Ljuset i slutet av tunneln

Diskbråcket allt värre för E runt månadsskiftet. Hon började få svårt att ta sig upp ur sängen och blev förstås riktigt orolig. Vad gör man om man inte ens kan gå på toaletten? Så långt gick det dock aldrig. Men eftersom hon hade så svårt att vända sig under natten, och enormt svårt att ta sig upp efter att ha legat och sovit, försökte hon sitta och sova. Hon pallrade upp sig i sängen med kuddar till en halvsittande ställning. Jag vet inte hur effektivt det var, men ett är säkert - hon har inte sovit mycket de senaste veckorna.

För resten av familjen har det inte heller varit lätt. Se, lyssna, trösta, men egentligen inte kunna göra särskilt mycket. Frustration. I måndags var ett slags kulmen. E var döless på situationen och helt slut om hon så bara skulle gå på toa. Jag gick och lade mig men tankarna virvlade runt. Löwenströmska nästa fredag morgon halv sju. Hur ska vi ens ta oss ner till bilen? Jag gick upp igen och vi pratade en kort stund. E hade tänkt samma tanke. Vad gör man - beställer ambulans? Vi bestämde oss för att höra av oss till sjukhuset för råd om det inte blev bättre.

På tisdagen vände det. Min hustru mådde plötsligt bättre än på flera veckor. Om det var någon medicin som tog effekt efter några veckors behandling eller om diskbråcket tyckte att det hade plågat sitt offer tillräckligt vet vi inte. Själv tror jag att det var åsynen av rullatorn.

Sedan dess har E börjat ta igen sin förlorade sömn. I förra veckan då jag stängde av min väckarklocka på morgonen och vände mig om för att sova några minuter till var det i allmänhet någon i sängen bredvid som satt och stirrade på mig. Nu ligger hon och sover så gott, utan extra kuddar.

Det är sex dagar kvar till operation. Nu kan man verkligen säga att vi ser ljuset i slutet av tunneln.