Idol-Erik

Ja, det var ju inte mycket att snacka om.

Undantagsvecka

Veckan har blivit helt Avonexfri. Under fredagen hamnade receptet till slut på apoteket.se. I helgen beställde jag, på tisdagen fick jag en SMS-notifiering om att leveransen hade skickats, så den bör finnas där imorgon. Det ska väl inte vara någon skada skedd.

Det är lite konstigt med en medicin som man inte känner verkningarna av, bara biverkningarna. Fast det kanske är att utmana ödet att säga så.

Ny leksak

I födelsedagspresent önskade jag nya trådlösa lurar till att lyssna på musik vid datorn. De jag har sedan tidigare är stora och fula och klämmer åt kring huvudet. Efter ett tags lyssnande svettas man om öronen. Jag ville ha små lurar som man sätter i öronen.

Så nu sitter jag och lyssnar på Talking Heads i nya lurar. De är egentligen avsedda för mobiltelefon och använder Bluetooth, vilket datorn inte stöder. Så i USB-uttaget sitter en liten manick som sköter den saken. Det fungerar riktigt bra.

Söndagsrester

Igår lagade vi till en klassisk 70-talsefterrätt, glace au four. Det blev äggulor över, och dessutom blev det mat kvar från födelsedagsmenyn i fredags. Så vi får äta rester idag.

Äggrester

Köttrester

Lite grönsaker till

Här är man inte önskvärd

Som nyanställd har jag inte så mycket intjänad semester första året men jag har något som kallas förskottssemester. Uttagen förskottssemester blir en skuld till företaget som skrivs av om jag fortfarande är anställd efter fem år. Jag var lite tveksam först till att ta ut alltihopa men min kollega övertygade mig: -Du ser väl till att ta ut hela förskottssemestern, tyckte han (på sjungande finlandssvenska). Han har rätt, den går inte att spara. Och jag ska inte bekymra mig så mycket för framtiden.

Lönespecen var i stort sett omöjlig att uttyda innan sommaren med avseende på semesterdagar och sedan strulade tidrapporteringssystemet, men efter att sommarsemestern slutligen blivit inrapporterad är det enklare: nu har jag enbart förskottsemesterdagar kvar, hela 18 stycken. Till jul och nyår går det åt 8 och då har jag fram till och med i mars att ta ut resten.

Det är för övrigt förvånansvärt mycket semester inplanerad de närmaste månaderna bland mina närmaste kolleger. En är i Turkiet nästa vecka, en reser till Spanien i mitten av oktober, en tar några dagars storstadssemester och min chef tar med sin fru till New York. Jag är lite förvånad över att folk sprider ut sin semester över året så pass mycket, men det tycks vara vanligt på mitt jobb. Vi har ju faktiskt rätt många semesterdagar per år. I princip ingen tar ut hela sin semester på sommaren, och det går inte åt så många dagar över jul. Och visst är det skönt att ta ledigt när det kan behövas som mest, i höstrusket. Så det funderar jag på att göra, ett par dagar i alla fall.

Våra barn är ju som bekant rätt stora, så vi tar inte med dem om vi reser bort ett par dagar. Nå, när vi häromdagen nämnde för barnen våra funderingar på en minisemester, hur tror ni att de små liven reagerade? Tror ni att de tyckte det var tråkigt att vi tänkte vara borta ett par dagar? Tror ni att det var trumpna miner? Tror ni att de ens ansträngde sig för att se lite ledsna ut? Glöm det.

- Åh vad skönt...

- Kan ni inte vara borta lite längre!!?

Dagens jubilar

Jag antar julen 1967 var trivsam. Nio månader senare nedkom det lyckliga paret med sin förstfödde, ett gossebarn. Sex år därefter var de olyckligt skilda. Den lille sonen visade tidigt begåvning som ledde till stora förväntningar, som så småningom grusades. Trots detta lever han idag ett rätt så lyckligt liv. Några grå hår börjar dyka upp men det mesta av kalufsen är kvar. Många tror att han är yngre än sina 41 år. För något år sedan ombads han visa legitimation på Systembolaget, något han fortfarande lever på. God mat står självklart på programmet i afton, och vårt födelsedagsbarn hyllar därvid devisen att ska något göras bra ska man göra det själv. Särskilt om det är någon annan som diskar.

Lite dåligt samvete

Jag kom på att jag faktiskt har Avonex i pulverform. Första gången fick jag fel utskrivet och fick den variant som man blandar själv. Jag har kvar såna. Men jag tänker inte ta den, jag väntar på att få färdigblandat utskrivet. Om det inte tar väldigt lång tid.

Förresten har jag redan gett upp kollektivåkandet. I förra veckan behövde jag vara tidigt på jobbet två dagar i rad och åkte därför bil. På hemvägen upptäckte jag att köerna har återgått till det normala, det vill säga högst 30-40 minuters väg hem. Så jag gav 30-dagarskortet till E vars kort just hade gått ut. Jag känner mig lite som en dålig människa men det är så skönt att ta bilen igen.

Tillfälligt avbrott

Jag gjorde slut på mitt Avonexlager i fredags och sade därför till vid besöket hos MS-sköterskan om att jag behövde mer utskrivet. I går innan jag somnade kom jag på att jag inte varit inne på Apotekets hemsida och beställt. Så jag slog på datorn i morse. Det är tydligen fler som är glömska, för det fanns inget recept. Sedan kom jag förstås inte ihåg att passa telefontiden till MS-centrum när jag väl var på jobbet. Nu har jag satt på alarmet på mobilen så att jag inte glömmer att ringa imorgon.

Så nästa spruta får sannolikt vänta till tisdag eller onsdag. Det är sånt som händer. Som en oavsiktlig present slipper jag ta sprutan i samband med min födelsedag. Alltid något. :)

Tomma tankar

Det är bäst jag skriver något här, annars blir min k. hustru besviken när hon sätter sig om en stund och kollar vad jag har skrivit. Tyvärr vet jag inte vad jag ska skriva om. Så här i början av veckan är huvudet rätt tomt på kvällarna.

Imorgon antar jag att vi ser på Idol. Brukar ni se på det? Jag undvek det i det längsta. Det hände att man råkade bläddra förbi programmet - det var en jury med något rabiat fruntimmer omgivet att ett par dönickar utan utstrålning som skulle bedöma de sökande. Sedan har jag fastnat ett par gånger framför American Idol. Där var juryn bättre. Så när svenska Idol skulle byta jury förra året var jag lite nyfiken. Juryn var bra. Sedan såg jag faktiskt varje program, åtminstone tills Lars blev utslagen. Sedan var det inte så intressanta tävlande kvar längre.

Juryn är bra i år också. Jag håller med dem som vill ge Anders Bagge ett eget TV-program. Det skulle nog bli bra. Laila Bagge är lite kylig, men hon är i alla fall inte Kishti.

Kyrkoval 2009

Har ni gått och röstat? Det är fortfarande nästan fyra timmar kvar innan vallokalerna för Kyrkovalet stänger. Kanske inte känns så där jättehett? Själv röstade jag för första gången i ett kyrkoval 2005, efter att det hade skrivits om att Sverigedemokraterna satsade på kyrkovalet. Med ett lågt valdeltagande blir det lättare för partier som SD att mobilisera och få fler mandat än vad de annars skulle ha fått. Plötsligt kändes det lite viktigare att lägga sin röst på ett demokratiskt parti, även om jag inte bryr mig så mycket om kyrkopolitik. Jag hoppas att du också röstar eller har röstat idag.

Havsföda

Recept som det hos Skrivanne får mig att önska att jag åt fisk. Det stämmer, jag äter inte fisk. Jag har varit allergisk sedan mycket unga år - jag tror att det upptäcktes vid ettårsåldern. På den tiden jag gick i skolan serverades en och endast en rätt i skolmatsalen. En gång i veckan var det fisk, och jag fick gå in i de bakre regionerna och hämta min fiskfria mat. Eftersom fisk oftast var det minst populära på skolmatsedeln satt mina klasskompisar och tittade avundsjukt på det jag fick. De satt där med kokt torsk eller vad det var och jag satt med min pannbiff. Jag avskydde situationen. Maten smakar inte så bra som den borde när resten av bordet sitter och petar i sin fisk och önskar att de fick maten som ligger på tallriken bredvid. Jag skulle hellre ha tagit den kokta torsken, om jag kunde.

Senare i livet har det varit situationer det har serverats fisk som enda rätt och jag har missat att säga till på förhand, eller bufféer där jag ser hur folk först lägger upp sin sill, sedan lägger upp potatis på tallriken invid sillen så att potatisskeden inte kan undgå att få sill på sig. Jag är inte dödligt allergisk, men jag märker när jag råkar få fisk i mig, som när man har beställt en schnitzel med något slags sås och för sent inser att det är sardeller i såsen. Då tjocknar det till inuti halsen och kliar i ansiktet och runt läpparna ett tag innan det går över.

Under hela min uppväxt och fram till 35-årsåldern har jag alltså låtit bli att äta fisk och skaldjur. En semesterkväll i Spanien gick vi på kinarestaurang och fick något slags chips att tugga på medan vi bestämde oss. Vi tog in lite smårätter till förrätt, en av oss tog räkchips och fick exakt samma sak som vi just hade ätit. Då började jag inse att jag kanske inte var allergisk mot skaldjur. Senare under hösten gick jag och testade mig. Fiskallergin var ingen inbillning, men jag hade undvikit skaldjur i hela mitt liv i onödan.

Under de senaste åren har jag så smått börjat närma mig skaldjurens värld. Det är inte så lätt som man tror att plötsligt börja äta något som man har undvikit i hela sitt liv. Jag har fortfarande svårt för doften av hav som finns hos skaldjur såväl som hos fisk, men jag börjar lära mig. Räkor är ju inte så spännande - om någon har blandat i räkor i en sås utan synbar anledning brukar jag peta dem åt sidan. De tillför inte så mycket. Men numera kan jag i alla fall äta såsen. Jag har fattat tycke för skalade kräftstjärtar, sådana som finns på burk i dillspad. Det återstår att upptäcka krabba och hummer. Kräftor har jag smakat men jag ser fram emot en riktig kräftskiva.

Plockmat

Brukar ni äta plockmat?

Ibland har vi ingen konkret matidé utan bara en diffus idé om någon god smårätt vi vill göra. Sedan kombinerar vi det med lite andra smårätter till ett matbord som består av lite av varje. Det kallar vi plockmat. Idag var R på bio med en kompis (premiär!) så vi passade på att äta sånt som hon inte tycker om, till exempel svamp och skaldjur. Det blev avocado med crème fraîche och kräftstjärtar, falska sniglar, Taleggio, smörstekt bröd, salami och ett par saker till. Det såg så här gott ut:

och det var minst lika gott som det såg ut.

Hellre svårstucken än snarstucken

Igår var torsdag, så jag tog fram min spruta som vanligt så att den skulle bli rumstempererad. Sedan åt vi middag och såg på TV, och E fick påminna mig om att jag hade en spruta att ta. Jag tog en Ibumetin och tänkte dessutom förbereda mig inför fredagens besök hos MS-sköterskan genom att ta fram kallelsen och dubbelkolla tiden. Det var tur det.

Hej Jonas

Vid detta besök ska jag ta ett blodprov för att se om du bildat antikroppar mot Avonex. Ta därför inte Avonex dagen innan (det ska gå minst 48 tim mellan injektion o blodprovet)

Vänlig hälsning

Marita

sjuksköterska

Så jag har Avonexen kvar till idag. Själva besöket hos sköterskan gick bra till att börja med. Vi pratade lite om symptom (inga nya), biverkningar av Avonex, kursen Avstamp och så avslutningsvis var det dags för provtagningen. Nu är det så att jag är rätt svårstucken. Det vet jag om inte annat från förra vårens vistelse på Huddinge sjukhus. Det är inget jag brukar påminna om vid provtagning - jag tror inte att det blir direkt lättare av att veta att patienten är svårstucken. Går det bra så gör det. Idag gick det inte så bra. Då är det helt rätt att göra som syster Marita, be en kollega att pröva istället. Det gick bättre.

Jag jobbar hemifrån idag, så nu är det tid att göra lite nytta.

Klart jag ska gå

Avstamp-kursen består av fyra kurskvällar. Jag tänker anmäla mig och gå dit, och så får vi se. Inte minst ska det bli intressant att få träffa andra MS-are i verkligheten.

I höstas och vintras hade jag mycket tankar i huvudet kring det här med MS. Jag kände ett behov av att prata med någon i liknande situation. Det ledde till slut till det här bloggandet, som i sin tur ledde till att jag upptäckte andra i samma situation som bloggade, vars bloggar jag läste, och som läste och kommenterade det jag skrev. Nu är ni ett gäng som jag inte känner, men som det ändå känns som att jag känner. :)

Så det är klart att jag går på kursen. Även om familj och vänner lyssnar, och ni läsare och medbloggare är ovärderliga, skulle det nog kännas bra att få prata med någon i samma situation. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Sedan skadar det förstås inte att få lära sig lite mer fakta. Fast vet ni, jag märker att jag fortfarande har svårt att få in i huvudet att jag har fått diagnosen MS. När jag läser om att ett kurspass handlar om “Goda råd om hur du lever ett bra liv med MS” tänker jag att det är väl inga problem. Jag lever som vanligt, och tänker väl fortsätta med det? Vad behöver jag veta? Jag får nästan dåligt samvete för att jag tar för lätt på det hela. Det är lite som att jag inte vill kännas vid att det kan bli värre.

Det är ett dilemma: jag tror inte att det skulle vara bättre att fundera allt för mycket på hur sjukdomen kan tänkas utvecklas sig. Därför finns det en del av mig som inte vill veta allt om MS. Å andra sidan känns det lite oansvarigt och lättvindigt att avfärda alltsammans med en klackspark. Nåja, jag har tid på mig att fundera på hur jag ska ställa mig. MS:en lär hänga med ett tag till, eller hur.

Avstamp

Jag har fått en inbjudan till en “Kurs för dig som fått diagnosen MS”. Vad tror ni om det? Eller det är kanske någon som har gått kursen. Vad tyckte ni?

Eftermiddagar

Vad gör man när folk bokar in timslånga möten klockan tre på eftermiddagen? Man suckar och trycker på Accept. Vad gör man när man redan efter en kvart av mötet märker att man håller på att somna? Vad gör man efter en timme och en kvart, då mötet fortfarande inte har kommit någon vart? På något sätt lyckades jag ta mig igenom 1½ timme. Fan vet hur.

En god gratäng

Det är inte så svårt att göra potatisgratäng. Att göra en riktigt god potatisgratäng är svårare. Det vanligaste problemet brukar vara att gratängen behöver så mycket tid i ugnen att grädden hinner separeras. Det ser då ut som om man har hällt smält smör längs kanten av gratängformen. En sådan gratäng kan förvisso vara god, men man går miste om den där krämigheten som brukar känneteckna en riktigt lyckad gratäng.

Om du brukar göra gratäng genom att varva potatis, grädde och ost i en form och grädda i ugnen, pröva nedanstående variant. Det är fler moment i tillagningen men totaltiden är i allmänhet något kortare. Och till skillnad från den vanliga gratängen som lagas helt i ugn har jag aldrig misslyckats med denna - den blir alltid så där krämig som man vill att den ska vara.

Jag kan också varmt rekommendera att blanda i andra rotfrukter i gratängen. Min favorit är jordärtskockor. Det behövs inte så mycket för att det ska ge karaktär åt gratängen. Vill du så kan du förstås lägga till lök eller vitlök. Nu till min variant av potatisgratäng, inspirerad av James Martin:

Till en riktigt god gratäng behöver du potatis, jordärtskockor, grädde, mjölk och ost. Skala och skiva potatisen och skockorna tunt. Koka upp gräddmjölk (hälften mjölk, hälften grädde). Till ett knappt kilo rotfrukter behövs cirka 5 dl gräddmjölk. Lägg i de skivade rotfrukterna och koka på medelstark värme. Rör om då och då.

Efter 15-20 minuter är potatisen färdig. Testa med en sticka.

Varva rotfrukterna med salt och peppar samt riven lagrad eller mellanlagrad ost.

Grädda färdigt gratängen i 225 grader ugn tills den får fin färg. Servera till en fin köttbit.

Sjuk vård

Även om jag är beredd att försvara den europeiska sjukvårdsmodellen i jämförelse med den som beskrivs i Moores film Sicko, är jag medveten om att filmen ger en förskönad bild av sjukvården i andra länder än USA. Att den svenska sjukvården dras med problem är inget nytt, och även om sjukvården i Frankrike, Storbritannien och Kanada framställs som perfekt i filmen skulle det inte förvåna mig om de dras med problem liknande de vi har i Sverige. Jag tror att det i grunden är ett välfärdsproblem: levnadsförhållandena förbättras, vi lever längre, åldersfördelningen förskjuts mot allt fler gamla men allt färre att ta hand om dem.

Nu skriver DN om missförhållandena vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, eller Huddinge sjukhus som hette förr och fortfarande heter i folkmun. Det är för övrigt “mitt” sjukhus - jag ska dit två gånger den närmaste månaden, en gång för att träffa en sköterska och en gång för att träffa min doktor. Än så länge är jag inte orolig för att drabbas av bristen på resurser, men jag kan ju inte bortse ifrån att jag i och med att jag har fått en kronisk sjukdom har inlett ett livslångt förhållande med vården. Jag befinner mig på ett sluttande plan, så att säga.

Men som jag sitter här och kopplar av efter avklarad arbetsvecka, känns avgrundsprofetiorna ganska avlägsna. Än så länge. :-)

En hård arbetsvecka lider mot sitt slut

Jag har ont i benet. Nej, det är inget MS-relaterat, utan jag har varit på jobbkonferens tisdag-onsdag. Vi åkte ut i skärgården och konfererade samt bodde på ett vandrarhem. Efter att dagens arbete var slut och vi väntade på att festen skulle börja var det aktiviteter. Lyckligtvis var det inget i stil med nu-ska-alla-pröva-på-hinderbana-för-det-är-så-bra-för-sammanhållningen utan det var mycket mer avslappnat: man fick välja mellan mer eller mindre ansträngande övningar såsom cykling, kanotpaddling, fotboll och så vidare ner till boule, om man inte hamnade i matlaget förstås.

Min kondis är rätt usel men jag gillar verkligen att spela fotboll. Så jag sprang och kämpade i säkert en halvtimme på den usla gräsplanen. Sedan trampade jag snett, och min karriär som forward var över, eftersom knät gjorde för ont när jag skulle slå till bollen. Men vi breddade ena målet, och så fick jag stå i mål. Kanske inte så rörlig i sidled, men man gör sitt bästa.

Knät känns rätt ok redan, men jag har en djävulsk träningsvärk i låren. Att gå nerför trappor är ingen lek... Fast det var fler av fotbollspelarna som berättade samma sak idag.

Festen höll från början hög stämning och inte mattades den under kvällen. Jag tror att den egentliga anledningen till konferenser är att festa med de man jobbar med. Det finns en liten risk att någon gör bort sig och blir till ett samtalsämne, men på det stora hela tror jag att bra fester kan vara ett lyft för verksamheten. Vid tvåtiden orkade jag inte längre utan lade mig. Jag hann tänka att det är hög musik och undrar om jag kan somna. Sedan sov jag som ett spädbarn.

Men sex timmars sömn efter en hård fest är ändå för lite. Jag klarade av onsdagen bra, men på kvällen var det tufft att hålla sig vaken framför Malta-Sverige. Och kvalitén på spelet hjälpte ju inte direkt.

Sicko

Igår såg vi Michael Moores film Sicko, som visades på TV4 Fakta. Även om Bowling for Columbine (som handlar om vapenkulturen i USA) var bra, kändes Sicko som en viktigare film. Jag kanske ska varna för ett par spoilers nedan, fast å andra sidan är filmen en dokumentär och jag tror inte att någon blir direkt förvånad av vad Moore har att förtälja.

Filmen redogör för USA:s sjukvårdssystem och ställer det i jämförelse mot flera andra länders. USA framstår som det stora undantaget bland västvärldens länder i sin syn på hur sjukvård ska bedrivas. Från Wikipedia:

Some policy specialists have praised the film while others have criticized the film for its positive portrayal of the publicly funded health systems of Canada, the United Kingdom and Cuba, and for its negative portrayal of the health care system in the United States. (Wikipedia)

Well, duh. Det var liksom själva poängen. I mitt tycke var den riktiga höjdpunkten när Moore åker till Kuba (!) tillsammans med ett gäng amerikaner som blev sjuka av att jobba i ruinerna efter 11 september, och där de stackars sjuklingarna äntligen får den vård som de har förvägrats i sitt hemland.

Efter att ha sett filmen börjar jag också förstå varför amerikanska TV-serier ger en sån negativ bild av sjukdomar som MS. Det är inte själva sjukdomen som skrämmer amerikanerna, det är sjukhus- och apoteksräkningarna.

Sjukvård och mediciner är inte helt gratis i Sverige, men vi har ju något som heter högkostnadsskydd. Det har jag varit tacksam för ända sedan jag såg vad mina mediciner skulle kosta annars, och jag är inte mindre tacksam efter att ha sett filmen om det sjuka amerikanska systemet.

Lördagspromenad

Jag och hustrun har promenerat på stan. Vi gick på Söder i gamla välbekanta trakter. Där bodde jag under mina första skolår, där gick jag på dagis, där bodde min kompis... Sedan kom vi förbi gatan där vi båda delade lägenhet för första gången många år senare. Som sagt, bekanta trakter. Visst förändras stan litegrann hela tiden, men det mesta är sig ändå likt mellan gångerna.

Tunnelbanan var inte att lita på denna eftermiddag (delar av nätet var avstängda på grund av rökutveckling). Södra station låg i närheten, så vi beslöt vi att ta pendeltåget till Älvsjö. Och från Älvsjö gick vi hela vägen hem. På så sätt fick jag ihop 11 000 steg. Jag tyckte jag såg lite rökutveckling under vänsterfoten mot slutet, men det kanske bara var inbillning.

Sur gubbe?

I eftermiddags när jag tänkte negativa tankar undrade jag om jag höll på att bli en sur gubbe. Mitt sinnestillstånd är inte på topp jobbmässigt, framförallt på grund av ett par projekt som jag är indragen i och inte alls trivs med. Så i eftermiddags när en kollega ställde en fråga på Skype i all välmening var jag inte på mitt soligaste humör, och mitt svar var inte så tillmötesgående som man kanske skulle önska. Jag svarade med en motfråga. Sedan tittade på vad jag själv skrev, och det kändes inte bra. Jag bad att få återkomma. Det kändes visserligen lite som “svinhugg går igen”, ty häromveckan när jag gick till samma kollega och bad om svar på ett par frågor, möttes jag av motsvarande attityd: istället för svar fick jag motfrågor. Men det är inte likt mig att reagera så. Jag får skärpa mig.

Förresten tog jag hela 8300 steg igår. Det är långa avstånd mellan bussen och pendeltåget, pendeltåget och jobbet, jobbet och Kista Centrum, så kilometrarna får man gratis. Idag har jag väl i gengäld tagit ett par hundra steg eller så, utan stegräknare.

Seg i huvudet

Jag brukar må toppen så här dags, dagen efter Avonex och med helgen framför mig. Men idag vill inte den rätta helgkänslan infinna sig. Jag har känt mig seg och hängig hela eftermiddagen, och huvudvärken vill inte släppa. Utanför köksfönstret har några hantverkare jobbat hela dagen med att bygga upp en trasig stentrappa, och oväsendet när stenarna slipas har inte hjälpt.

Men jag gör mitt bästa, jag går ut i badrummet, tar av mig glasögonen och blaskar ansiktet i kallvatten. Dessutom är jag rätt orakad, något som bidrar till känslan av ofräschhet. Så jag tar fram rakapparaten, som låter som en liten gräsklipparmotor sedan jag tappade den i golvet häromdagen. Ett av skärhuvuden har fått en buckla. Jag hade i alla fall tänkt köpa en ny, den här duger inte mycket till längre. Jag blir av med det värsta, men de stickiga skäggstråna på halsen blir kvar. Efter ytterligare en omgång kallt vatten i pannan känns det lite bättre.

Kommunikation

Jag fick lite ont i ryggen efter maten. Tack och lov händer det inte ofta. Precis som jag börjar fundera på att lägga mig och läsa säger min fru: - Glöm inte att du har tagit fram en spruta. Jo tack, den hade jag lyckats förtränga. Men jag vill absolut inte skjuta upp den till imorgon, så det är bara att ge sig i kast med veckans minst roliga stund. Idag känns det som segt läder när nålen går igenom det yttersta av muskeln, men annars går det bra och det blöder inte en droppe.

Tidigare idag hade jag det återkommande samtalet med chefen, som han har med oss underlydande två gånger om året. Utvecklingssamtal kallas det på en del ställen, men vi svänger oss med termen IPM-samtal. Jag minns inte ens vad IPM står för, men det är Individual... något på engelska. Det är ingen djärv gissning att M:et står för Management. R undrade om vi inte skulle hålla samtalet på engelska också. Det skulle väl vara något. - Lett us tåk abaot jår atjivments sins last tajm. Do jo fil dat ju ritch jår gouls? Säkert bara en tidsfråga.

I veckan lekte jag med tanken att säga under samtalet: - Jo förresten, bara så du vet, så har jag MS. Men det sa jag förstås inte. Det får vänta ett tag till.

Samtalet gick bra, det var mest positiva ord och “fortsätt i samma stil”. Jag får beröm för att jag är drivande, kunnig och rak i mitt sätt att kommunicera. Fast nu är det ju tyvärr så att det man tar åt sig mest är det negativa. På minussidan: jag är ibland för rak i mitt sätt att kommunicera, så att det kan uppfattas som lite okänsligt. Och så har jag en tendens att bryta in i konversationer, att avbryta helt enkelt. Det sistnämnda togs upp i våras. Men det är bra att få sånt påpekat för sig. Jag har i alla fall blivit mycket mer medveten om detta och jag tror att jag har skärpt till mig.

Hemma kan jag trösta mig med att jag inte är värst. Min fru får utstå mycket spe sedan vi har upptäckt att hon avslutar andras meningar. Särskilt mina. Om jag gör en liten paus i mitten av en mening kan hon inte hålla sig utan fyller i vad hon tror att jag tänkte säga. För det mesta har hon fel. Hon har säkert gjort så länge, men vi upptäckte det häromveckan. - Nu gjorde du det igen, får hon höra gång på gång. På jobbet är ju inte folk lika rättframma, fast ibland önskar jag att de vore det, så att man lär sig.

Steg

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har kommit igång med träningen efter sommaren. Fast en positiv bieffekt med att åka kommunalt är jag tvingas gå ganska mycket. Jag nådde visserligen inte upp till 10 000 steg idag, men 6500 är hyggligt.

Japp, jag satte på mig en stegräknare i morse. Fastsatt i kanten på byxfickan. Vänd inåt. Det känns rätt larvigt att gå omkring med en liten manick som räknar hur många steg man tar. Jag får inte glömma den imorgon.

Akustisk nedskräpning

Det morgonsömniga pendeltåget rullar ut från Karlbergs station på väg norrut, då kvinnan bakom mig häver upp sin rätt så genomträngande stämma.

- Hej, det är jag. Du, kan vi boka om mötet till klockan tio? Jag ska prata med Steve. Gick det bra med presentationen igår? och så vidare. Klockan är halv åtta, men hon är på jobbet tidigt hon.

Efter alla dessa år med mobiltelefoner tycker jag att jag borde ha vant mig. Men det är fortfarande otroligt vad irriterande det är att få tystnaden bruten av att tvingas åhöra ena sidan av ett mobilsamtal, ett jobbsamtal till på köpet.

Lyckligtvis är samtalet ganska kort. Jag andas ut, men för tidigt.

- Haj, hau ar jo doing? Fajn tänks. Kan vi ri-skedjul de miting till ten o klock?

Samma sak upprepas, men den här gången på dålig engelska. Just när jag trodde att det inte kunde bli värre. Jag behöver något lugnande bara jag tänker på det...

Så, nu känns det bättre.