Ost & vin

Närmast en Morbier, till höger Falbygdens starka prästost 1878, och så en Gorgonzola. Till detta ett maffigt rödvin.

Det känns som fredag

Ugnstekt kyckling, serverad med grönsallad, ris och en myntasås. Mmmm... Kycklingen är kryddad med timjan och rosmarin som står och trivs i solgasset på balkongen.

Tankar från en onsdag

Armen vaknar först. Alldeles utan hjälp från medvetandet rör den sig ut en decimeter från sängen, lyfts något, och trycker på Snooze. Nio minuter passerar. Detta upprepas ett par gånger.

Efter en stund vaknar medvetandet, och försöker säga åt kroppen att gå upp. Kroppen lyder inte. Den vill inte. Den värker. Dessutom har den god hjälp av sin medbrottsling armen var nionde minut, varefter den enkelt drar ner medvetandet till medvetslösheten igen.

Vid sextiden börjar medvetandet bli otåligt. – Gå upp nu. Det är köfritt hela vägen till jobbet. – De riktiga köerna börjar inte förrän vid kvart över sju, säger kroppen. Bara lite till. Kroppen kämpar emot. Medvetandet behöver hjälp, och hittar det i form av hjärnan, som just har vaknat. Mot hotet att tillbringa en extra halvtimme i bilköer har kroppen inte mycket att sätta emot. Kroppen stiger motvilligt upp. Foten känns öm, som vanligt på morgonen. Kroppen passar på att reta hjärnan lite. – Det är ditt fel, säger kroppen. Om du hade hållt bättre ordning på ditt myelin hade jag inte bråkat. – Håll käften, muttrar hjärnan lite stött.

Ute i badrummet börjar hjärnan ta allt bättre kontroll. Men kroppen är fortfarande på retsamt humör. – Hi hi, säger kroppen, minns du då du var så sömnig att du klev in i duschen och satte på vattnet, och sedan kom på att du inte skulle duscha förrän efter träningen? Två gånger har det hänt till och med. – Ja ja, säger hjärnan. Du ska snart få veta att du lever.

Ute i köket sätter jag på te och går sedan för att hämta tidningen. Det finns ingen, trots att klockan är halv sju. Jag går in i köket igen. Det känns tomt. Morgonen är sig inte lik utan tidning. Jag dricker te, klär på mig, packar i ordning träningsväskan och lämnar bostaden. Jag går över berget tvärs över gården. En fiskmås skriar från hustaket. Jag känner efter i kroppen. Precis som varje gång tvivlar kroppen på om den ska klara av träningsmålet idag. – Lugn, säger hjärnan, vi klarar det här. Foten är av annan åsikt. – Lägg av, säger hjärnan. Du vet att du inte brukar ställa till med något.

Det är lite kyligt, och jag försöker stänga jackan upprepade gånger. Jag sätter mig i bilen och försöker stänga jackan. Det går inte. Jackan är ny. Ska jag gå tillbaka med den? Ids jag det? Jag avskyr att reklamera saker. Jag borde gå tillbaka med jackan. 

I bilen tar jag mig tid att byta skiva innan jag startar bilen. Ut med Bach ur CD-spelaren, in med Prince. Bilen rullar ut. Inledningsbeatet från Controversy. Gitarriffet kommer in, alltid på fel ställe, precis som när jag hör inledningen av Sign o' the Times. Jag är tvungen att lyssna på början av Controversy fyra gånger innan jag får det att stämma.

Lagom till slutet av Do Me, Baby rullar jag in mot parkeringplatsen vid jobbet. Jag parkerar på min vanliga plats. Det råkar vara så perfekt ordnat att Nautilus träningsanläggning ligger bredvid min arbetsplats. Jag är lite nervös för träningen. Jag försöker tänka på hur bra jag kommer att känna mig efter träningen. Jo, jag gillar att träna. Det är faktiskt rätt kul. Men ribban ska höjas lite varje gång.

Jag går in och byter om. Benen känns stela. De första övningarna är värst för benen. Först uppvärmningen. Jag har att välja på cykeln, crosstrainern eller löpbandet. Första gångerna vågade jag inte ta annat än cykeln. Men nu är det crosstrainern som gäller. Det är inget problem, eftersom jag inte sätter ner fötterna. Cykeln är tråkig. Dessutom får man ont i rumpan.

Fem minuters uppvärmning. Första minuten går åt till att få upp andhämtningen. Efter tre minuter börjar benen höra av sig. – Aj, säger de. Stelt. Och du tror att du ska få oss att samarbeta på styrkeövningarna? – Tyst, säger hjärnan. Jobba på.

Jag kliver av redskapet, tar en klunk vatten och går och hämtar mitt träningskort. Vikterna står i pund (pounds).

Träningskortet är fullt, så jag sätter mig ner och fyller i första raden på ett nytt kort med nya vikter. Förra gången klarade jag 12 på alla utom fyran, så jag ökar vikten på alla utom fyran med 5 pund. Efter en kort tvekan ökar jag sista övningen med 10.

Jag tar mina motsträviga, stela ben och sätter igång med maskin 3A. Till min förvåning svarar benen riktigt bra, så jag siktar direkt på att klara en 12:a. Och visst går det. Övning 2 är en favorit. Tolv går bra. Jag vill kliva av, men hjärnan säger åt kroppen att försöka plussa lite. – En till! Kroppen pressar fram en till, men sedan är det nog. Det svartnar för ögonen när jag kliver av maskinen. Jag vacklar bort till trean, en övning för övre ryggen som jag inte tyckte om i början. Nu är det en lätt tolva med ny vikt. Jag börjar gilla den. Fyran och femman är armövningar med varierande framgång. Jag klarar målet, men vänsterarmen hänger inte riktigt med. Sedan kommer hatövningen, biceps. Sist tog jag tolv på ren vilja, och har därför ny vikt. Jag känner redan efter tre hur en övning kommer att gå. Den här gången finns det ingen chans att klara tolv. Hjärnan ställer in sig på det nya målet - klara åtta rörelser. Kroppen vill gå därifrån. Det finns ingen styrka i armarna. Jag är bara på fem. Hjärnan övertygar kroppen om att det finns lite kraft kvar. Jag tar mig igenom tre till. Med darrande händer fyller jag i en åtta på övningen. Det är lite tveksamt om jag ska ge mig själv godkänt, för jag slarvar lite med armbågskontakten på slutet. Men eftersom kroppen har kämpat så hårt, får den godkänt av hjärnan. Näst sista är magmuskler. Ny vikt, så jag stoppar vid nio. Men jag är förbi det värsta. Och vid sista övningen, nedre ryggen, känner jag mig alltid hur stark som helst. Idag fortsätter jag till 16 rörelser, med ny vikt så klart.

Jag sitter en bra stund och pustar ut. Det är ingen brådska. Det är inget vidare att komma ut och eftersvettas, så stretchingen kan gott ta sin tid, även om det är tråkigt. Jag går in i omklädningsrummet, duschar och byter om. Allting utförs i slow motion. – Bra jobbat, säger hjärnan. – Det var så lite, försöker kroppen, samtidigt som välbefinnandet sprider sig och jag känner mig förvisso utmattad, men rätt nöjd.

Då jag sakta går över parkeringsplatsen mot jobbet funderar jag på hur i hela världen jag ska lyckas ta ut ännu mer nästa gång. Fast jag vet redan att det kommer att gå, på något sätt.

Möte vid halv tio. Jag gillar normalt inte möten. Finns det någon som gör det? De är ett nödvändigt ont. Men mötet idag är ett av undantagen. Det är bara kärntruppen, teamet, järngänget. Fem personer och så vår chef. (Fast en - den nya killen - är bortrest.) Det är mycket rutin och intelligens i rummet. Vi tar upp viktiga saker, relevanta saker, sådant som ligger alla varmt om hjärtat. Hur många möten kan man säga det om? Och vi skulle kunna lösa de flesta problem vi ställs inför, känns det som.

Resten av dagen går rätt snabbt. Jag har jobbat rätt många timmar den här veckan. I morgon tänker jag jobba hemifrån, högst halvdag. Helgen känns redan nära. Jag hoppas och ber att inget extraordinärt ska inträffa som rubbar mina planer. Och det går bra, åtminstone idag. Jag åker hem vid tjugo över fyra, trött men på gott humör. Det har varit en rätt bra onsdag.

Det blir snickerboa

R berättade idag hur några påhittiga elever i klassen genom att ställa fram klockan fick läraren att tro att lektionstiden var slut, så SO-lektionen slutade 45 minuter tidigare. Nu ska man förstås bli upprörd. Skäms på er! Sådana hyss och fasoner! Annat var det på min tid! ... fast egentligen är det ju lite komiskt. Får man inte skylla sig själv lite om man går på sånt från en niondeklass? Jag har ju åtminstone en lärare som läser bloggen - vad säger du, Anna? Ska hon få indragen veckopeng? Nu var det ju inte hon som ställde fram klockan, men jag kanske åtminstone ska se lite barsk ut?

En bra dag på jobbet igår följdes av en mindre bra dag, inledd av telefonsamtal tio i sju. Tur att det är kort vecka.

Det är tanken som räknas

Min gratis besöksräknare har just nått 500 och jag är nyfiken på vad som kommer att hända, eftersom loggen på statcounter är full. Stannar den där, rensar den bakifrån eller vad händer? Jag hade inte trott att det skulle gå så fort att komma upp i 500. Och då räknar inte räknaren mina egna besök. Tack alla som läser! Nå, jag har i alla fall en egen besöksräknare på gång. Det är rätt kul att se vilka sidor som besöks, varifrån folk kommer och så.

Idag har jag haft en rolig dag på jobbet. Nya servrar (datorer alltså) där det ska sättas upp användare och installeras en massa program. Sånt är skojigt. :) Fast först tränade jag. När jag kom in på jobbet efter träningen, vid halv nio, ringde jag upp min styvfar. Han tog telefonen utomhus.

Jag grattade honom på födelsedagen, och vi pratade lite.

- Hur är läget, frågade han.

- Jo tack, jag har tränat.

- Tränat, på morgonen? Det verkar ansträngande.

Vi avslutade samtalet och han gick tillbaka till att hugga ved.

Min fanklubb

När det gäller mat, har familjens medlemmar lite olika inställning. Två personer i hushållet, min fru och min yngsta dotter, tycker förvisso om god mat och äter den gärna. Men de saknar den där riktiga entusiasmen som finns hos övriga hälften av familjen, det vill säga mig själv och min äldsta dotter. Det finns inget som får hennes ögon att tindra som tanken på mat, och när jag kommer hem med en matkasse och berättar vad som ska tillagas är en typisk reaktion: – Åååh... det låter så gott! Jag blir så hungrig! utbrustet i ett lyriskt tonfall. På frågan vad hon skulle ta med till en öde ö svarar hon potatisgratäng. Ni skulle höra henne prata om broccoli, eller köttfärspaj. Och hon pratade i månader om hur god julskinkan hade varit, så pass att vi för första gången gjorde helgskinka till påsk.

Min fru lagar rätt bra mat, men hon finner inget större nöje i det. Själv tycker jag om att laga mat. Men det roligaste är nog att laga till andra som uppskattar maten, så jag är väldigt glad för min entusiastiska supporterskara på en person.

Jag vet dock inte vart all maten tar vägen. Vi undrar ibland om hon har binnikemask, med tanke på hur mycket hon äter.

Chockerande avslöjande

Det kan nu avslöjas: jag är inte pappa till Blondinbella.

Vid något tillfälle i vintras skojade vi vid matbordet om att jag kanske skulle börja blogga. Min dotter R föreslog då med sitt vanliga sinne för sarkasm att min blogg i så fall kunde heta Blondinpappa. Det kan du ju inbilla dig, sade jag. Någon vecka senare fick jag för mig att kolla upp om namnet var upptaget på blogspot, vilket det inte var. Jag insåg att det nog inte var så dumt trots allt.

Det var i själva verket åratal sedan jag var blond, typ 35 år sedan. Min ena dotter - hon som föreslog namnet - skulle vara ganska blond, om det inte vore för att hon har färgat håret svart.

Andra som bloggar

Jag är ingen van bloggläsare, så när jag själv började blogga hade jag inte en lång lista av länkar till andra bloggar. Jag hade inte en enda. Vissa bloggar har en myriad blogglänkar och man känner sig å ena sidan lite lätt mindervärdig, och å andra sidan tänker man: inte fan följer du alla dessa? Nå i alla fall, jag tänkte att det ger sig nog. Och det gör det ju; med lite letande hittade jag flera MS-bloggar som jag hade stor behållning av. Dessa har jag länkat till i högerspalten. Och jag antar att om jag fortsätter blogga kommer jag (hoppas jag) att samla på mig en respektabel länklista. Jag har än så länge inte fler än att jag vet vilka de är:

Flärdskrivaren aka Jontas skriver idag om 10 års kostnader för behandling mot MS. Jag tar ut sprutor för 9000:- i månaden och jag vill också gärna tro att det är en samhällekonomisk vinst i det. Oavsett vilket är jag oerhört tacksam över högkostnadsskyddet, och att jag lever i ett samhälle där sådant ses som en självklarhet. Mycket intressant förresten att Jontas förespråkar att man inte ska sprita stickstället.

Ayla har inte bara en MS-blogg, hon är också en matbloggare och vinner förstås mitt hjärta bara av den orsaken. :) Dessutom tränar hon - jag anar att hon bor i norra Sverige, eftersom hennes träning innehåller sådant som "4 timmars skidåkning". Du skulle bara veta hur avundsjuk jag är.

Messan med bloggen Jag och min MS sprider alltid en väldigt positiv känsla. Hon har nyligen varit i stan (Stockholm för er lantisar ;-) och gjort det rätta, promenerat på Djurgården i solskenet.

Trasdockan har också en positiv, upplyftande blogg som hade en väldigt fin och livlig bakgrundsbild som hon tyvärr har tagit bort. Var den för mycket? Jag gillade den. Hoppas du hittar en layout som passar bra. Innehållet är i alla fall det viktigaste.

På skrivanne's funderingar hittade jag en sida som hette Min resa med MS. Jag läste den och blev berörd - naturligtvis för att jag kände igen mig själv så mycket att det träffade mig i mellangärdet, och för att det var så bra skrivet. Jag blev inspirerad att skriva om min egen resa i bloggen, och tyckte att bloggen började bli värd att läsas av lite fler. Tack Anna.

Till sist hittade jag annes förbannade blogg. Jag började läsa ett par poster, och insåg att jag var tvungen att läsa alltihopa. Så det har jag gjort.

På balkongen

Tidningen Hem&Hyra - för dig som hyr din bostad ligger framme. Jag begriper inte varför. Vi har ju bostadsrätt numera. Betalar vi för den här? Det är rätt irriterande om man upptäcker att man har betalat i flera år för något man inte utnyttjar. Inte för att det skulle vara första gången. Nå, under Balkongextra på framsidan fastnar jag för Det får du göra på balkongen. Nyfiket bläddrar jag fram till sidan 21, men där handlar det bara om att Sätta upp hyllor eller Byta räcke. Synd, tänk vilken intressant artikel det kunde ha blivit. Är det någon som vet? Min gissning är att man inte får, om man inte är väldigt tyst.

Ute ur tunneln

Jag börjar kunna det här nu.

• plocka fram ett Avonextråg ur kylen
  
• laga fredagsmiddag
  
• göra färdigt dukning tillsammans
  
• äta middag
  
• drick ett par glas vin
  
• ta en Ibumetin
  
• titta lite på TV
  
• gruva sig för vad som komma skall
  
• gå ut i köket och plocka fram autoinjektorn
  
• stirra i almanackan och försök komma ihåg om det är höger- eller vänstervecka
  
• förbered injektorn och sprutan
  
• torka med sprit
  
• försök slappna av
  
• försök slappna av
  
• sikta med injektorn
  
• tänk inte så mycket, utan försök slappna av
  
• tryck av
  
• injicera
  
• dra ut sprutan
  
• dra en lättnadens suck (eventuellt: svär lite för att det gjorde ondare än vanligt)
  

Sedan är det svåra över. De närmaste timmarna tillbringas vid TV:n eller datorn, där en lite unken känsla sakta sprids i kroppen och huvudet. Frossan klarar jag mig i allmänhet ifrån numera, men inte huvudvärken. Igår kände jag mig rätt risig vid tio och gick och lade mig. Otroligt nog lyckades jag sova till åtta och vaknar utan huvudvärk. Lycka.

Idag är det vårstädning i bostadsrättsföreningen. Förra året var jag konvalescent och hade giltigt förfall. Fast det visste ju inte mina grannar. Jag var säkert inte ensam om att inte vara med, men jag hade dåligt samvete över att se hur de jobbade på gården. Idag är jag med.

Den tunga vintern är över, den lätta våren är här, och jag vet precis vad vi ska laga till middag. Det blir skålar med olika sallatssorter, tomatklyftor, färska örtkryddor, salami, mozzarella, rädisor, brödkrutonger och hemgjord majonnäsdressing, och så blandar var och en sin sallad på tallriken med sina favoritingredienser. Mums!

Satans Avonex

Nu är det bara att gå och lägga sig och försöka sova bort eländet. 

Det är inte bara i politiken som vänstern går tillbaka

Den kommer varje år, så man borde kunna den vid det här laget. Ändå blir man lika tillfreds, förtjust, upprymd, salig och hänryckt varje gång. Men nog sagt om våren...

Den här bloggen började som en träningsdagbok. Tanken var från början att skriva en MS–blogg, men hur gör man det? Jag visste inte hur jag skulle starta. Så när jag äntligen kom igång med träningen hittade jag ett ämne att starta bloggen med.

Nu kan jag kan stolt konstatera att jag har kört två gånger i veckan från det jag började, och att jag idag genomförde mitt åttonde styrkepass. Sådeså. :) Och jag har uppnått målet att öka lite varje gång på varje övning. Någon gång måste det ju ta stopp, men startar man från noll så.

Styrkan i vänsterbenet är det inget fel på, och jag besväras inte alls av knölen under foten under övningarna. Däremot märker jag till mitt förtret att vänsterarmen är 10-20% svagare än högerarmen. Pirrningarna i vänster hand finns ju där, men att styrkan var så påverkad visste jag inte förrän jag började träna. Och jag som är och alltid har varit vänsterhänt. Snyft.

Planera inte dina inköp

Det sägs ibland att man inte ska gå och handla när man är hungrig. Man ska vara mätt så att man inte köper en massa saker man inte hade planerat.

Även om det säkert är sant, så det skitsnack. Man har missat själva poängen med att handla mat.

Om jag går förbi grönsakavdelningen och det finns extra fin och billig blomkål, så är det klart att jag ska utnyttja det. Men vad ska jag laga? Den kanske behöver sällskap av lite rotfrukter för ugnsstekning? Eller en gratäng, som behöver lite extra ost, eller så gör jag soppa och då behövs lite krispig bacon att strö över.

Men det går inte om jag är mätt. När jag är mätt slår min mathjärna av. Jag ser Blomkål 9.90, försöker tänka ut vad man har blomkål till, kommer inte på något, tittar på inköpslistan, där inte blomkål finns med. Det står tomat, så då går jag vidare till tomaterna för 49.90 istället.

Jag är inte emot att veckohandla, inte alls. Det är ett bra sätt att se till att man alltid har stapelvaror hemma. Fast min äkta hälft blir gärna lätt frustrerad då vi går och handlar mat tillsammans. (Det är ungefär som när vi är på IKEA, fast tvärtom.) Om jag handlar mat själv kan jag ta det lite lugnare. Inte sällan leder det till att matplanerna för dagen ändras. Det händer också att jag kommer hem med ingredienser för ett par kommande middagar.

Det är klart att om det alltid åker ner lite extra choklad eller chips i korgen, bör man se till att man inte är vrålhungrig när man handlar. Lagom hungrig är bäst.

Slutligen, för balansens skull en länk att klicka på.

Haute cuisine

Garanterat autentiskt, unikt middagsrecept

1/2 påse överbliven tagliatelle, koktid 6-8 minuter

1/3 påse överbliven tagliatelle, koktid 6 minuter

1 förpackning tomatkross

1/2 burk överbliven tacosås

1/4 paket överbliven serranoskinka

1/5 bit överbliven italiensk salami

några basilikablad

1/8 flaska överblivet, övermoget, ganska dåligt rödvin

1/6 burk överbliven crème fraîche

en skvätt grädde

2 dl riven cheddarost

Skär skinka och salami i småbitar. Lägg tomatkross, tacosås, skinka, salami, basilika och vin i en kastrull och puttra på svag värme i 30 minuter. Smaka av med salt och peppar. Låt såsen vila.

Puttra igång såsen igen. Koka upp pastavatten. Riv osten. Smaka av såsen och tyck att den är för skarp. Häll i crème fraîche. Häll i lite grädde så att inte såsen ser så grynig ut. Nu kokar vattnet. Lägg i pasta nummer 1. Vänta någon minut. Lägg i pasta nummer 2.

När pastan är färdig, häll av. Blanda i en klick smör. Servera pastan med sås och riven ost. Tyck att den var jättegod!

Mango

Vi mumsar på ett par färska mangor till efterrätt. (Jo, det heter mangor. Fast visst ser det konstigt ut.) Sorten är den vanliga Tommy Atkins. Den är lite fibrig och träig, men kan vara OK. Våra hade legat tills de var tillräckligt mogna för att smaka bra. Om man hittar en större sort som heter Kent ska man slå till. Enligt Wikipedia finns det hundratals mangosorter.

Väggen är förresten inte alls himmelsblå, meddelade målarn indignerat. Monsun heter färgen.

Jag är tacksam för - att bli utmanad

Jag har blivit utmanad av Trasdockan att lista tio saker jag är tacksam över. Igår kom jag på tre, sedan stod det helt still. Men i bilen hem funderade jag lite och kom fram till en hel del.

Jag är tacksam för ...
att jag bor i Sverige
Vi har det bra som bor här, i ett rikt, demokratiskt land, i ett av de tryggaste hörnen av världen.

att jag har jobb
Ni anar inte. Jo, kanske om ni har läst tidigare inlägg.

att jag är gift med min fru efter alla dessa år
Nästan hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Mina föräldrar skilde sig.

mina döttrar
lol, w00t, fett bra, yo mannen, brb

musik
Något mycket speciellt för mig. Det kommer jag säkert att återkomma till. Ett av mina favoritställen att lyssna är i ...

bilen
Mitt eget rum. Jag kan spela så högt jag vill. Jag kan vara ifred med mina tankar. Och jag tycker om att köra bil.

att få skratta
Tänk er förväntan och upprymdheten man känner då man vet att man ska få koppla av, ha trevligt och skratta. Eller känslan då man ser en riktigt rolig film. Det är inte så konstigt att det finns människor vars yrke är att få andra att skratta.

uppmuntran
Beröm, ett vänligt ord. Till exempel alla uppmuntrande ord från er som läser. Om jag inte har sagt det så är jag väldigt tacksam för dem!

att jag är frisk
Jag är ju MS-frisk!

Till sist en historia om att inte ta saker för givet:

Tre kvinnor från tre olika generationer fick frågan vad i köket de inte skulle klara sig utan. – Mikron, sa den 20-åriga kvinnan. – Nej, kylskåpet skulle jag inte klara mig utan, sa kvinnan som var 50 år. Den äldsta kvinnan, som var 80, funderade lite och sade sedan: – Rinnande vatten.

rinnande vatten

Mulet Skitväder

Det märks på vädret att det är april. I morse var det 1 minusgrad. I morgon utlovas fyra grader. På lördag ska det bli 20! Perfekt förresten, eftersom vi ska ha vårstäddag i bostadsrättsföreningen. Det är inget kul att kratta löv i fyra grader.

Jag möttes av en himmelsblå köksvägg när jag kom hem. Min k. hustru har varit i farten. Det blir ett lyft jämfört med den grådaskiga tapeten som har prytt väggen sedan Titanic gick på grund eller så. Målning på tapet kan varmt rekommenderas, det blir riktigt bra.

Något år ska vi säkert också göra färdigt i sovrummet, som har stått till 85% färdigt sedan vi målade om julen 2007. Fast där rev vi ner tapeterna.

Molnfri Sky

Efter att ha skrivit mitt livs historia ... Det där var inte riktigt sant. Efter att ha nedtecknat mitt inre och yttre kaos det senaste året i ett par långa bloggposter, känner jag mig lite vrängd ut och in som en handske. Men också förvånat nöjd över att historien blev så pass positiv som den blev.

Man kan förstås inte bara fokusera på det positiva. Varför ska man då skriva en MS-blogg? Och jag kommer säkert få anledning att klaga framöver. Men ofta är det så, att det dåliga överskuggas av det bra. Och mitt förra år var jättebra. I framtiden kommer jag att minnas 2008 som ett Mycket Speciellt år.

Det märktes att det var vår i luften idag. Fast när jag säger vår menar jag björkpollen. Tips: köp inte de dyra tabletterna, köp någon av kopiorna.

Hur mitt liv förändrades, del 3

Det var halvt uttalat då man intervjuade för min tjänst att man tänkte ta in en person på prov, med avsikt att anställa om det fungerade bra. Det är dyrare för ett företag att ha konsulter, men att anställa någon innebär ett helt annat åtagande för företaget. Så denna form av "hyrköp" kan nog vara en ganska bra strategi.

Under hösten talades det allt högre om finanskris. Jag hade haft tur som hade kommit in under våren. Tänk om man nu skulle vara tvungen att börja skära ner? Det är alltid konsulterna som åker ut först, det har jag bittert fått erfara tidigare. Jag skulle fortfarande vara anställd hos bemanningsföretaget, men därifrån kom också oroande signaler.

Samtidigt verkade som att jag förstärkte min ställning på jobbet. Min chef på bemanningsföretaget var på besök, och pratade med min arbetsplatschef. Innan den förstnämnde gick, läckte han den goda nyheten till mig. "Det skulle förvåna mig mycket om du fortfarande är anställd hos oss efter årsskiftet." Det otroliga höll på att hända: man ville försöka få mig anställd!

Det tog dock sin tid. Min chef suckade många gånger uppgivet över byråkratin på det stora företaget. Han berättade ungefär hur snacket gick:

Min chef: Ja, vi vill anställa en person.

...

Nej, vi vill inte ta in någon från en annan avdelning.

...

Ja, det är en konsult.

Personalavdelningen: Men vi har massor av tillgängliga ingenjörer ...

Min chef: Men vi vill inte ha någon annan. Vi har hittat rätt person, och vi har ju lagt ner flera månader på att utbilda den personen. Tror ni att vi vill börja om från början igen!?

Det hela tog så lång tid att jag började misströsta. Jag vågade inte ta ut något förrän jag såg det påskrivna kontraktet. Tanken på vad som höll på att hända var väldigt märklig: man håller på att anställa mig, en 40-åring med MS. Måtte inte allting raseras av ett skov! Det var som att jag gick och höll andan ...

Men det löste sig till slut. Processen med att få mig anställd påbörjades i oktober, och från och med från 1:a januari övergick jag i fast anställning.

Jag vet att jag skulle kunna berätta om min sjukdom på jobbet nu. Det skulle vara en lättnad. Men å andra sidan finns det skäl emot. Jag oroar mig för hur omgivningen skulle reagera. MS-portalen har en tänkvärd sida med för och nackdelar med att berätta. Jag avvaktar.

Oron för att få ett skov har däremot gått över till stor del. Händer det så gör det, och då kommer jag ut med min sjukdom. (Jag hoppas mest att jag inte drabbas av ett nytt skov då jag är på resa - jag föreställer mig att det skulle vara mer besvärligt.)

Snart har jag varit i ett år på jobbet. Det är intensivt, ansvarsfullt och oftast väldigt mycket att göra. Men jag trivs. Och jag känner mig ibland som om jag har bestigit ett berg.

Hur mitt liv förändrades, del 2

Första tiden på ett nytt jobb är alltid omtumlande och utmattande. Jag var självklart orolig för att inte vara tillräckligt bra - det är man när man är ny, och har man tagits in som konsult hör det till sakens natur att man kan bli ganska kortvarig. Så jag ville göra bra ifrån mig. Inte minst som själva jobbet verkade vara precis det jag ville hålla på med: rena drömjobbet för mig.

Samtidigt var jag livrädd för att min diagnos skulle komma fram. Att bli avslöjad. Ja, så kändes det ibland. Då jag satt framför skärmen de första dagarna fick jag skärpa mig för att inte se suddigt. Mina fingrar kändes fumliga då jag använde tangentbordet. Satt jag på ett möte fick jag skärpa mig för att inte somna.

Det fanns förstås ett och annat som jag borde ha insett. Till exempel att det var några år sedan jag satt vid en skärm hela dagarna, och att fingrarna ännu var lite ovana vid tangentbordet. Eller att vem som helst kan bli dåsig på långa möten. Eller att vem som helst blir uttröttad av att dagen igenom lära sig alla detaljer om ett nytt arbete.

I efterhand känns det lite fånigt. Men förutsättningarna var nya: jag visste inte längre hur min kropp reagerade på olika situationer, och jag visste inte i hur hög grad mina kvarstående symptom skulle ge sig till känna. Skulle vi gå 500 meter till ett lunchställe var jag orolig för att min fot skulle tvinga mig att ge upp. När jag hade fått lunchen var jag orolig för att svaja till och tappa lunchbrickan.

Inget av detta hände dock, och jag klarade av den första månaden. Sedan fick jag som tur var ta ut semester, vilket ju inte är självklart efter bara en månad på ett nytt jobb, även om semestern varit planerad sedan februari. Efter tre veckor kom jag tillbaka till jobbet, och började gradvis känna mig mer hemma i min nya roll, och mindre orolig för vad min sjukdom kunde ställa till med.

Jag fick också en ny chef. Den platsen hade varit vakant under våren, och det var tillförordnade chefen som gjort intervjun och tagit in mig som konsult. Min nya chef tillträdde någon gång i augusti. Efter någon månad var det så dags för ett första samtal, där vi skulle prata om hur det fungerade, och där jag skulle berätta om mig själv, och vad jag hade gjort tidigare.

Det var förstås inte tal om att berätta om min diagnos. Men även frånsett det, var inte heller detta enkelt för mig. Jag är sannolikt den enda på min arbetsplats vars föregående arbetsplats är en frukt- och gröntavdelning. Min karriär har varit kantad av misslyckanden. Sådant är alltid besvärligt att redogöra för.

Men min chef är en förtroendeingivande person, och det här var inget jag kunde hymla med. Min tidigare brokiga bana framgick av mitt CV och det hade förstås varit uppe under intervjun i april. Man hade trots allt anlitat mig. Så jag berättade om mina tidigare jobb i IT-branschen, mina erfarenheter, min arbetslöshet och min tid borta från branschen. Halvt om halvt förväntade jag mig att han skulle titta konstigt på mig och säga: - Du passar nog inte riktigt för den här tjänsten.

Men det sa han inte. Istället sa han att hans intryck av mig hade varit bra från början. Vad mera var, det visade sig att jag hade börjat få ett bra renommé även på andra håll i organisationen. Folk talade väl om mig.

Lättnaden och stoltheten jag kände inombords var enorm. Jag hade vetat på förhand, att om jag bara fick en chans att visa vad jag gick för, skulle jag klara mitt nya jobb alldeles utmärkt. Nu visste jag att jag hade fått den chansen, och tagit den.

Fortsättning följer.

Hur mitt liv förändrades, del 1

Som ni märker har jag valt att vara anonym i mitt bloggande. Det är inte så att jag är en ljusskygg individ, men eftersom min diagnos inte är allmänt känd föredrar jag än så länge att vara "en kille i 40-årsåldern, boende i Stockholms södra förorter".

Har man valt att ännu inte gå ut med sin sjukdom har det förstås sina orsaker. I mitt fall beror det på de lite märkliga omständigheterna i samband med jobbet under förra året.

Förra våren jobbade jag i affär. En helt vanlig livsmedelsaffär. 2006 hade min karriär gått åt skogen efter tidigare arbetslöshet, och mina försök att genom studier byta yrkesbana hade misslyckats. Men man måste överleva. Alltså tog jag ett jobb, ett vanligt kneg. Visst, jag hade lagt in mitt CV på diverse jobbsajter. Men det hade inte lett någonstans och jag hade resignerat funnit mig i mitt öde. Så jag jobbade på, och det gjorde jag fortfarande våren 2008.

En vanlig måndagmorgon före öppningsdags befinner jag mig ute i butiken och förbereder inför dagen. Plötsligt känns mitt vänstra ben konstigt. Jag fortsätter med det jag håller på med några sekunder, men upptäcker samma konstiga känsla i armen. Orden "halvsidig förlamning" och "stroke" for genom huvudet. Jag kunde inte begripa hur jag kunde ha fått en stroke vid min ålder, jag som inte rökte och var i hygglig fysisk form. Dessutom hade jag en känsla av att vid en stroke borde jag ha ramlat ihop i en liten hög.

Nå, jag gick i alla fall in till kontoret och sade "Det är något som inte riktigt stämmer". Min chef körde mig till läkarmottagningen bara ett par hundra meter därifrån. Doktorn gjorde en enklare undersökning där han konstaterade att det inte var stroke, och gav mig en återbesökstid en vecka senare. Min chef sa åt mig att åka hem och ta det lugnt, samt att höra av mig. Jag körde hem, det klarade jag.

En vecka senare var jag tillbaka hos doktorn, som skickade mig till neurologen på Huddinge sjukhus. Där gick det undan med undersökningarna och behandlingen. Efter tre dagars kortisonkur kändes det rätt bra igen, men doktorn sjukskrev mig ändå i en extra vecka, och satte mig på halvtid i tre veckor. Jag minns att jag tyckte det var lite onödigt.

Jag kom tillbaka till jobbet med lite sämre balans och försvagad vänsterarm, vilket hämmade mig då jag skulle lyfta. Det är många lyft på en affär. Dessutom gjorde vänsterbenet lite som det ville ibland, vilket ledde till ett par rejäla blånaglar på vänsterfoten då jag dängde i pallar och dörrar. Annars gick det rätt bra.

Vad som hände sedan måste ha varit försynen, ingripande från högre makt eller så. Jag har i efterhand insett att jag inte skulle ha klarat av att fortsätta på heltid särskilt länge i affären. Så en dag ringer det från ett bemanningsföretag. Jag är påtänkt för en intervju för ett IT-jobb. Jag går förstås gärna på intervjun, men jag får faktiskt lite dåligt samvete, eftersom sommarplaneringen på mitt nuvarande jobb redan är gjord. Men jag berättar för min chef, och hon (som är världens bästa människa) säger åt mig att jag ska göra det jag tycker är rätt för mig och önskar mig lycka till.

Jag går på intervjuer, först på bemanningsföretaget, sedan hos kunden. Ingen frågar förstås om mitt medicinska tillstånd. Jag fyller visserligen i en hälsodeklaration på bemanningsföretaget där jag sanningsenligt nämner att jag har varit sjukskriven tre veckor för en neurologisk skada, men ingen nämner den eller frågar om den.

Jag får jobbet i slutet av april, och säger upp mig med en månads varsel till 1 juni. Min chef beklagar att jag slutar, men önskar mig allt gott. Jag jobbar hela maj ut, vilket blir mer och mer slitsamt. Sedan börjar jag på det nya jobbet, som konsult.

Fortsättning följer.

Bra lördag

Precis som jag hoppades så mår jag som bäst den här tiden i veckan. Dessutom har jag ätit fantastisk mat och druckit inte mindre än två goda viner. Jag begär inte så mycket mer just nu ...

Bjälken i mitt eget öga

Jag erkänner. Jag är en sådan bilförare som retar mig på mina medtrafikanter.

DN handlar idag om bilister som inte blinkar. Själv kör jag dagligen på Essingeleden, och där handlar ju uteblivna blinkningar mest om filbyten. På vissa ställen kan det förekomma rätt många filbyten samtidigt. Typexempel är efter Fredhällstunneln på väg söderut, där det heldragna strecket tar slut och det blir fyrfiligt. Att inte blinka där är inte särskilt smart.

Så det retar jag mig på. Jag retar mig också på mittnissar: bilister som ligger i mittenfilen i sakta mak, utan avsikt att köra om.

Men jag ska försöka skärpa mig. Nedanstående citat från en trafikpolis fick mig att skämmas lite:

Vad beror utvecklingen på?

– Tempot har drivits upp. Bilen är inte längre den trygga plats den en gång varit. Ju mer trafik, desto värre blir det. Till sist tappar du själva förutsättningen för att trafiken ska fungera, hänsyn till andra.

Vad blir effekten?

– Respekten för reglerna urholkas. Frustrerade bilister börjar själva leka polis genom att ”lära” andra hur de ska bete med blinkningar, tutningar och liknande. Då tappar de själva uppmärksamheten och blir lika farliga.

Jag känner alltför väl igen mig som en av dessa frustrerade bilister. Jag lovar, jag ska bättra mig!

DN (Allt om motor)

Sista biten är mental

Hur går det med träningen då? Jo tack. :) Jag körde både onsdag och fredag. På fredagen var jag piggare, och var fast besluten att klara 12 övningar på station 4 eller dö på kuppen. Jag klarade det, men det var nätt och jämnt.

I övrigt gick det riktigt bra. Jag lyckades jag göra 12 övningar på alla stationer utom två. Så det blir många nya vikter på måndag.

Jag fick också klart för mig hur mycket viljan kan betyda. Jag försökte helt enkelt komma till tolv på varje övning. Även om jag klarade det på sex av åtta övningar, klarade jag bara av att fortsätta förbi tolv på två av övningarna. Flera gånger kom jag till tolv, sa åt musklerna att göra en rörelse till, men motivationen fanns inte längre. Jag hade säkert klarat tretton om jag hade sagt det från början.

Nautilusmetoden utnyttjar denna förmåga hos människan att flytta fram gränsen lite i taget. Den sista biten är till stor del mental. Dessutom använder sig metoden av det faktum att vi är tävlingsmänniskor. Det är kul att slå sitt gamla resultat!

Om stress

Föga otippat vaknar jag tidigt på lördagen, med sedvanlig Avonex-baksmälla. I mitt halvvakna tillstånd håller huvudet på att rita upp en organisationsplan över min arbetsplats. Innan jag gick från jobbet igår gjorde jag en lista över saker att göra färdigt eller ta itu med. Tydligen glömde jag ett par saker, som min hjärna nu försöker sortera in i små mappar. Jag kan lika gärna stiga upp.

På ett möte häromdagen kom ämnet stress upp. Min chef är en förnuftig person, och han manade oss att ge akt på varningssignaler så att vi inte gick in i väggen. Begreppet positiv stress kom också upp. En av deltagarna hävdade bestämt att någon sådant inte existerade. - Stress är stress, menade han. Där håller jag i och för sig inte med - visst finns det tillfällen då rätt typ av utmaningar ger rätt sorts stimulans.

Däremot oroar jag mig över min egen arbetsbelastning, och känslan av att inte riktigt räcka till. Att inte kunna koppla av jobbet på fritiden är ett tecken så gott som något. Några vanliga stressymptom beskrivs här. Själv slås jag av att symptom på utmattning är något som sammanfaller med ett av de vanligaste MS-symptomen. Att ha diagnosen MS och samtidigt ha ett stressigt jobb innebär för mig att jag inte kan vara riktigt säker på varför kroppen reagerar som den gör.

Men jag kan också ha en viss hjälp av min sjukdom. Med MS blir man oerhört lyhörd för kroppens signaler. Det skulle förvåna mig om det inte är så för de allra flesta. Så jag är hela tiden högst medveten om vad min kropp försöker säga mig. Sedan handlar det bara om att sätta gränser.

Kvällen är ändå förstörd

Jag hade förtjänat att gå hem tidigare den här fredagen, så det gjorde jag. Sedan tänkte jag softa lite, laga god mat, dricka ett par goda viner, äta god ost, se någon film ... Jag brukar ta min Avonex-spruta på fredagar, men nu tänkte jag för en gångs skull skjuta upp den en dag och njuta av att det var fredag.

Maten var i och för sig god, vinet till var sådär, men sedan sprack min plan. Jag vet inte om jag åt för mycket eller om jag bara är slut efter veckan, men jag känner mig bara trött och seg och inte alls på humör för att fortsätta fredagskvällen.

Så det blir Avonex i alla fall.

Heder åt Guillou

Jag är ingen beundrare av Jan Guillou, men all heder åt hans inställning då en lustigkurre publicerar satiriska inlägg under användarnamnet jan_guillou på Twitter.

Så du tänker låta twittraren fortsätta utan att agera?
- Ja, vad ska jag protestera mot? Nätet? Nej, det är inget som jag tänker lägga ned någon tid på. (DN)

Långa dagar

Jag var tvungen att vara extremt tidigt på jobbet idag igen, för andra dagen den här veckan. Tidigt betyder i det här fallet klockan sex. Efter arbetsdagens slut var det så kallad "Get Together", det vill säga lite mat och dryck samt trevliga lekar. Jag är visserligen inte särskilt förtjust i lekar av det slaget, men jag hade i alla fall tänkt bjuda till lite och vara kvar och ta några öl.

Som dagen utvecklade sig beslöt jag rätt tidigt att välja alternativ B: stanna kvar ett litet tag, inte dricka någon alkohol och sedan ta bilen hem. Hur kul hade det varit annars? Jag hade knappast pallat mer än något glas, och sedan hade jag måst åka tunnelbana.

Så jag gick efter en timme. Arbetsdagen varade mellan 6-17, alltså 10 timmar med lunchen borträknad. Det kändes riktigt drygt. Och ändå: på mitt förra jobb, då jag inte satt på kontor utan jobbade i affär och sålunda gick och stod hela dagen, startade dagen i allmänhet klockan 7 och slutade oftast 18, men ibland 20.30. Öppning till stängning innebar 12 timmars effektiv arbetstid. Så långa dagar förekom någon gång i veckan. Men jag tror att tröttheten i slutet av en lång dag mycket är en mental grej. Är man inställd på att jobba länge på förhand så orkar man det.

Fast då jag tänker tillbaka på den sista månaden på det gamla jobbet, då jag dels såg fram emot att få sluta och dels nyss hade kommit tillbaka från min sjukskrivning ... Mot slutet av långa dagar gick jag helt på tomgång.

Dagen inleds med träning

När det väl kommer till kritan klarar jag av mitt uppsatta mål, med undantag av en övning där jag tangerar mitt tidigare resultat för andra gången i rad. Men jag tar det på fredag, något annat är inte möjligt.

Segt

Första dagen på jobbet efter en långhelg är alltid lite slitsam. Idag var det värre än vanligt, eftersom jag var tvungen att börja extremt tidigt. I gengäld gick jag hem vid halv två. Vid det laget var jag rätt mosig, men det skulle vem som helst ha varit.

Så det har inte blivit någon träning den här veckan. Det blir till att ta igen onsdag och fredag! Jag har ju som mål varje gång att överträffa resultatet från förra gången. Jag begriper bara inte hur det ska gå till den här veckan. Vi får se.

Jag har haft tur

När man plötsligt får konstiga symptom, som inte liknar något annat man har varit med om, är det inget som är så jobbigt som ovissheten om vad det beror på. Från en del inlägg på forumet på ms-portalen.se förstår jag att det ibland kan ta lång tid att få en riktig MS-diagnos. Sjukdomen har så många olika ansikten ...

Så jag tillhör helt klart de som har haft tur. Jag behövde bara gå i ovisshet i en vecka, sedan fick jag en remiss till akuten. Där gjordes en datortomografi redan samma dag, och beskedet om att man faktiskt hade hittat något i huvudet var en oerhörd lättnad, hur konstigt det än kan låta.

Vårstädning

Jag har vårstädat bilen. Däckbyte, följt av en tur till macken med luftning av sommardäcken samt biltvätt. Sedan beväpnade jag mig med en flaska fönsterputs, drog en förlängningssladd ut genom köksfönstret och kopplade in den gamla dammsugaren. Så nu är bilen riktigt tjusig även invändigt.

Vid däckbytet assisterades jag av dotter #1. Hon fyller för övrigt 16 om ett par månader, vilket lär innebära övningskörning. Jag ser på körkortsportalen att vi redan kan boka den numera obligatoriska introduktionsutbildningen. Det var enklare förr. Därmed inte sagt att det var bättre.

Påskafton

Jag vaknar av huvudvärk och tittar på klockan. 5:39, vilket inte riktigt var planen. Jag lyckas somna om med vissa svårigheter, men vaknar på nytt vid tio i sju. Huvudvärken vill inte ge sig, jag känner mig ledbruten i vänstra sidan och dessutom är jag kissnödig. Jag linkar upp, går på toaletten och tar en värktablett. Nu är jag såpass vaken att det inte känns lönt att gå och lägga sig igen.

Tanken på påskmiddag senare idag är inte speciellt upplyftande. Men vanligtvis mår jag prima ett par timmar senare, och som vanligt har jag svårt att tro på det just nu, utan får övertyga mig själv om att det faktiskt kommer att vara så.

Skrev jag igår att biverkningarna inte var så besvärliga? Det är de inte heller. Men morgonen efter är värst.

Auberginer

När jag hittar extra billiga auberginer är det stor chans att det blir auberginegratäng. Stekta auberginer varvas med tomatsås och mozzarella, toppas med riven parmesan och ströbröd och gratineras i ugn. Funkar som tillbehör till kött, men idag serverade vi det som huvudrätt med vitlöksbröd till. Dessutom använde jag inte mozzarella, utan riven cheddarost. Funkar också.


Det är bara första dagen av långhelgen, så jag låter mig inte nedslås av den förhatliga Avonex-sprutan. Jag tar en Ibumetin, laddar autoinjektorn och trycker av. Klart för den här veckan, och biverkningarna är inte så besvärliga längre.

Påsklov

Dagen inleddes med träning, det fjärde styrkepasset sedan jag började för två veckor sedan. Jag känner mig totalt urlakad och mycket nöjd med mig själv.

Efter en produktiv dag på jobbet, inleddes helgen som sig bör med tidig hemgång. Jag kommer att äta en massa god mat, dricka gott vin och ta det lugnt. Jag känner mig på allmänt gott humör och mår oförskämt bra. Allting känns så mycket lättare när våren kommer och det blir varmare och ljusare.

Det känns såpass bra att jag har väldigt svårt att tänka mig att jag någonsin skulle få ett andra skov. Jag känner mig för frisk för det. Jag läser vad som står på Wikipedia men jag tror inte på det.

Tro nu inte att jag inte accepterar min sjukdom. Självklart tror jag på det. Men jag känner mig inte sjuk, vilket gör en viss skillnad, i alla fall för mig. Jag kände mig inte sjuk förra våren heller, jag hade bara lite svårt att gå, lite balansproblem och konstiga stickningar i vänstersidan. Men sjuk var jag inte.

---

Victor Borge om tiden då han bodde i Köpenhamn och gav pianolektioner:
Intervjuare: Ni var ju fattig på den tiden, herr Borge?
Victor Borge: Nej, fattig var jag inte, men jag hade inga pengar.

Det kanske är åldern

Jag berättade för min hustru att jag höll på att somna på ett möte före lunch. Hon påpekade att alla människor håller på att somna på sådana möten. Man kanske inte ska lasta sin åkomma för allting. :)

Andra som tränar

Inspirerande tråd på ms-portalen.se. Stämningen i forumet där är kanske lite hurtig i överkant för mig, men man kan inte låta bli att ryckas med av forummedlemmen Pågens entusiasm och alla glada tillrop.

Förändrad identitet

Omvälvande händelser kan få en att ändra synen på livet. Att en nära anhörig dör, att bli arbetslös, att drabbas av en kronisk sjukdom ... Jag har väl haft min beskärda del, liksom de flesta människor. Det finns ju tack och lov positiva saker också, som att få barn, eller att oväntat få ett nytt jobb.

I grunden har jag nog ett rätt stabilt sinnelag och en ganska positiv livssyn. Men det är klart att man påverkas av att få en diagnos som sätter sig fast likt ett klistermärke som aldrig går bort. I mitt fall syns det inte utanpå, och stora delar av min omgivning vet heller inte något om min diagnos. Men min identitet har förändras. När jag fyller i ett formulär för vaccination kan jag inte längre svara ja på frågan: Är du fullt frisk? När jag under ett utvecklingssamtal får den ack så uttjatade frågan: Vad gör du om tio år? tvingas jag svara något passande, medan jag inombords tänker "Om tio år är jag glad om jag inte sitter i rullstol".

Aftonbladet skriver poesi

Aftonbladet skriver om en tråkig händelse - ett rån i Malmö - som blir väldigt komisk i och med att den rånade var en japansk popartist som vid tillfället var utklädd till ananas:

Det var mitt under inspelningen av sin nya musikvideo som Hideki Kaji slogs ner och rånades.

Klädd som en ananas slogs han ner och rånades på kamerautrustning för 20 000 kronor.

Rånarna slog till under en paus då fotograferna gått iväg för att fotografera sina barn som var med under inspelningen, skriver Sydsvenskan.

Den ananasklädde japanen lämnades ensam kvar.

Lyssna bara på sista raden i stycket. Smaka på den. Vilken uttryckskraft, vilken språklig lyster!

Den ananasklädde japanen lämnades ensam kvar.

Dagen efter

Som en lättare baksmälla, fast utan att man har haft roligt dagen innan. Så känns det.

Och så vaknar man ofta med en lätt släng av depression. Nej, det är inte så farligt som det låter. Men en kontraindikation vid behandling med Avonex är verklig depression.

Själv vaknar jag och känner mig lite lätt risig, samtidigt som en röst i mitt huvud talar om för mig att jag mår mycket sämre än jag gör. Det är de negativa tankarna. En annan röst lugnar mig och talar om att det bara är en biverkning, och att jag kommer att må alldeles utmärkt om ett par timmar. Det är förnuftets röst. Och det är den som har rätt.

Veckans behandling

En gång i veckan är det dags att sticka sig själv i benet. Läkemedlet heter Avonex.

Jag har aldrig varit rädd för sprutor egentligen, så i början stack jag mig själv. MS-sköterskan hade visat en så kallad autoinjektor, men jag tyckte att det gick bra ändå. Biverkningarna var precis som beskrivet: rejäla influensaliknande symptom med frossa och huvudvärk de första gångerna. Allteftersom har biverkningarna blivit lindrigare, men jag känner fortfarande av när jag har tagit sprutan i upp till 12-18 timmar. Att ta sprutan på kvällen och därigenom sova bort det mesta av den tiden har visat sig vara en bra idé. Ett par gånger prövade jag att ta sprutan på söndag förmiddag. Det var inte lika lyckat.

Däremot märkte jag efter någon månad att jag kände mer och mer obehag inför varje gång jag skulle sticka mig. Dels hade det att göra med att jag visste att jag skulle känna mig risig tills någon gång nästa dag. Men jag såg inte fram emot själva sticket - ibland gick det bra, men någon gång sved eller blödde det lite extra. Jag insåg att jag faktiskt började bli lite spruträdd.



Det fanns ingen anledning att vara macho, så jag bokade en tid hos sköterskan för att få en autoinjektor. Jag tycker fortfarande inte om att sticka mig, men injektorn hjälper. Nu frågar jag mig hur jag kunde vara så cool i början. Men det är väl så att en gång är ingen gång - en spruta kan man uthärda, men tar man en varje vecka vill man att det helst ska gå helt smärtfritt. Jag tror att jag har tänkt för mycket på det och har haft problem med att slappna av i benet. Ikväll funderade jag inte så mycket utan utförde proceduren rätt snabbt. Det fungerade mycket bättre.

Min historik

Jag har haft ett skov, för ett år sedan.

Själva skovet bestod i ordentligt nedsatt styrka och känsel i hela vänstersidan, vilket förutom att det kändes underligt gjorde att jag hade svårt att gå och lyfta. Sjukdomsutredningen gjordes rätt snabbt, och innehöll bland annat magnetröntgen och ryggmärgsvätskeprov. Det första beskedet om vad jag hade var att det var en inflammation i hjärnan. Sådant behandlas med kortisondropp, vilket lindrade de akuta symptomen avsevärt.

Skovet kom som en blixt från en klar himmel - jag hade inte haft någon anledning att misstänka något tidigare. Magnetröntgen visade tydligen spår av tidigare inflammationer i hjärnan.

Jag visste knappt vad MS var. Inledningsvis kändes det som att läkaren var ganska försiktig med diagnosen - vid utskrivningssamtalet hade den ändrats till "demyeliniserande sjukdom". Jag fick förklarat för mig att myelin var ett fettämne som omgav nervceller i hjärnan. Ordet MS nämndes inte förrän då min hustru vid samma samtal ställde en direkt fråga, och svaret var: ja, det kunde vara MS.

Så jag lämnade sjukhuset med en något vag diagnos. Efter hösten sattes jag in på behandling och började gå hos en MS-sjuksköterska. Jag hade inte uttryckligen fått veta att diagnosen slutgiltigen hade ändrats, men för att eliminera denna kvarstående ovisshet frågade jag till slut sköterskan. "Jo, men nog har du väl fått diagnosen MS ..." Vi tittade efter och där stod det svart på vitt: multipel skleros. Diagnosen hade för övrigt fastställts under sommaren.

Det som kvarstår nu av själva skovet är en liten knöl under foten. Den syns förstås inte, men jag känner den dagligen, mer eller mindre. Alltid på morgonen när jag går upp. Sedan försvinner den ofta under dagen, men dyker vanligtvis upp då jag går en stund. Tyvärr också ofta då jag kör bil, vilket är irriterande i bilköer, då kopplingsfoten måste användas flitigt.

Sjukdomen i sig ger också ett annat välkänt symptom, nämligen trötthet. Det finns ett uttryck för det: MS fatigue. Det kommer jag säkert att återkomma till.

Behandlingen kommer jag att skriva om imorgon.

Träningspass 3

Andra "riktiga" passet, det vill säga enligt det träningsprogram jag har fått. Jag hade som mål att göra minst lika många övningar per station som förra gången. Och det gick ju.

Jag märker av svagheten i vänster sida när jag tar ut mig så här. Jag är vänsterhänt, och normalt något starkare i vänster sida. Fast det var innan förra våren, då jag fick mitt skov. Mer om detta i nästa post.

Trött

Jag trodde jag skulle somna i bilen på väg hem. Ingen bra idé i bilkön på väg mot Eugeniatunneln.