November

Det kan vara ansträngande att vara ledig. Igår kämpade jag förgäves mot tröttheten men fick till slut ge mig vid kvart i tio, trots att det var lördagkväll. Annars har jag haft en bra ledighet. Nu gäller det bara att ta sig igenom resten av månaden. November - bara själva namnet låter dystert, fastän det inte betyder något annat än “nionde månaden”.

Ledig!

Jag gick upp till centrum och handlade förut idag, och när jag kom hem och satte mig i soffan kände jag mig som en klubbad oxe. Hade inte telefonen ringt hade jag sovit gott en kvart senare. Men nu börjar jag äntligen känna mig lite ledig.

Med jämna mellanrum dimper det ner premiecheckar från Konsum. Man kan lösa in dem för 50:-, och det är väl det man oftast gör. Eller så kan man utnyttja erbjudandet Coop Hotellpremie. Så imorgon åker jag och E iväg på hotellsemester i två dagar - någonstans i Sverige...

Känns ovant

Det känns konstigt, men jag har faktiskt semester. Jag och min fru kommer att åka bort ett par dagar, och i övrigt är jag hemma och tar det lugnt.

Men det är märkligt. Det är min semester, jag kan ta ut den som jag behagar och jag är sannerligen inte ensam på mitt jobb om att ta ledigt några dagar under hösten. Ändå fick jag nästan ett styng av dåligt samvete då jag gick från jobbet i eftermiddags, för att jag skulle vara ledig.

Eftersom jag hade planerat att ta Avonex idag gick jag inte hem och slog klackarna i taket direkt. Vän av ordning undrar om jag inte brukar ta sprutan på torsdagar. Jo, fast förra veckan flyttade jag till onsdag på grund av festen på torsdagen, och den här veckan är jag borta torsdag-fredag. Så det får bli tidigare i veckan igen. Lika bra att få det avklarat.

Alla helgons dag

Ytterligare en Allhelgona har passerat. Jag reflekterade över att det nog är en sån där helg som man inte bryr sig så mycket om, om man inte har anledning till det. Tills för några år sedan brydde jag mig inte. Alla mina släktingar - föräldrar, far- och morföräldrar - var i livet. Äldre generationer var borta sedan länge, och ingen av de yngre hade dött i förtid. Så jag hade inga gravar att gå och tända ljus på. Jag kan inte minnas att familjen gjorde det när jag var liten heller. Mina föräldrar hade ju sina föräldrar i livet, och man kanske inte bryr sig så mycket om äldre generationer, om det inte har funnits någon som stått en mycket nära.

Mina far- och morföräldrar levde allesammans till och med millenieskiftet. Min mormor dog först, i augusti 2000. Hon blev 87. Under de följande åren dog min farfar och farmor, var för sig kanske jag ska säga, eftersom de var skilda sedan 60-talet. Båda hann fylla 88. Och så 2003 var det bara morfar kvar. Som av en händelse hade vi tagit en bilsemester den sommaren, för att kunna hälsa på släktingar runtom i landet. Vi besökte bland annat släkt i Skellefteå. En dag var vi och fikade hos morfar. Han satt i rullstol men var för övrigt sitt vanliga lite tvära och korthuggna jag. Två dagar senare dog han, medan vi fortfarande var kvar i Skellefteå. Han blev 96.

Det var mycket begravningar den tiden. Ändå hade jag knappast tänt ljus varje Allhelgona för någon av mina äldre avlidna släktingar. Dels ligger deras gravar för långt borta (utom möjligen farfar i Nacka) och dels stod jag inte någon av dem såpass nära att det känns angeläget. Jag är glad att de allihop fick leva så länge. Begravningarna var ljusa.

Tyvärr blev det en begravning för mycket, då min far dog i maj 2002. Två år tidigare upptäcktes cancern, och den kunde han inte besegra. Vi hann prata en del sista halvåret, och han fick dö på ett värdigt sätt. Jag minns omständigheterna kring begravningen med värme. Han skulle ha gillat det som sades och musiken som spelades. Och han skulle ha trivs på minnesstunden efteråt, med god mat och vin. Vi höll det i samma lokal där han hade firat sin 50-årsdag. Många av människorna var desamma. Vem vet - kanske skulle han ha firat sin 60-årsdag där senare på hösten, runt Allhelgona. Det blev inte av.

Jag ville att han skulle hamna på ett bra ställe, så att vi kunde gå dit, jag och min syster. Och var kunde passa bättre än Maria kyrkogård, ett par kvarter från där han bodde? Så numera har jag en grav att gå till. Jag och E brukar ta en tur in till Söder, promenera i kvarteren runt Mariatorget och ställa ett tänt ljus vid plaketten i urnlunden där min pappa ligger.

Jag saknar honom ibland. Vi skulle haft mycket att prata om. Det fanns fortfarande svamp att plocka, pomeransmarmelad att koka och konserter att gå på. Och jag sörjer att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Framförhållning

Det är bra att vara förutseende. Bilden är tagen 31 oktober.

Näsdukar

Det sägs att förkylning hindrar en från att åka på influensa. Man måste se det positiva. Min förkylning har tagit ett litet steg framåt per dag, och så växlar den under dagen i vanlig ordning. I torsdags efter lunch var jag inte alls på festhumör, men det gav med sig under eftermiddagen. Igår eftermiddag började snuvan sätta in, med masskonsumtion av pappersnäsdukar som följd.

När jag var liten fanns det näsdukar i tyg. De var stora, så att man kunde snyta sig flera gånger i dem. Mina föräldrar använde såna, och jag hade med mig en näsduk i fickan själv några gånger. Sedan tvättade man dem och använde på nytt. Någon som gör så idag?

Firmafest

Igår var det Hallow..., eh, allhelgonafest på jobbet. Det var som det brukar vara, kul och opretentiöst. Enkel men god buffé, följd av inte alltför ansträngande lekar. Generöst med alkohol. Därefter fria aktiviteter. För min del blev det mycket SingStar igår. Det blev nog lite för mycket, kände jag i morse.

Nålar

Då jag påbörjade min Avonexbehandling förra hösten och hade tagit min spruta för första gången dök ett litet problem upp som jag inte hade tänkt på: var gör jag av sprutan?

Visst, jag vet var man gör av sprutor. Man stoppar dem i en därför avsedd behållare av plast. Tyvärr hade jag ingen sådan till hands. Så vad gör man? Även om nålen är skyddad av en hylsa är det inget man lägger i soporna. Det fick bli en ursköljd mjölkkartong placerad i skåpet under diskbänken.

Denna provisoriska behållare för farligt avfall har nu fyllt sitt syfte i drygt ett år. Om jag räknar rätt bör den innehålla 55 använda Avonexsprutor med tillhörande nål. Den börjar bli rätt full, så jag kanske ska skaffa en sån där plastburk.

Ont i halsen

Imorse var det segt, segare än vanligt. När jag till slut hade masat mig upp och åkt iväg till jobbet, började jag känna att det kanske inte bara var vanlig trötthet. Det är nog inte svininfluensa och det har knappast med MS att göra. Det är betydligt mer trivialt och välbekant: ont i halsen, lätt hängighet. Ingen feber. Jag kommer antagligen att härda ut och hoppas att det går över. Framför allt hoppas jag att jag mår bra till på onsdag nästa vecka, för då tänker jag vara ledig i tre dagar.

Bytt är bytt

Under ett antal år hade jag mina däck hos en däckfirma. Två gånger om året ringde jag och beställde tid för att få åka dit och få däcken skiftade samt förvarade ytterligare ett halvår. Man kan inte med bästa vilje påstå att det var prisvärt.

När jag köpte min nuvarande bil häromåret fick jag hämta den i slutet av mars. Sommardäck var monterade och vinterdäck låg i bilen. Vårt källarförråd är litet och fullproppat med bråte, men jag röjde undan tillräckligt för att kunna stapla däcken i en hög. Sedan dess har jag återgått till att byta däcken själv. Idag tyckte jag att det kunde vara dags igen. Det är lite tidigt, men va fan. Skönt att få det gjort.

Oktober har varit riktigt kall i Stockholm med ett par frostnätter och till och med snöfall. Men nu när jag har bytt däck väntar förstås mildväder. Det är som att ta med sig ett paraply; inte kommer det något regn.

Peugeot brukar ha en däcksbytardag med drop-in och bra priser. Det vore definitivt värt 295 kronor att slippa göra jobbet själv, men tyvärr kan jag inte den dagen om två veckor som erbjudandet gäller. Får se om jag utnyttjar erbjudandet i vår. Däcksbyte på våren är annars mycket trevligare att göra själv, än att som nu stå ute i kall och fuktig väderlek.

Musik

Saker ni inte vill veta

Jag kände till sedan tidigare att sparris hade vissa “sidoeffekter”. Efter att ha ätit gambas pil-pil och varit på toaletten har jag gjort en ny upptäckt. Jag visste inte att sparris och räkor hade något gemensamt, men det har de.