torsdag 24 december 2009

måndag 21 december 2009

Det är lugnt

Det är lugnt på bloggen just nu... Eftersom det inte finns så mycket att skriva om just nu annat än julfirandet, kommer det antagligen vara lite längre mellan inläggen. Hoppas ni får en bra jul!

lördag 19 december 2009

Julmat

Årets julbord:
  • Julskinka
  • Köttbullar
  • Dopp i grytan
  • Senapssill
  • Revbensspjäll
  • Potatiskaka
  • Rödkål
  • Brunkål (ny!)
  • Stuvad brysselkål
  • Kåldolmar (ny!)
  • Äppelchutney (ny!)
  • Pepparkorv
  • Senap
  • Hårt tunnbröd
  • Mjukt tunnbröd
  • Cheddarost
  • Julmust
  • Julöl
  • Snaps
Som i alla familjer har vårt julbord inspirerats av barndoms jular, utgående från vad vi föredrog bland julmaten och har sedan utvecklats genom att vi har lagt till och tagit bort rätter genom årens lopp. Skinkan och köttbullarna har hängt med hela tiden, liksom förstås dryckerna. Dopp i grytan på norrländskt vis (med hårt tunnbröd) är en jultradition jag har med mig hemifrån och inte gärna avstår ifrån. Den har också varit med länge och fick ett lyft sedan jag började ugnsbaka julskinkan för några år sedan.

De senaste åren har antalet kålrätter gått från noll till ett snart oräkneligt antal, tack vare familjens stora kålentusiast. Det började med brysselkål som jag senare gräddstuvade till stor succé. För ett par år sedan lade jag till hemgjord rödkål. I höstas efter att jag gjorde kåldolmar pratade vi om att införa dessa på julbordet, och när jag ändå gör rödkål, varför inte göra brunkål? Grönkål har nämnts, men någonstans måste vi dra gränsen.

Naturligtvis saknar ni rätter på vårt julbord som ni har på ert. Förutom en burk inlagd sill som endast en av oss avnjuter är vårt julbord fritt från fisk. Jag är allergisk, och E och R är inte särskilt förtjusta i sill eller Jansson. Prinskorven försvann för flera år sedan, då ingen gillade den speciellt mycket. Edamerosten bytte vi ut mot den mycket godare cheddarosten.

Vi har också haft en del gästspel av mer eller mindre lyckat slag. Vi har gjort goda matpajer till julbordet i flera år, men i år blir det inga. Något måste vi ta bort för att få plats med all kål... Ett mer udda inslag var de indiska köttbullar med aromatiskt ris som jag gjorde ett par gånger. Det var riktigt lyckat, så vem vet - de kanske återkommer.

Vad ska ni ha till julmat?

Jullov

Det är märkligt hur alla tycks slita och dra i en vissa dagar. Och det är typiskt att det är så då man ska gå på semester och har tänkt gå lite tidigare. Men på något sätt lyckades jag ta mig från jobbet i alla fall hyfsat tidigt. Sedan kunde jag inte undvika en ganska intensiv fredagsrusning, som jag uthärdade med stoiskt lugn.

På kvällen såg vi sedan Saving Private Ryan som vi har beställt någon gång “på köpet” och som fortfarande låg inplastad. En film som man borde ha sett, och som det är bra-att-ha-sett. Nu är inte jag någon krigsfilmsfantast, så jag tyckte den var lite lång. E gillar krigsfilmer, så hon höll inte med. Jag blev inte förälskad i filmen, men visst, den var väl rätt bra gjord.

torsdag 17 december 2009

Gott humör

Det som jag antar vore normalt decemberväder i Västerbotten är snökaos i Stockholm. Själv undvek jag trafikkaoset genom att inte åka hem direkt, utan jag gick och julhandlade en stund. Måttligt roligt. Men jag är annars på mycket gott humör. För det första gillar jag verkligen det här vädret. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag blir alldeles lycklig då jag kommer ut till ymnigt snöande.

För det andra börjar mitt jullov imorgon. Just det ja, det måste betyda att det är torsdag idag. Avonex. Jag låter mig inte nedslås av det heller.

Kommer ni ihåg källardörren på fredagen den 13:e? Det tog en månad. Han som hade satt in dörren fel blev sjuk. Lunginflammation. Men idag blev den fixad, till slut.

tisdag 15 december 2009

måndag 14 december 2009

Lite vinterkänning

Ni som är norrlänningar tycker säkert att ett par minusgrader och några snöflingor på marken är väl inte mycket att orda om. Och det är säkert inte alla stockholmare som uppskattar att vi nu har lite snö och minusgrader. Jag älskar det. Jag tycker till och med att det är trevligt att få borsta snö från bilen så här i december.

söndag 13 december 2009

Mystisk åkomma

Vår 16-åriga dotter R har varit förändrad på sistone. Hon har svårt att svara på tilltal, för vid minsta lilla fråga brister hon ut i fnissningar och rodnar. Dessutom verkar hon disträ och äter dåligt. Och igår kväll fick hon SMS efter SMS som hon måste svara på. Det måste ju ha hänt något allvarligt. Men då vi frågade henne såg hon bara konstig ut och brast sedan ut i fnissningar igen. Tror ni att det finns något botemedel?

lördag 12 december 2009

Fusksås

Ibland känner jag för att servera två såser, en ljus och en mörk, till köttbiten på lördagen. Den ena är bearnaisesås, vilken kräver lite jobb. Då ska den andra såsen vara riktigt enkel att göra men ändå god. Det här är vad jag kallar min fusksås:

I en liten kastrull, häll ett par matskedar oxfond, lägg i en bit gorgonzola och en skvätt vatten. Koka upp tills osten har smält. Sila såsen för att få bort de hårda mögelbitarna från gorgonzolan. Skvätt i lite soja. Smaka av med ett par matskedar starkvin, till exempel Madeira Fine. Klart!

fredag 11 december 2009

Seg i kolan

Vi får se om det blir någon julfest för min del. Jag gick hem lite tidigare efter att ha känt mig risig. Ont i huvudet och ont i magen. Inget festhumör direkt. Jag vet inte vad det är men jag hoppas att det är övergående.

Doktorn ringde idag och berättade att magnetröntgen hade sett bra ut. Inga nya förändringar, och de gamla inflammationsområdena i hjärnan hade minskat. Som sagt, jag kände det på mig.

torsdag 10 december 2009

Sludd

Imorgon bitti ringer doktorn är det tänkt, och berättar resultatet av magnetkameraundersökningen. Jag tror att det har varit lugnt i hjärnan, jag har i varje fall inte märkt något speciellt.

På kvällen efter jobbet är det dags för årets julmiddag. Det är samma ställe som förra året, och liknande mat antar jag. Kanske bäst man äter innan.

Långtidsprognosen för vädret har nu blivit uppgraderad till att utlova snö redan i början av veckan. Men på söndag blir det sludd. Vilket bra ord för snöblandat regn.

onsdag 9 december 2009

Decembergrått

Rebusen igår var tydligen för svår. Jag lovar att inte göra om det. Idag lagade jag pasta med strimlad lövbiff i senapssås. Det var också väldigt gott.

Vädret är bedrövligt decemberväder men långtidsprognosen talar faktiskt om snö i slutet av nästa vecka. Blir det rentav snö till jul? Det är inte alltför vanligt här. Hoppas kan man alltid.

tisdag 8 december 2009

Dagens middag

E har förberett dagens mat. Nu får ni en rebus.

π

måndag 7 december 2009

Besök hos Magnetkameran

De flesta läsare av bloggen vet hur en magnetkameraundersökning går till. Men för er som inte vet, kan jag berätta om mitt besök hos Magnetkameran på Huddinge. Det är tredje gången jag är där.

Jag hade fått tid klockan 19, till min förvåning. Mycket bra att de har kvällstider, jag kunde inte ha valt en bättre tidpunkt på dagen. Inget behov att ta ledigt från jobbet, gott om tid att äta middag, och sjukhuset är tyst och lugnt så dags.

Tio i sju var jag vid röntgenreceptionen på plan 4. Det var inga väntande före. Jag anmälde mig och betalade 200 kronor. Sedan åkte jag ner en våning till Magnetkameran. En liten skylt i hissen angav rätt hissknapp. På våning 3 fanns stora skyltar som visade vägen. Ingen i luckan, så jag ringde på och en sköterska dök upp på ett par sekunder. Hon bad mig gå till väntrum 1 så skulle hon strax visa in mig. “Strax” var ingen överdrift. Jag satte mig i väntrummet, slog upp en tidning men hann bara läsa första stycket så fick jag gå in.

Jag bytte om till underkläder och sjukhusskjorta (mycket sexig). Sedan var det dags att sätta en nål. Eftersom jag har eksem i armvecken frågade sköterskan om hon kunde sätta nålen i handen, även om det gör lite ondare. Det fick hon, och jag var tacksam för att hon satte den på första försöket, svårstucken som jag är. Fast det gjorde rätt ont ända tills nålen togs bort efter undersökningen.

Dags för själva undersökningen. Jag lade mig på rygg på en brits, fick rejäla hörselskydd och så fälldes en ställning ner som höll hörselskydden och därmed huvudet på plats. Det är rätt skönt att inte behöva oroa sig alltför mycket över att hålla huvudet still. Hörselskydden är också hörlurar och i dessa kan man lyssna på radio, även om man just inte hör något medan kameran jobbar. Och så berättar röntgensköterskan i lurarna vad som kommer härnäst.

Tack vare en vinklad spegel ser man inte rakt upp, utan rakt fram mot rummet där sköterskan sitter. Fast mest ser man sin mage, som rör sig upp och ner i takt med andningen, och händerna som ligger över magen. Åtminstone i början. Kameran låter mycket, mestadels med rytmiska entoniga vibrationer. Olika serier låter olika. Ljudet är inte obehagligt men inte heller särskilt njutbart, så jag försöker slappna av och sjunka in i mig själv. Mot slutet av undersökningen har jag lyckats slappna av till ett nirvanaliknande tillstånd, och andningen är väldigt lugn. Det kanske mest irriterande är att saliv bildas i munnen så att jag till slut måste svälja, vilket får det att kännas som att hela huvudet rör sig. Fast det gör det inte.

Undersökningen består av fem serier av olika längd: 4½ minut, 6 minuter, 3½ minut, 1 minut och slutligen 6 minuter. Nej, det finns ingen klocka utan sköterskan berättar före varje serie hur lång den är. Före den sista serien kom sköterskan in och injicerade kontrastvätska genom nålen som sattes tidigare. Enligt MS-portalen är kontrastmedel en viktig teknik vid undersökning av MS, för att kunna se aktiva förändringar.

På en dryg halvtimme är hela undersökningen över. Det hela är mycket professionellt och effektivt genomfört, och jag känner mig privilegierad som får genomgå denna undersökning. På fredag ringer min doktor upp mig och berättar resultatet.

söndag 6 december 2009

Prestation



Tror ni att man får ett paket mandel om man gör tio armhävningar?

lördag 5 december 2009

Pepparkakor

Undrar vilken som är min pepparkaka.


fredag 4 december 2009

Utspark

Mycket lindriga biverkningar efter vaccinet. Igår var jag på “Kick-out” med jobbet. Ett antal projekt är slut eller i slutfasen, och det här hade något slags anknytning till det. Halva kontoret var inbjudet, och de flesta kom. Först den obligatoriska aktiviteten, vilket i det här fallet var Line dance. Här delades församlingen i två läger: dels en grupp som såg fram emot det och tyckte det var en jättebra idé, dels en betydligt större grupp som var måttligt eller inte alls roade (en hade rentav hotat med att inte komma alls om det blev dans, ett hot som inte verkställdes). Ni kan ju försöka gissa hur de två grupperna var sammansatta.

Sedan var vi på restaurang. Låt oss dra en barmhärtighetens slöja över det besöket och nöja oss med att konstatera att dit går jag inte igen.

Men idag har varit en riktigt bra dag. Ett av de ovan nämnda projekten hade “release” som det populärt kallas. Jag var i högsta grad inblandad och känner mig mycket nöjd med dagen och med min insats. Vi får väl se hur det artar sig nästa vecka.

onsdag 2 december 2009

Veckans bonusstick

Nu är jag vaccinerad. Det gick mycket snabbt och effektivt. En medelålders, ovanligt blond kille tog emot i receptionen (“Vaccination?”), frågade lite om min MS (“Men du har inget skov just nu?”) och visade sedan in mig (“Vänta här så får du strax komma in på antingen 1:an eller 2:an”). Ett par minuter senare fick jag komma in på 2:an, och ytterligare ett par minuter så var det klart.

På skylten utanför rum 1 stod det förresten Pekka Kanerva, Allmänmedicin & Ortopedi. Namnet lät bekant. Och visst, Pekka Kanerva är en ganska känd idrottsläkare. Av någon anledning fick jag känslan att det var han som tog emot i receptionen. Fast jag kan inte begripa varför han skulle göra det. Eller så har de två extremt blonda killar som jobbar på Alviva i Kista.

Symptomen efter sprutan känns bekanta (Avonex). Och så får jag lite aning av pseudoskov som en skum känsla i vänsterarmen. Det var väl bara väntat.

tisdag 1 december 2009

Tretton kvar

Tretton arbetsdagar kvar. Jag kommer inte att stressa. Jag är rätt bra på att inte stressa, faktiskt.

Imorgon är det dags för svininfluensa. Vaccin alltså.

Idag blir det köttgryta som jag lagade i söndags och som har väntat på att bli uppäten sedan dess. Mums!

söndag 29 november 2009

Dimma på första advent



Det är vackert med dimma. Vi gick ut och handlade, och då såg det ut så här. På hemvägen var dimman borta.

Ikväll är det dags för glögg, pepparkakor och adventsljus. Jag frågade V hur det kändes med första advent och snart jul. Lite stressigt, tyckte hon. Välkommen till vuxenvärlden. Farväl till barndomen, då julens annalkande blott inger förväntan och tindrande ögon.

lördag 28 november 2009

torsdag 26 november 2009

Torsdagsmys

Helena-rutan skriver i ett inlägg “Jag försöker sticka bort alla jobbiga tankar som jag har i huvudet”. Stick-terapi kallar hon det.

Själv försöker jag skicka bort alla jobbiga tankar som jag har i huvudet, så att jag kan sticka mig i benet. Obehaget innan jag ska ta sprutan är mycket värre än själva sticket. Jag skulle nog också behöva stick-terapi just nu.

Fast det gick den här torsdagen också.

onsdag 25 november 2009

Nästa vecka blir det av

När företagshälsovården Alviva skickade ut information om vaccination för en månad sedan anmälde jag mitt intresse, utan större förhoppningar. Till min förvåning fick jag ett mail idag med tid för vaccination om en vecka. Det är bra, då slipper jag passa tider på vårdcentralen där det i alla fall aldrig finns något vaccin, riskgrupp eller inte riskgrupp.

Hoppas att vaccinet kommer fram som det ska till nästa vecka, så att vaccinationen blir av.

tisdag 24 november 2009

Bruten svit

– Vet du vad som hände idag, sa R när jag kom hem. Jag kunde inte gissa.
– Jag försov mig, fortsatte hon. Hon skulle ha haft en lektion före lunch och den missade hon.

Vad är det med det då, undrar ni. Jo, senast R försov sig gick hon i tvåan. Alltså för åtta år sedan. Det tycker jag är en rätt bra svit.

måndag 23 november 2009

Fingertoppskänsla

De senaste dagarna har jag haft en diffus känsla i händerna. Som en lätt känselnedsättning, särskilt i de yttersta fingrarna. Det kan vara ingenting, eller en lättare försämring. Eller så inbillar jag mig. Fingrarna kanske bara är trötta efter en lång termin. Fyra veckor kvar till jullovet!

Förra året nämnde jag för en jobbarkompis att jag gick på Operan ibland. Han hade varit på opera ett par gånger i Malmö och i Dalhalla, men aldrig i Stockholm, och vi pratade om att gå någon gång. I fredags gick vi och såg Valkyrian. Wagner har ett rykte om sig att vara svår. Det är delvis orättvist och det gäller knappast musiken, den är mycket lättillgänglig och oerhört vacker. Att sedan operan räcker i nära fem timmar är en annan sak. Det är väl lika bra att gå ut hårt, bättre än så blir det inte. Jag såg samma uppsättning för ett par år sedan och hoppades att det skulle vara lika bra som då. Och det var det, det var ännu bättre än sist. Inte skådespelarmässigt, men sångmässigt var det en av de bästa föreställningar jag har varit på. Och får jag välja mellan halvdana sångare som agerar övertygande och lysande sångare som agerar lite taffligt väljer jag det senare.

En nackdel med Wagners ring är att den är omöjlig att toppa. Allting annat ter sig futtigt i jämförelse.

söndag 22 november 2009

—What do you read, my lord?

Jag kommer inte på något att skriva om, så ni får en Wordle så länge.


lördag 21 november 2009

Läskiga läkemedel

I morse öppnade jag ytterdörren och ryckte åt mig morgontidningen, som numera lämnas i en hållare utanför dörren. Tidningen såg inte ut som vanligt, men det går väl bra att läsa SvD istället för DN någon gång som omväxling.

Artikeln om falska läkemedel var intressant. Man förstår att det finns pengar att göra för den skrupelfrie. Mina Avonexsprutor kostar till exempel 2,290.50 styck. Tänk tanken att jag skulle behöva betala merparten själv, och att någon erbjöd ett “likvärdigt” alternativ med bra rabatt. Inte skulle jag märka om någon bytte ut innehållet mot koksaltlösning.

Sedan vet jag inte vad jag ska tro om de fakta som redovisas i artikeln under Frågor & svar om falska läkemedel. Citat: 96% av apoteken på internet är olagliga och säljer falska läkemedel. Siffran är absurd i sin exakthet. Förutom den uppenbara svårigheten med att kartlägga samtliga apotek på Internet är det svårt att föreställa sig att någon kan bevisa att 96% av dessa säljer falska läkemedel. De källor som redovisas är LIF:s rapport "Förfalskade läkemedel" (som inte innehåller siffran 96%) och Läkemedelsverket (vilket är en ganska vag källa). Det kanske är SvD som har gjort lite grävande journalistik genom att ha beställt hem medicin från alla nätapotek i världen och smakat?

torsdag 19 november 2009

Toalettkultur

Jag såg just reklam för Seinfeld på TV8. Jerry kommer farande in i sin lägenhet och man kan se att han är väldigt kissnödig. Frenetiskt steppar han in, lägger ifrån sig sina saker i all hast och tar sig mot badrummet. (Alla som någonsin har kommit hem och varit mycket kissnödiga känner igen sig. Publiken skrattar.)
Jerry öppnar dörren - och där ligger Kramer i badet.
- Kramer! What are you doing?!
- What does it look like I'm doing? What?
- Get out! Get out of the bathroom, I gotta go!
Visst, det är också roligt. Fast mest för att det är så amerikanskt. Jag tror att de flesta svenskar i motsvarande situation hade ställt sig och kissat. Säkert de flesta européer också. Men det kan ju inte Jerry göra.

Det finns en scen i Dödligt vapen 2 som jag aldrig har begripit. Murtaugh blir sittande på toa hela natten för om han reser sig kommer en bomb att smälla. Fast bomben tycks inte bekymra honom så mycket. Han verkar mer oroad över att folk kommer att upptäcka att han sitter på toa.

onsdag 18 november 2009

Lunchprat

Jag stötte ihop med en före detta kollega i Kista centrum för några veckor sedan. Vi jobbade tillsammans under knappt två år och jag kom alltid bra överens med henne, så det var ett trevligt återseende. Eftersom det visade sig att hon nu jobbar i huset bredvid sa vi förstås att vi måste äta lunch någon gång. Sånt säger man ofta och sedan blir det inget, men vi har faktiskt ätit lunch två gånger, senast i måndags. Det finns många gemensamma bekanta att prata om, det blir mycket “minns du den-och-den”.

I måndags hade jag utlovat att berätta “intressanta saker ur livet” eller något sådant. Hon blev förstås nyfiken och jag ångrade mig nästan. Vad har jag för rätt att berätta sånt för någon som kanske inte vill höra det? Men jag beskrev i alla fall förra vårens märkliga händelser, som resulterade i en MS-diagnos. Lite av tanken var faktiskt att testa hur det var att berätta om sjukdomen. Vi har som sagt känt varandra ett tag, och hon råkar dessutom vara utbildad sjuksköterska. Så min förhoppning var att hon skulle kunna ta det på rätt sätt.

Som jag hade hoppats blev hon inte särskilt förskräckt. Vi pratade lite om det, och sedan pratade vi vidare om annat. Jag är inte säker på att det är rätt att använda före detta kolleger som försökskaniner för ens egen terapi. Men jag hoppas att du förlåter mig för det, Agneta.

måndag 16 november 2009

Inte mycket att välja på

Efter att det hade pratats på Avstampkursen om att svinfluensan kunde öka risken för skov tycker min fru att jag ska försöka se till att bli vaccinerad. Det är nog gott och väl, men det är också beroende av chansen att hitta vaccin på vårdcentralen. Jag får nog vaccinera mig i januari eller så. På så sätt slipper jag ju fundera på om jag är i en riskgrupp eller inte.

söndag 15 november 2009

Plats åt julen

Vid den här tiden på året tenderar vi att vilja få det lite fint omkring oss inför de stundande helgerna, och i år är inget undantag. Men vill man vara fin får man lida pin, vilket i översättning betyder att vill vi få undan allt bråte som skräpar ner lägenheten måste vi först göra plats i garderober och skåp, på så sätt att vi drar ut den bråte som skräpar därinne, går igenom den samt storögt kliar oss i huvudet över alla onödiga prylar vi har fått för oss att spara och därför stuvat in i förvaringsutrymmena. Efter att dessa har utsatts för en skoningslös gallring och vi därvid har skapat en försvarlig hög av saker som ska förpassas till grovsoputrymmet eller rentav köras till tippen återvinningscentralen kan vi börja göra det vi till att börja med föresatte oss att göra, nämligen bereda plats för julen genom att stuva undan oönskade föremål i garderober och skåp.

Som ni säkert klarsynt genomskådar kommer processen att upprepas igen med de föremål som vi stuvade undan denna gång. Men den julen den sorgen!

lördag 14 november 2009

Fredag den trettonde

Nya källardörrar sattes in i veckan. Det fanns en dörr till port 72, och en till port 74. Som bekant finns det två varianter av dörr: den med handtaget till höger, och den med handtaget till vänster. Det gick inte så bra.


fredag 13 november 2009

Det är inte så illa

Ytterligare en vecka har förflutit och det är bara fem veckor kvar till julledigheten. Det känns som att jag glider fram genom tillvaron på jobbet. Ärenden dyker upp från höger och vänster, projekten går sin gilla gång och rutinuppgifterna rullar på - visst finns det en hel del att göra, men det känns som att läget är under kontroll. Jag börjar väl få viss rutin - minns att jag har ju trots allt bara 1½ år bakom mig på det här jobbet.

Jag undrar ibland hur jag kan vara 41 år. Det känns inte som om jag har hunnit med mycket vettigt. Någon karriär har det inte varit fråga om. Jag har lagt avbrutna studier på hög - att jag faktiskt har en examen är närmast ett mirakel. När jag sedan hittade rätt yrke och började komma på rätt köl slog IT-krisen till med full kraft, med arbetslöshet och annat elände som följd. Vid 41 års ålder har jag bara så där en 4-5 års sammanlagd erfarenhet i mitt yrke.

Det finns dock några saker som jag kan ta till för att sätta saker i ett lite ljusare perspektiv. Vad är det som är bra, och är de dåliga sakerna så dåliga egentligen?

Ta jobbet till att börja med. Okej, mitt CV är inte mycket att skryta med. Men nu när jag har ett jobb har jag märkt att arbetskolleger inte bedömer efter meriter utan efter vad jag presterar på jobbet. Och där ses jag som en som har koll på vad jag gör, en som har bra idéer och är pålitlig. Det upphör aldrig att förvåna mig. Lyckas jag verkligen hålla skenet uppe så bra? Eller jag kanske är tillräckligt smart? Jo, jag är rätt smart.

Åldern: folk tror inte att jag är 41. Senast på firmafesten hamnade jag bredvid en trevlig kille på sälj som jag har bytt några ord med tidigare. Han frågade om jag hade barn, jag berättade hur gamla de var (16 och 14). Han var synbart ställd:
- Men... då måste du ha varit ganska ung när du fick barn?
- Tja, jag var 25.
Det är en viss tillfredsställelse att se hans förvåning över att min ålder inte ligger i det område han trodde.

Karriären: ja, vad skulle jag ha kunna varit? Jag är tämligen övertygad om att jag inte skulle passa som chef. Det är säkert bara bra att jag inte har blivit kvar tillräckligt länge någonstans för att förpassas uppåt i hierarkin. Vi får väl se om 5-10 år, jag kanske har ändrat mig då.

När jag tänker på det finns det ganska mycket att glädjas över. Mycket av det viktigaste har jag listat i en tidigare bloggpost, och det som står där gäller fortfarande.

torsdag 12 november 2009

Urkundsförfalskning

Idag var det dags för den första vaccinationen i familjen. Det var inte jag utan R, som skulle bli vaccinerad i skolan. Tyvärr låg hälsodeklarationen kvar hemma, ifylld och med moders underskrift.

Rådig som vår dotter är fick hon dock tag på en annan blankett som fylldes i och försågs med falsk namnteckning, och så var saken ordnad. Bra initiativ där.

tisdag 10 november 2009

Inget vaccin

Jag tittade in på vårdcentralen idag igen. Det fanns inget vaccin. Inte för att jag hade trott att det skulle finnas. Men det är lugnt, jag kan vänta. Riskgrupp eller inte riskgrupp, svininfluensan känns som en väldigt avlägsen fara. Jag kanske tar för lätt på det hela?

måndag 9 november 2009

Vadå - jag dyster?

Det är uppenbarligen fler bloggare än jag som inte har någon inspiration, ser jag vid en snabb rundvandring i länklistan. Jag misstänker att jag inte är den enda som påverkas negativt av årstiden. Men jag fick faktiskt en komplimang på jobbet: vår projektledare beklagade sig över att en del var så negativa, men tyckte att jag var ett undantag eftersom jag oftast var glad. Jag fick höra något liknande i våras av en annan kollega, och sånt kan man ju inte höra för ofta.

Min k. hustru ringde precis och fick instruktioner om hur hon skulle hitta till NHR och Avstamp del 4, som är för anhöriga. Hoppas hon får ut något av kursen.

söndag 8 november 2009

November

Det kan vara ansträngande att vara ledig. Igår kämpade jag förgäves mot tröttheten men fick till slut ge mig vid kvart i tio, trots att det var lördagkväll. Annars har jag haft en bra ledighet. Nu gäller det bara att ta sig igenom resten av månaden. November - bara själva namnet låter dystert, fastän det inte betyder något annat än “nionde månaden”.

onsdag 4 november 2009

Ledig!

Jag gick upp till centrum och handlade förut idag, och när jag kom hem och satte mig i soffan kände jag mig som en klubbad oxe. Hade inte telefonen ringt hade jag sovit gott en kvart senare. Men nu börjar jag äntligen känna mig lite ledig.

Med jämna mellanrum dimper det ner premiecheckar från Konsum. Man kan lösa in dem för 50:-, och det är väl det man oftast gör. Eller så kan man utnyttja erbjudandet Coop Hotellpremie. Så imorgon åker jag och E iväg på hotellsemester i två dagar - någonstans i Sverige...

tisdag 3 november 2009

Känns ovant

Det känns konstigt, men jag har faktiskt semester. Jag och min fru kommer att åka bort ett par dagar, och i övrigt är jag hemma och tar det lugnt.

Men det är märkligt. Det är min semester, jag kan ta ut den som jag behagar och jag är sannerligen inte ensam på mitt jobb om att ta ledigt några dagar under hösten. Ändå fick jag nästan ett styng av dåligt samvete då jag gick från jobbet i eftermiddags, för att jag skulle vara ledig.

Eftersom jag hade planerat att ta Avonex idag gick jag inte hem och slog klackarna i taket direkt. Vän av ordning undrar om jag inte brukar ta sprutan på torsdagar. Jo, fast förra veckan flyttade jag till onsdag på grund av festen på torsdagen, och den här veckan är jag borta torsdag-fredag. Så det får bli tidigare i veckan igen. Lika bra att få det avklarat.

söndag 1 november 2009

Alla helgons dag

Ytterligare en Allhelgona har passerat. Jag reflekterade över att det nog är en sån där helg som man inte bryr sig så mycket om, om man inte har anledning till det. Tills för några år sedan brydde jag mig inte. Alla mina släktingar - föräldrar, far- och morföräldrar - var i livet. Äldre generationer var borta sedan länge, och ingen av de yngre hade dött i förtid. Så jag hade inga gravar att gå och tända ljus på. Jag kan inte minnas att familjen gjorde det när jag var liten heller. Mina föräldrar hade ju sina föräldrar i livet, och man kanske inte bryr sig så mycket om äldre generationer, om det inte har funnits någon som stått en mycket nära.

Mina far- och morföräldrar levde allesammans till och med millenieskiftet. Min mormor dog först, i augusti 2000. Hon blev 87. Under de följande åren dog min farfar och farmor, var för sig kanske jag ska säga, eftersom de var skilda sedan 60-talet. Båda hann fylla 88. Och så 2003 var det bara morfar kvar. Som av en händelse hade vi tagit en bilsemester den sommaren, för att kunna hälsa på släktingar runtom i landet. Vi besökte bland annat släkt i Skellefteå. En dag var vi och fikade hos morfar. Han satt i rullstol men var för övrigt sitt vanliga lite tvära och korthuggna jag. Två dagar senare dog han, medan vi fortfarande var kvar i Skellefteå. Han blev 96.

Det var mycket begravningar den tiden. Ändå hade jag knappast tänt ljus varje Allhelgona för någon av mina äldre avlidna släktingar. Dels ligger deras gravar för långt borta (utom möjligen farfar i Nacka) och dels stod jag inte någon av dem såpass nära att det känns angeläget. Jag är glad att de allihop fick leva så länge. Begravningarna var ljusa.

Tyvärr blev det en begravning för mycket, då min far dog i maj 2002. Två år tidigare upptäcktes cancern, och den kunde han inte besegra. Vi hann prata en del sista halvåret, och han fick dö på ett värdigt sätt. Jag minns omständigheterna kring begravningen med värme. Han skulle ha gillat det som sades och musiken som spelades. Och han skulle ha trivs på minnesstunden efteråt, med god mat och vin. Vi höll det i samma lokal där han hade firat sin 50-årsdag. Många av människorna var desamma. Vem vet - kanske skulle han ha firat sin 60-årsdag där senare på hösten, runt Allhelgona. Det blev inte av.

Jag ville att han skulle hamna på ett bra ställe, så att vi kunde gå dit, jag och min syster. Och var kunde passa bättre än Maria kyrkogård, ett par kvarter från där han bodde? Så numera har jag en grav att gå till. Jag och E brukar ta en tur in till Söder, promenera i kvarteren runt Mariatorget och ställa ett tänt ljus vid plaketten i urnlunden där min pappa ligger.

Jag saknar honom ibland. Vi skulle haft mycket att prata om. Det fanns fortfarande svamp att plocka, pomeransmarmelad att koka och konserter att gå på. Och jag sörjer att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Framförhållning

Det är bra att vara förutseende. Bilden är tagen 31 oktober.

lördag 31 oktober 2009

Näsdukar

Det sägs att förkylning hindrar en från att åka på influensa. Man måste se det positiva. Min förkylning har tagit ett litet steg framåt per dag, och så växlar den under dagen i vanlig ordning. I torsdags efter lunch var jag inte alls på festhumör, men det gav med sig under eftermiddagen. Igår eftermiddag började snuvan sätta in, med masskonsumtion av pappersnäsdukar som följd.

När jag var liten fanns det näsdukar i tyg. De var stora, så att man kunde snyta sig flera gånger i dem. Mina föräldrar använde såna, och jag hade med mig en näsduk i fickan själv några gånger. Sedan tvättade man dem och använde på nytt. Någon som gör så idag?

fredag 30 oktober 2009

Firmafest

Igår var det Hallow..., eh, allhelgonafest på jobbet. Det var som det brukar vara, kul och opretentiöst. Enkel men god buffé, följd av inte alltför ansträngande lekar. Generöst med alkohol. Därefter fria aktiviteter. För min del blev det mycket SingStar igår. Det blev nog lite för mycket, kände jag i morse.

onsdag 28 oktober 2009

Nålar

Då jag påbörjade min Avonexbehandling förra hösten och hade tagit min spruta för första gången dök ett litet problem upp som jag inte hade tänkt på: var gör jag av sprutan?

Visst, jag vet var man gör av sprutor. Man stoppar dem i en därför avsedd behållare av plast. Tyvärr hade jag ingen sådan till hands. Så vad gör man? Även om nålen är skyddad av en hylsa är det inget man lägger i soporna. Det fick bli en ursköljd mjölkkartong placerad i skåpet under diskbänken.

Denna provisoriska behållare för farligt avfall har nu fyllt sitt syfte i drygt ett år. Om jag räknar rätt bör den innehålla 55 använda Avonexsprutor med tillhörande nål. Den börjar bli rätt full, så jag kanske ska skaffa en sån där plastburk.

tisdag 27 oktober 2009

Ont i halsen

Imorse var det segt, segare än vanligt. När jag till slut hade masat mig upp och åkt iväg till jobbet, började jag känna att det kanske inte bara var vanlig trötthet. Det är nog inte svininfluensa och det har knappast med MS att göra. Det är betydligt mer trivialt och välbekant: ont i halsen, lätt hängighet. Ingen feber. Jag kommer antagligen att härda ut och hoppas att det går över. Framför allt hoppas jag att jag mår bra till på onsdag nästa vecka, för då tänker jag vara ledig i tre dagar.

söndag 25 oktober 2009

Bytt är bytt

Under ett antal år hade jag mina däck hos en däckfirma. Två gånger om året ringde jag och beställde tid för att få åka dit och få däcken skiftade samt förvarade ytterligare ett halvår. Man kan inte med bästa vilje påstå att det var prisvärt.

När jag köpte min nuvarande bil häromåret fick jag hämta den i slutet av mars. Sommardäck var monterade och vinterdäck låg i bilen. Vårt källarförråd är litet och fullproppat med bråte, men jag röjde undan tillräckligt för att kunna stapla däcken i en hög. Sedan dess har jag återgått till att byta däcken själv. Idag tyckte jag att det kunde vara dags igen. Det är lite tidigt, men va fan. Skönt att få det gjort.

Oktober har varit riktigt kall i Stockholm med ett par frostnätter och till och med snöfall. Men nu när jag har bytt däck väntar förstås mildväder. Det är som att ta med sig ett paraply; inte kommer det något regn.

Peugeot brukar ha en däcksbytardag med drop-in och bra priser. Det vore definitivt värt 295 kronor att slippa göra jobbet själv, men tyvärr kan jag inte den dagen om två veckor som erbjudandet gäller. Får se om jag utnyttjar erbjudandet i vår. Däcksbyte på våren är annars mycket trevligare att göra själv, än att som nu stå ute i kall och fuktig väderlek.

lördag 24 oktober 2009

Musik

Saker ni inte vill veta

Jag kände till sedan tidigare att sparris hade vissa “sidoeffekter”. Efter att ha ätit gambas pil-pil och varit på toaletten har jag gjort en ny upptäckt. Jag visste inte att sparris och räkor hade något gemensamt, men det har de.

fredag 23 oktober 2009

Skaldjur - hur gör man?

Imorgon är R inte hemma till maten, så då börjar jag genast fundera ut vad vi ska passa på att äta som hon inte tycker om. Jag skulle vilja äta något med skaldjur till förrätt. Som jag har skrivit förut är jag rätt ny på det här med skaldjur - någon som har några tips?

torsdag 22 oktober 2009

Riskgruppstänkande

Häromdagen såg jag skyltarna om öppettider för vaccinering på vårdcentralen, så idag gick jag dit på väg hem, mest för att kolla läget. Nu möttes jag istället av skyltar om att vaccinet var tillfälligt slut. Jag gick in och hörde mig för. Nytt vaccin skulle komma in i början av nästa vecka. Ja, det var drop-in, men under nästa vecka var det fortfarande enbart för riskgrupperna.

Tillhör jag en riskgrupp? Frågan var uppe på Avstampkursen, där syster Marita berättade att hon hade skickat ut information till de som ansågs behöva förtur till vaccinet. I den gruppen ingick några MS-sjuka, men långt ifrån alla.

Då jag senast reflekterade om riskgrupper fäste jag inget större avseende vid att det stod:
extrem fetma (störst risk vid BMI>40) eller neuromuskulära sjukdomar som påverkar andningen
(Från Socialstyrelsens definition av riskgrupper.) Stockholms läns landsting har något som kallas Vårdguiden. Av någon anledning har man en egen lista, som påminner om Socialstyrelsens, men med små betydelseglidningar.

SoS: svårinställd diabetes mellitus
SLL: diabetes

SoS: barn med flerfunktionshinder
SLL: cerebral pares och andra multifunktionshandikapp (gäller barn)

SoS: immunsupprimerade personer oavsett genes, inklusive HIV
SLL: nedsatt immunförsvar (till exempel ärftliga immundefekter, pågående behandling som sätter ned immunförsvaret, hiv, leukemier)

Tja, den sista kan man ju förstå att man ville förtydliga. Varför svårinställd diabetes mellitus blir diabetes är konstigare.

Men så har vi till sist tiraden om extrem fetma etc. Man kan ju undra varför extrem fetma och neuromuskulära sjukdomar är ihopkopplade i Socialstyrelsens lista. Är det på grund av biten med andningen? Landstinget har tydligen inte heller tyckt att det var tydligt, så man bröt isär det i två punkter:
  • neurologiska och neuromuskulära sjukdomar som påverkar andningen (exempelvis ALS, MS, Parkinsons sjukdom)
  • extrem fetma (BMI över 40)
Men vänta nu - vad hände här? Blev plötsligt alla med MS en riskgrupp? Och vad har hänt i Stockholms läns landstings Hälsodeklaration - vaccination mot influensa (pdf)?
09d. Neuromuskulär sjukdom (t ex MS)
Jag har fått intrycket av att en vanlig missuppfattning är att MS är en muskelsjukdom, men att MS inte räknas till de neuromuskulära sjukdomarna. Har jag fel, eller har man helt enkelt klantat sig?

Jag hyser i alla fall inget tvivel om att om jag går till vårdcentralen och säger att jag har MS så får jag komma in utan vidare.

onsdag 21 oktober 2009

Apropå biverkningar

Jag läser om svininfluensavaccinets biverkningar och tänker: jippi, influensasymptom som biverkning. Precis vad jag behöver.

tisdag 20 oktober 2009

Avstamp del 3

Avstampkursen avslutades igår med “Att leva med MS i det dagliga livet”, med besök av MS-sjuksköterska och sjukgymnast. Det kommer ett fjärde och avslutande kurstillfälle, men det vänder sig till våra anhöriga. Så för oss var det sista gången. På det stora hela har upplägget varit bra. Man kan väl säga att om del 1 var teoretisk och del 2 var social så var del 3 praktisk. Inte på så sätt att vi deltagare aktiverades, men det handlade mer om den praktiska sidan av MS-vården.

Marita Ingemarsson som är sjuksköterska på MS-centrum på Karolinska Universitetsjukhuset i Huddinge (det är för övrigt henne jag brukar gå hos) pratade om vad MS-sjukvården hade att erbjuda och vilka funktioner som ingick i deras team eller var knutna dit. Förutom läkare och sjukgymnast kan jag få tillgång till kurator, neuropsykolog, dietist, logoped, sexolog, uroterapeut och några till som jag inte kommer ihåg.

Ann Lindberg som är sjukgymnast med många års erfarenhet av MS-patienter pratade sedan om symptom, rehabilitering, träning och sådant. Det var intressant och bra men tappade fokus mot slutet. Eller också var det jag som tappade fokus - det sista passet var helt enkelt för långt.

Alla har vi väl varit på kurser eller konferenser med alldeles för långa pass. På just den här kursen pratades det ganska mycket om att hantera trötthet, att hushålla med energi och ta pauser. Tyvärr tänker man ibland inte längre än näsan räcker.

Denna invändning till trots så var Avstamp en bra kurs. Man har tydligen haft en kurspärm tidigare som har styrt kursen. Jag kan inte säga att jag saknade den.

måndag 19 oktober 2009

Ja men precis

Har ni också märkt att uttrycket “ja men precis” har blivit väldigt vanligt förekommande?

söndag 18 oktober 2009

Söndagsavkoppling

Efter en lång söndagspromenad kände jag för att tillbringa eftermiddagen med lite matlagning. I kylen låg ett kilo högrev och väntade på att bli kalops, det fanns ett par äpplen tänkta till äppelpaj samt diverse ost- och köttrester som kunde bli en pastasås. Sagt och gjort. Pastan med tillbehör har vi ätit, äppelpajen ska strax in i ugnen och kalopsen får vänta till på tisdag.

lördag 17 oktober 2009

Matt

Efter en dag på landet i blött oktoberväder, med bärande av stockar, barkning, eldning, röjning av sly och så vidare finns det inget bättre än att komma hem och ställa sig i duschen. Jag känner mig fortfarande helt mörbultad, men det är en behaglig känsla av utmattning. Det ger mig ett styng av dåligt samvete över att jag inte har återupptagit träningen i veckorna.

fredag 16 oktober 2009

Blött

Imorgon är det arbetsdag på landet. Ut i hällregnet!

torsdag 15 oktober 2009

Förbjud

Bilen framför mig blinkar inte då vi svänger av motorvägen på väg hem. Framme vid korsningen väntar han onödigt länge på mötande trafik, och rullar sedan igång lite sakta och vingligt. När jag får syn på föraren är det inte direkt någon överraskning att han har ena handen och halva uppmärksamheten upptagen. En blick i backspegeln, och där har vi en till. Det är nog bäst att hålla avståndet framåt, och inte bromsa för plötsligt vid rondellen.

Vid en sökning efter aktuella artiklar i ämnet hittade jag en webbenkät där 92% svarar ja på frågan Bör det vara förbjudet att använda mobiltelefon när man kör bil?

Så vad väntar vi på?

tisdag 13 oktober 2009

Avstamp del 2

Igår var jag på Avstamp del 2. Samma nio personer dök upp (ingen dam i rullstol denna gång). Vi fick vänta på neuropsykologen, ty hon hade åkt till fel lokal och var på väg i taxi. Cirka tio/kvart över sex gör en lätt stressad Gudrun Schyman-lookalike entré, och inleder med en kort tirad vars poäng är den i hennes ögon hutlösa summa som taxichauffören hade utkrävt. Ingen bra inledning.

Lyckligtvis besannades inte mina värsta farhågor. Det blev en riktigt bra pratstund, för det var det vi gjorde, pratade. Presentationsturen runt bordet veckan innan hade varit ytterst summarisk, så jag hoppades att få höra lite mer bakgrund om de som var på kursen. Och det fick jag. Vi berättade för varandra vilka vi var, sjukdomshistorien, hur MS hade påverkat vardagen, jobb, familj och så vidare. Det kändes bra att få prata och att få lyssna, och “Gudrun” (som egentligen hette Helena Jacobaeus) var en utmärkt samtalsledare. Som jag hade hoppats blev denna kursdel en kontrast till den faktaspäckade första delen.

Egna skämt

Det var en gång en sten, och den sa:
- I rock.
R har just underhållit oss med urusla ordvitsar. Hon drar en vits, och sedan skrattar så att hon kiknar åt sitt eget skämt. Efter fyra-fem sådana kan man inte annat än skratta, hur dåliga vitsarna än är.
Det var en gång en fläkt, och den sa:
- Fan!

söndag 11 oktober 2009

Fotokonst

Jag har valt att kalla min bild Frusen spaghetti.

lördag 10 oktober 2009

MS-funderingar

Jag var hos doktorn i onsdags. Det var som väntat; hon frågade hur det var och jag sa att det var bra. Vi pratade lite, hon gjorde en neurologisk undersökning (reflexer, känsel, balans och så vidare) och konstaterade sedan att allt var bra och att man inte skulle tro att jag hade MS om man inte visste om det. “Nej, jag tror fortfarande att ni har tagit fel” sade jag lite skämtsamt. Hon skrattade lite och satte mig på en ny magnetröntgen.

Det låter säkert larvigt, men jag kommer nog att fortsätta ha 1% tvivel om att jag verkligen har MS tills jag får nästa skov. Det är en paradox - jag mår bra, och jag har inga utåt synliga symptom. Samtidigt gör sig de symptom jag har påminda dagligen. Intellektuellt kan jag sätta ihop ett och ett: neurologiska symptom, magnetröntgen, lumbalpunktion - jo, läkarna vet nog vad de gör när de sätter diagnos.

Läser man om MS-diagnos på nätet framgår att det här att ställa diagnos redan efter ett skov är en ganska ny företeelse. Man utgår från McDonald-kriterierna och använder sig av magnetröntgen och ryggmärgsvätskeprov. Om alla indicier pekar i samma riktning ställer man diagnos. Man sätter också in behandling tidigare än förr, då det har visat sig i kliniska studier att fördelarna överväger nackdelarna.

Det går aldrig att säga hur stor effekt bromsmedicin har i ett enskilt fall, eftersom man inte kan pröva utan bromsmedicin i två år och sedan ställa tillbaks klockan och pröva på samma person med bromsmedicin. Man kan bara dra slutsatser genom studier och jämförelser av många patienter. Det är därför man pratar om “reducerad sannolikhet med 30%”. Jag kan bara notera att det har gått 1½ år sedan mitt skov, vilket är bra enligt min doktor. Neurologen på Avstamp-kursen pratade om att eftersom bromsmediciner mot MS fortfarande är så pass nytt har man inte haft långtidsdata över effekterna med tidig behandling. Det är först nu man börjar få sådana data, och de pekar på att bromsmedicinerna inte bara minskar antalet skov och lindrar skoven (vilket har setts som huvudskälen till att sätta in behandling), utan de tycks också fördröja sjukdomens progressiva fas, som drabbar majoriteten av alla MS-sjuka.

Precis som alla andra som tar bromsmedicin kan jag alltså omöjligt veta hur det hade varit utan, men att jag har varit skovfri så pass länge kanske är Avonexens förtjänst? Låt oss hoppas det. Dessutom skrämmer den sekundärprogressiva fasen av MS mig mer än skoven. Sammantaget betyder det att ju längre tiden går, desto viktigare känns det att ta Avonex.

Guldkant

Igår såg vi TV-bilder från ChokladfestivalenNordiska Museet. Vi blev förstås väldigt chokladsugna. Fast vi gick inte på festivalen, utan istället lät vi vår lördagspromenad gå förbi chokladfabriken. Det stämmer, vi har en chokladfabrik här i förorten. En pytteliten butikslokal där det säljs handgjord choklad, tillverkad i lokalen bredvid. 10 bitar chokladpraliner kostar 70 kronor. Inget man köper varje dag men ett utmärkt sätt att förgylla tillvaron.

torsdag 8 oktober 2009

Veckans vånda

Då jag började för ett år sedan stack jag mig manuellt några månader. Sedan bad jag att få en injektor. Och så manuellt igen sedan i somras. Varje gång jag byter stickmetod känns det som att det blir lite lättare, och efter ett tag börjar jag gruva mig igen och funderar på att byta. Idag satt jag i köket, tittade ner på benet och tvekade. Kanske ska ta ut injektorn från skåpet ändå? Efter en stund gick jag och satte mig i soffan, sträckte ut benet och stack mig själv. Nästa vecka är det ny vånda.

Båda stickmetoderna har fördelar och nackdelar. Och att byta ibland är förstås bara ett sätt att lura hjärnan så att det tillfälligtvis känns lite bättre. Fungerar det så...

Nu en dryg timme efter sprutan känner jag mig rätt risig. Läggdags.

onsdag 7 oktober 2009

Avstamp del 1

I fredags kom jag på att jag skulle gå en kurs på måndagen, som jag inte visste var den skulle vara eller ens om den blev av. Så i förmiddags ringde jag. Jodå, jag var fortfarande anmäld och kursen skulle hållas i NHR:s lokaler på Söder.

Tio i sex var jag utanför lokalen på Fatbursgatan och ringde på. Det hade slagit mig innan att jag faktiskt aldrig har träffat någon med MS i verkliga livet tidigare. Hur ser ett gäng MS-sjuka ut? Det syns inte på mig att jag har MS - syns det på andra? Kanske några är mycket sjukare än jag - hur skulle det kännas?

Jag släpptes in till en liten möteslokal med plats för ett tiotal personer. Några hade redan kommit, andra droppade in vartefter. Det var 14 anmälda visade det sig, varav 9 dök upp. De som var där såg ut som folk gör mest. Man sa hej till de andra och satte sig. Det kunde ha varit vilken kurs som helst där folk inte känner varandra och därför är lite reserverade till en början. Om någon till äventyrs hade glömt vad kursen handlade om gick det inte att missa texten
Multipel skleros - en översikt
på duken i ena änden av rummet. Inte direkt någon stämningshöjare. Medan man väntade kunde man ju roa sig med att bläddra i broschyrerna som låg vid varje plats, med upplyftande titlar som Att leva med MS eller Att vara närstående till någon med neurologisk diagnos. Nej, det var lite som att sitta i väntrummet hos tandläkaren.

Några minuter efter sex hälsades vi välkomna till kursen av Gunilla Ålbrink på NHR. Hon presenterade neurolog Johan Berg, som var kvällens talare. Han pratade sedan i drygt två timmar på ämnet MS om historik, förekomst, olika typer av symptom, hur man ställer diagnos, bakomliggande orsaker, behandling och annat. Vi ställde frågor då och då, och det hela avslutades med en frågestund på cirka en halvtimme. Det var en mycket bra presentation. Som neurolog hade Johan Berg ett vetenskapligt perspektiv som tilltalade mig. Dessutom var han synbart engagerad i sitt ämne och pratade entusiastiskt om de senaste årens framsteg inom forskning och behandling. Nästa vecka gästas kursen av en neuropsykolog, vilket kommer att ge ett annat perspektiv.

Halvvägs i presentationen var det fikapaus med kaffe och smörgås, vilket uppskattades. Men inte minst gav det tillfälle att prata med några av de andra. Och det är märkligt vad bra det känns att prata med någon som sitter i samma båt som en själv. Man finner varandra direkt när man kommer in på gemensamma erfarenheter, vare sig det nu är domningar i fingrarna, trötthet eller de där förbannade sprutorna.

Vi fick för övrigt en talande illustration av hur behandlingsformer för MS har gått framåt de sista decennierna. En kvart in på den första timmen, då vi just hade avhandlat historiken och kommit in på skov plingade det på dörren och en senkommen åhörare dök upp. Hon rullades in av assistenten. Johan Berg hälsade välkommen, drog en snabbversion av vad han hade pratat om så långt och fortsatte: -Vi har kört en kort presentation runt bordet, och de flesta här har bara haft diagnosen något år. -Jag har haft MS i 35 år, svarade kvinnan med svag röst. Nu är ju det här en “kurs för dig som nyligen har fått diagnosen MS”, så det kändes inte riktigt som hon hade kommit rätt. Vi fick höra senare (hon var inte kvar till slutfrågestunden) att hon heller inte var anmäld utan hade missuppfattat var det var för sammankomst.

En av de som jag pratade med i pausen kommenterade: -Det var lite jobbigt när hon kom in. Jag kunde bara hålla med, det var riktigt jobbigt. Även om man inte ska blunda för vad sjukdomen kan föra med sig blev kontrasten lite väl mycket. -Det var lite malplacerat, som Gunilla Ålbrink uttryckte det. Men som sagt, slutintrycket av första kurstillfället (av tre) var klart positivt och jag ser fram emot nästa gång.

tisdag 6 oktober 2009

Ny dator

Igår medan jag höll på att skriva ett intressant inlägg sa datorn plötsligt poff och dog. Detta skriver jag på den nya datorn. Farväl Fafner, välkommen Frigolit. Alla våra datorer har hetat något på F, utom den första datorn som retroaktivt döptes till Snigel. Flipper, Flax, Filur, Fafner, Flugan, Fiskpinne och Forint är några datorer som har funnits eller fortfarande finns i vårt hem.

Lyckligtvis är det inget fel på hårddisken, så nu håller jag på att kopiera över en massa viktiga filer. Hårddiskkrasch hade varit katastrof. Det är verkligen hög tid att göra den där fullständiga backupen som jag länge har tänkt göra.

Inlägget som jag höll på att skriva autosparades av Blogspot och kommer i veckan.

söndag 4 oktober 2009

lördag 3 oktober 2009

Edit

Min fru tror nu att jag har en älskarinna som heter Edit (se föregående post). Jag tänkte inte ens på att det kunde tolkas så. :) Edit är engelska och betyder redigering, vilket man kan använda om man gör tillägg i en post efter att den har publicerats.

Red: Edit: Redigering blir lite för långt på svenska. Min fru föreslår Red. Det är bra, jag tar det.

Vaccination

Jag hörde på radion att det snart är dags för de första vaccinationer mot svininfl... förlåt, den nya influensan. Influensa A(H1N1) alltså. (Visst är det dåligt att de inte har kommit på ett bättre namn?) Gravida får förtur, samt människor med “kroniska sjukdomar”. Låter ju vagt och bra. Socialstyrelsens webbplats kanske har bättre information. Så här står det i rekommendationerna:
Individer med underliggande kroniska sjukdomar, det vill säga personer som har regelbunden läkarkontakt på grund av:
  • kronisk lungsjukdom
  • extrem fetma (störst risk vid BMI>40) eller neuromuskulära sjukdomar som påverkar andningen
  • kronisk hjärtkärlsjukdom (endast förhöjt blodtryck utgör ingen ökad risk)
  • immunsupprimerade personer oavsett genes, inklusive HIV
  • kronisk lever- eller njursvikt
  • svårinställd diabetes mellitus
  • personer med kontinuerligt behov av läkemedel mot astma under de senaste tre åren
  • barn med CP/multifunktionshandikapp
Multipel skleros finns inte med... vänta, vad är detta? Immunsupprimerade personer oavsett genes. Jag tror att det ska översättas med personer med nedsatt immunförsvar. Att MS har med immunförsvaret att göra vet jag, men jag har fått intrycket att immunförsvaret inte är nedsatt utan överaktivt. Så jag vet inte om jag räknas till riskgrupperna. Jag får fråga doktorn. Det var ett år sedan, men på onsdag ska jag träffa min MS-läkare och berätta att inget har hänt sedan sist.

Edit: när jag funderar på saken misstänker jag att det inte är MS:en i sig som är risken, utan behandlingen med interferon beta.

torsdag 1 oktober 2009

Kung Bore är på G

Av de orter som finns på temperatur.nu är Huddinge närmast härifrån. Temperaturkurvan som jag länkar till i högerspalten visar att det var som kallast med två plusgrader runt kvart i sju i morse, vilket var precis vid den tidpunkt då jag stod och skrapade bilen för första gången i år. Så det är nog lite kallare här.

Temperatur.nu visar hur temperaturen har varit. Annars vill man ju ofta veta hur vädret blir. Då går man med fördel in på yr.no. Det finns några svenska vädersajter som säkert är bra (glöm SMHI), men av de jag har prövat är den norska sajten den enda där jag direkt får träff på platsen där jag bor, så jag håller mig till den. Dessutom är det morsomt att läsa om vädret på norska: Skyet. Svak vind, 3 m/s fra vest. 0 mm nedbør i døgnet och så vidare.

onsdag 30 september 2009

Idol-Erik

Ja, det var ju inte mycket att snacka om.


Undantagsvecka

Veckan har blivit helt Avonexfri. Under fredagen hamnade receptet till slut på apoteket.se. I helgen beställde jag, på tisdagen fick jag en SMS-notifiering om att leveransen hade skickats, så den bör finnas där imorgon. Det ska väl inte vara någon skada skedd.

Det är lite konstigt med en medicin som man inte känner verkningarna av, bara biverkningarna. Fast det kanske är att utmana ödet att säga så.

måndag 28 september 2009

Ny leksak

I födelsedagspresent önskade jag nya trådlösa lurar till att lyssna på musik vid datorn. De jag har sedan tidigare är stora och fula och klämmer åt kring huvudet. Efter ett tags lyssnande svettas man om öronen. Jag ville ha små lurar som man sätter i öronen.

Så nu sitter jag och lyssnar på Talking Heads i nya lurar. De är egentligen avsedda för mobiltelefon och använder Bluetooth, vilket datorn inte stöder. Så i USB-uttaget sitter en liten manick som sköter den saken. Det fungerar riktigt bra.

söndag 27 september 2009

Söndagsrester

Igår lagade vi till en klassisk 70-talsefterrätt, glace au four. Det blev äggulor över, och dessutom blev det mat kvar från födelsedagsmenyn i fredags. Så vi får äta rester idag.

Äggrester


Köttrester


Lite grönsaker till

lördag 26 september 2009

Här är man inte önskvärd

Som nyanställd har jag inte så mycket intjänad semester första året men jag har något som kallas förskottssemester. Uttagen förskottssemester blir en skuld till företaget som skrivs av om jag fortfarande är anställd efter fem år. Jag var lite tveksam först till att ta ut alltihopa men min kollega övertygade mig: -Du ser väl till att ta ut hela förskottssemestern, tyckte han (på sjungande finlandssvenska). Han har rätt, den går inte att spara. Och jag ska inte bekymra mig så mycket för framtiden.

Lönespecen var i stort sett omöjlig att uttyda innan sommaren med avseende på semesterdagar och sedan strulade tidrapporteringssystemet, men efter att sommarsemestern slutligen blivit inrapporterad är det enklare: nu har jag enbart förskottsemesterdagar kvar, hela 18 stycken. Till jul och nyår går det åt 8 och då har jag fram till och med i mars att ta ut resten.

Det är för övrigt förvånansvärt mycket semester inplanerad de närmaste månaderna bland mina närmaste kolleger. En är i Turkiet nästa vecka, en reser till Spanien i mitten av oktober, en tar några dagars storstadssemester och min chef tar med sin fru till New York. Jag är lite förvånad över att folk sprider ut sin semester över året så pass mycket, men det tycks vara vanligt på mitt jobb. Vi har ju faktiskt rätt många semesterdagar per år. I princip ingen tar ut hela sin semester på sommaren, och det går inte åt så många dagar över jul. Och visst är det skönt att ta ledigt när det kan behövas som mest, i höstrusket. Så det funderar jag på att göra, ett par dagar i alla fall.

Våra barn är ju som bekant rätt stora, så vi tar inte med dem om vi reser bort ett par dagar. Nå, när vi häromdagen nämnde för barnen våra funderingar på en minisemester, hur tror ni att de små liven reagerade? Tror ni att de tyckte det var tråkigt att vi tänkte vara borta ett par dagar? Tror ni att det var trumpna miner? Tror ni att de ens ansträngde sig för att se lite ledsna ut? Glöm det.

- Åh vad skönt...
- Kan ni inte vara borta lite längre!!?

fredag 25 september 2009

Dagens jubilar

Jag antar julen 1967 var trivsam. Nio månader senare nedkom det lyckliga paret med sin förstfödde, ett gossebarn. Sex år därefter var de olyckligt skilda. Den lille sonen visade tidigt begåvning som ledde till stora förväntningar, som så småningom grusades. Trots detta lever han idag ett rätt så lyckligt liv. Några grå hår börjar dyka upp men det mesta av kalufsen är kvar. Många tror att han är yngre än sina 41 år. För något år sedan ombads han visa legitimation på Systembolaget, något han fortfarande lever på. God mat står självklart på programmet i afton, och vårt födelsedagsbarn hyllar därvid devisen att ska något göras bra ska man göra det själv. Särskilt om det är någon annan som diskar.

torsdag 24 september 2009

Lite dåligt samvete

Jag kom på att jag faktiskt har Avonex i pulverform. Första gången fick jag fel utskrivet och fick den variant som man blandar själv. Jag har kvar såna. Men jag tänker inte ta den, jag väntar på att få färdigblandat utskrivet. Om det inte tar väldigt lång tid.

Förresten har jag redan gett upp kollektivåkandet. I förra veckan behövde jag vara tidigt på jobbet två dagar i rad och åkte därför bil. På hemvägen upptäckte jag att köerna har återgått till det normala, det vill säga högst 30-40 minuters väg hem. Så jag gav 30-dagarskortet till E vars kort just hade gått ut. Jag känner mig lite som en dålig människa men det är skönt att ta bilen igen.

onsdag 23 september 2009

Tillfälligt avbrott

Jag gjorde slut på mitt Avonexlager i fredags och sade därför till vid besöket hos MS-sköterskan om att jag behövde mer utskrivet. I går innan jag somnade kom jag på att jag inte varit inne på Apotekets hemsida och beställt. Så jag slog på datorn i morse. Det är tydligen fler som är glömska, för det fanns inget recept. Sedan kom jag förstås inte ihåg att passa telefontiden till MS-centrum när jag väl var på jobbet. Nu har jag satt på alarmet på mobilen så att jag inte glömmer att ringa imorgon.

Så nästa spruta får sannolikt vänta till tisdag eller onsdag. Det är sånt som händer. Som en oavsiktlig present slipper jag ta sprutan i samband med min födelsedag. Alltid något. :)

måndag 21 september 2009

Tomma tankar

Det är bäst jag skriver något här, annars blir min k. hustru besviken när hon sätter sig om en stund och kollar vad jag har skrivit. Tyvärr vet jag inte vad jag ska skriva om. Så här i början av veckan är huvudet rätt tomt på kvällarna.

Imorgon antar jag att vi ser på Idol. Brukar ni se på det? Jag undvek det i det längsta. Det hände att man råkade bläddra förbi programmet - det var en jury med något rabiat fruntimmer omgivet att ett par dönickar utan utstrålning som skulle bedöma de sökande. Sedan har jag fastnat ett par gånger framför American Idol. Där var juryn bättre. Så när svenska Idol skulle byta jury förra året var jag lite nyfiken. Juryn var bra. Sedan såg jag faktiskt varje program, åtminstone tills Lars blev utslagen. Sedan var det inte så intressanta tävlande kvar längre.

Juryn är bra i år också. Jag håller med dem som vill ge Anders Bagge ett eget TV-program. Det skulle nog bli bra. Laila Bagge är lite kylig, men hon är i alla fall inte Kishti.

söndag 20 september 2009

Kyrkoval 2009

Har ni gått och röstat? Det är fortfarande nästan fyra timmar kvar innan vallokalerna för Kyrkovalet stänger. Kanske inte känns så där jättehett? Själv röstade jag för första gången i ett kyrkoval 2005, efter att det hade skrivits om att Sverigedemokraterna satsade på kyrkovalet. Med ett lågt valdeltagande blir det lättare för partier som SD att mobilisera och få fler mandat än vad de annars skulle ha fått. Plötsligt kändes det lite viktigare att lägga sin röst på ett demokratiskt parti, även om jag inte bryr mig så mycket om kyrkopolitik. Jag hoppas att du också röstar eller har röstat idag.

lördag 19 september 2009

Havsföda

Recept som det hos Skrivanne får mig att önska att jag åt fisk. Det stämmer, jag äter inte fisk. Jag har varit allergisk sedan mycket unga år - jag tror att det upptäcktes vid ettårsåldern. På den tiden jag gick i skolan serverades en och endast en rätt i skolmatsalen. En gång i veckan var det fisk, och jag fick gå in i de bakre regionerna och hämta min fiskfria mat. Eftersom fisk oftast var det minst populära på skolmatsedeln satt mina klasskompisar och tittade avundsjukt på det jag fick. De satt där med kokt torsk eller vad det var och jag satt med min pannbiff. Jag avskydde situationen. Maten smakar inte så bra som den borde när resten av bordet sitter och petar i sin fisk och önskar att de fick maten som ligger på tallriken bredvid. Jag skulle hellre ha tagit den kokta torsken, om jag kunde.

Senare i livet har det varit situationer det har serverats fisk som enda rätt och jag har missat att säga till på förhand, eller bufféer där jag ser hur folk först lägger upp sin sill, sedan lägger upp potatis på tallriken invid sillen så att potatisskeden inte kan undgå att få sill på sig. Jag är inte dödligt allergisk, men jag märker när jag råkar få fisk i mig, som när man har beställt en schnitzel med något slags sås och för sent inser att det är sardeller i såsen. Då tjocknar det till inuti halsen och kliar i ansiktet och runt läpparna ett tag innan det går över.

Under hela min uppväxt och fram till 35-årsåldern har jag alltså låtit bli att äta fisk och skaldjur. En semesterkväll i Spanien gick vi på kinarestaurang och fick något slags chips att tugga på medan vi bestämde oss. Vi tog in lite smårätter till förrätt, en av oss tog räkchips och fick exakt samma sak som vi just hade ätit. Då började jag inse att jag kanske inte var allergisk mot skaldjur. Senare under hösten gick jag och testade mig. Fiskallergin var ingen inbillning, men jag hade undvikit skaldjur i hela mitt liv i onödan.

Under de senaste åren har jag så smått börjat närma mig skaldjurens värld. Det är inte så lätt som man tror att plötsligt börja äta något som man har undvikit i hela sitt liv. Jag har fortfarande svårt för doften av hav som finns hos skaldjur såväl som hos fisk, men jag börjar lära mig. Räkor är ju inte så spännande - om någon har blandat i räkor i en sås utan synbar anledning brukar jag peta dem åt sidan. De tillför inte så mycket. Men numera kan jag i alla fall äta såsen. Jag har fattat tycke för skalade kräftstjärtar, sådana som finns på burk i dillspad. Det återstår att upptäcka krabba och hummer. Kräftor har jag smakat men jag ser fram emot en riktig kräftskiva.

fredag 18 september 2009

Plockmat

Brukar ni äta plockmat?

Ibland har vi ingen konkret matidé utan bara en diffus idé om någon god smårätt vi vill göra. Sedan kombinerar vi det med lite andra smårätter till ett matbord som består av lite av varje. Det kallar vi plockmat. Idag var R på bio med en kompis (premiär!) så vi passade på att äta sånt som hon inte tycker om, till exempel svamp och skaldjur. Det blev avocado med crème fraîche och kräftstjärtar, falska sniglar, Taleggio, smörstekt bröd, salami och ett par saker till. Det såg så här gott ut:

och det var minst lika gott som det såg ut.

Hellre svårstucken än snarstucken

Igår var torsdag, så jag tog fram min spruta som vanligt så att den skulle bli rumstempererad. Sedan åt vi middag och såg på TV, och E fick påminna mig om att jag hade en spruta att ta. Jag tog en Ibumetin och tänkte dessutom förbereda mig inför fredagens besök hos MS-sköterskan genom att ta fram kallelsen och dubbelkolla tiden. Det var tur det.
Hej Jonas
Vid detta besök ska jag ta ett blodprov för att se om du bildat antikroppar mot Avonex. Ta därför inte Avonex dagen innan (det ska gå minst 48 tim mellan injektion o blodprovet)
Vänlig hälsning
Marita
sjuksköterska
Så jag har Avonexen kvar till idag. Själva besöket hos sköterskan gick bra till att börja med. Vi pratade lite om symptom (inga nya), biverkningar av Avonex, kursen Avstamp och så avslutningsvis var det dags för provtagningen. Nu är det så att jag är rätt svårstucken. Det vet jag om inte annat från förra vårens vistelse på Huddinge sjukhus. Det är inget jag brukar påminna om vid provtagning - jag tror inte att det blir direkt lättare av att veta att patienten är svårstucken. Går det bra så gör det. Idag gick det inte så bra. Då är det helt rätt att göra som syster Marita, be en kollega att pröva istället. Det gick bättre.

Jag jobbar hemifrån idag, så nu är det tid att göra lite nytta.

onsdag 16 september 2009

Klart jag ska gå

Avstamp-kursen består av fyra kurskvällar. Jag tänker anmäla mig och gå dit, och så får vi se. Inte minst ska det bli intressant att få träffa andra MS-are i verkligheten.

I höstas och vintras hade jag mycket tankar i huvudet kring det här med MS. Jag kände ett behov av att prata med någon i liknande situation. Det ledde till slut till det här bloggandet, som i sin tur ledde till att jag upptäckte andra i samma situation som bloggade, vars bloggar jag läste, och som läste och kommenterade det jag skrev. Nu är ni ett gäng som jag inte känner, men som det ändå känns som att jag känner. :)

Så det är klart att jag går på kursen. Även om familj och vänner lyssnar, och ni läsare och medbloggare är ovärderliga, skulle det nog kännas bra att få prata med någon i samma situation. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Sedan skadar det förstås inte att få lära sig lite mer fakta. Fast vet ni, jag märker att jag fortfarande har svårt att få in i huvudet att jag har fått diagnosen MS. När jag läser om att ett kurspass handlar om “Goda råd om hur du lever ett bra liv med MS” tänker jag att det är väl inga problem. Jag lever som vanligt, och tänker väl fortsätta med det? Vad behöver jag veta? Jag får nästan dåligt samvete för att jag tar för lätt på det hela. Det är lite som att jag inte vill kännas vid att det kan bli värre.

Det är ett dilemma: jag tror inte att det skulle vara bättre att fundera allt för mycket på hur sjukdomen kan tänkas utvecklas sig. Därför finns det en del av mig som inte vill veta allt om MS. Å andra sidan känns det lite oansvarigt och lättvindigt att avfärda alltsammans med en klackspark. Nåja, jag har tid på mig att fundera på hur jag ska ställa mig. MS:en lär hänga med ett tag till, eller hur.

tisdag 15 september 2009

Avstamp

Jag har fått en inbjudan till en “Kurs för dig som fått diagnosen MS”. Vad tror ni om det? Eller det är kanske någon som har gått kursen. Vad tyckte ni?

måndag 14 september 2009

Eftermiddagar

Vad gör man när folk bokar in timslånga möten klockan tre på eftermiddagen? Man suckar och trycker på Accept. Vad gör man när man redan efter en kvart av mötet märker att man håller på att somna? Vad gör man efter en timme och en kvart, då mötet fortfarande inte har kommit någon vart? På något sätt lyckades jag ta mig igenom 1½ timme. Fan vet hur.

lördag 12 september 2009

En god gratäng

Det är inte så svårt att göra potatisgratäng. Att göra en riktigt god potatisgratäng är svårare. Det vanligaste problemet brukar vara att gratängen behöver så mycket tid i ugnen att grädden hinner separeras. Det ser då ut som om man har hällt smält smör längs kanten av gratängformen. En sådan gratäng kan förvisso vara god, men man går miste om den där krämigheten som brukar känneteckna en riktigt lyckad gratäng.

Om du brukar göra gratäng genom att varva potatis, grädde och ost i en form och grädda i ugnen, pröva nedanstående variant. Det är fler moment i tillagningen men totaltiden är i allmänhet något kortare. Och till skillnad från den vanliga gratängen som lagas helt i ugn har jag aldrig misslyckats med denna - den blir alltid så där krämig som man vill att den ska vara.

Jag kan också varmt rekommendera att blanda i andra rotfrukter i gratängen. Min favorit är jordärtskockor. Det behövs inte så mycket för att det ska ge karaktär åt gratängen. Vill du så kan du förstås lägga till lök eller vitlök. Nu till min variant av potatisgratäng, inspirerad av James Martin:

Till en riktigt god gratäng behöver du potatis, jordärtskockor, grädde, mjölk och ost. Skala och skiva potatisen och skockorna tunt. Koka upp gräddmjölk (hälften mjölk, hälften grädde). Till ett knappt kilo rotfrukter behövs cirka 5 dl gräddmjölk. Lägg i de skivade rotfrukterna och koka på medelstark värme. Rör om då och då.

Efter 15-20 minuter är potatisen färdig. Testa med en sticka.

Varva rotfrukterna med salt och peppar samt riven lagrad eller mellanlagrad ost.

Grädda färdigt gratängen i 225 grader ugn tills den får fin färg. Servera till en fin köttbit.


fredag 11 september 2009

Sjuk vård

Även om jag är beredd att försvara den europeiska sjukvårdsmodellen i jämförelse med den som beskrivs i Moores film Sicko, är jag medveten om att filmen ger en förskönad bild av sjukvården i andra länder än USA. Att den svenska sjukvården dras med problem är inget nytt, och även om sjukvården i Frankrike, Storbritannien och Kanada framställs som perfekt i filmen skulle det inte förvåna mig om de dras med problem liknande de vi har i Sverige. Jag tror att det i grunden är ett välfärdsproblem: levnadsförhållandena förbättras, vi lever längre, åldersfördelningen förskjuts mot allt fler gamla men allt färre att ta hand om dem.

Nu skriver DN om missförhållandena vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, eller Huddinge sjukhus som hette förr och fortfarande heter i folkmun. Det är för övrigt “mitt” sjukhus - jag ska dit två gånger den närmaste månaden, en gång för att träffa en sköterska och en gång för att träffa min doktor. Än så länge är jag inte orolig för att drabbas av bristen på resurser, men jag kan ju inte bortse ifrån att jag i och med att jag har fått en kronisk sjukdom har inlett ett livslångt förhållande med vården. Jag befinner mig på ett sluttande plan, så att säga.

Men som jag sitter här och kopplar av efter avklarad arbetsvecka, känns avgrundsprofetiorna ganska avlägsna. Än så länge. :-)

torsdag 10 september 2009

En hård arbetsvecka lider mot sitt slut

Jag har ont i benet. Nej, det är inget MS-relaterat, utan jag har varit på jobbkonferens tisdag-onsdag. Vi åkte ut i skärgården och konfererade samt bodde på ett vandrarhem. Efter att dagens arbete var slut och vi väntade på att festen skulle börja var det aktiviteter. Lyckligtvis var det inget i stil med nu-ska-alla-pröva-på-hinderbana-för-det-är-så-bra-för-sammanhållningen utan det var mycket mer avslappnat: man fick välja mellan mer eller mindre ansträngande övningar såsom cykling, kanotpaddling, fotboll och så vidare ner till boule, om man inte hamnade i matlaget förstås.

Min kondis är rätt usel men jag gillar verkligen att spela fotboll. Så jag sprang och kämpade i säkert en halvtimme på den usla gräsplanen. Sedan trampade jag snett, och min karriär som forward var över, eftersom knät gjorde för ont när jag skulle slå till bollen. Men vi breddade ena målet, och så fick jag stå i mål. Kanske inte så rörlig i sidled, men man gör sitt bästa.

Knät känns rätt ok redan, men jag har en djävulsk träningsvärk i låren. Att gå nerför trappor är ingen lek... Fast det var fler av fotbollspelarna som berättade samma sak idag.

Festen höll från början hög stämning och inte mattades den under kvällen. Jag tror att den egentliga anledningen till konferenser är att festa med de man jobbar med. Det finns en liten risk att någon gör bort sig och blir till ett samtalsämne, men på det stora hela tror jag att bra fester kan vara ett lyft för verksamheten. Vid tvåtiden orkade jag inte längre utan lade mig. Jag hann tänka att det är hög musik och undrar om jag kan somna. Sedan sov jag som ett spädbarn.

Men sex timmars sömn efter en hård fest är ändå för lite. Jag klarade av onsdagen bra, men på kvällen var det tufft att hålla sig vaken framför Malta-Sverige. Och kvalitén på spelet hjälpte ju inte direkt.

måndag 7 september 2009

Sicko

Igår såg vi Michael Moores film Sicko, som visades på TV4 Fakta. Även om Bowling for Columbine (som handlar om vapenkulturen i USA) var bra, kändes Sicko som en viktigare film. Jag kanske ska varna för ett par spoilers nedan, fast å andra sidan är filmen en dokumentär och jag tror inte att någon blir direkt förvånad av vad Moore har att förtälja.

Filmen redogör för USA:s sjukvårdssystem och ställer det i jämförelse mot flera andra länders. USA framstår som det stora undantaget bland västvärldens länder i sin syn på hur sjukvård ska bedrivas. Från Wikipedia:
Some policy specialists have praised the film while others have criticized the film for its positive portrayal of the publicly funded health systems of Canada, the United Kingdom and Cuba, and for its negative portrayal of the health care system in the United States. (Wikipedia)
Well, duh. Det var liksom själva poängen. I mitt tycke var den riktiga höjdpunkten när Moore åker till Kuba (!) tillsammans med ett gäng amerikaner som blev sjuka av att jobba i ruinerna efter 11 september, och där de stackars sjuklingarna äntligen får den vård som de har förvägrats i sitt hemland.

Efter att ha sett filmen börjar jag också förstå varför amerikanska TV-serier ger en sån negativ bild av sjukdomar som MS. Det är inte själva sjukdomen som skrämmer amerikanerna, det är sjukhus- och apoteksräkningarna.

Sjukvård och mediciner är inte helt gratis i Sverige, men vi har ju något som heter högkostnadsskydd. Det har jag varit tacksam för ända sedan jag såg vad mina mediciner skulle kosta annars, och jag är inte mindre tacksam efter att ha sett filmen om det sjuka amerikanska systemet.

lördag 5 september 2009

Lördagspromenad

Jag och hustrun har promenerat på stan. Vi gick på Söder i gamla välbekanta trakter. Där bodde jag under mina första skolår, där gick jag på dagis, där bodde min kompis... Sedan kom vi förbi gatan där vi båda delade lägenhet för första gången många år senare. Som sagt, bekanta trakter. Visst förändras stan litegrann hela tiden, men det mesta är sig ändå likt mellan gångerna.

Tunnelbanan var inte att lita på denna eftermiddag (delar av nätet var avstängda på grund av rökutveckling). Södra station låg i närheten, så vi beslöt vi att ta pendeltåget till Älvsjö. Och från Älvsjö gick vi hela vägen hem. På så sätt fick jag ihop 11 000 steg. Jag tyckte jag såg lite rökutveckling under vänsterfoten mot slutet, men det kanske bara var inbillning.

fredag 4 september 2009

Sur gubbe?

I eftermiddags när jag tänkte negativa tankar undrade jag om jag höll på att bli en sur gubbe. Mitt sinnestillstånd är inte på topp jobbmässigt, framförallt på grund av ett par projekt som jag är indragen i och inte alls trivs med. Så i eftermiddags när en kollega ställde en fråga på Skype i all välmening var jag inte på mitt soligaste humör, och mitt svar var inte så tillmötesgående som man kanske skulle önska. Jag svarade med en motfråga. Sedan tittade på vad jag själv skrev, och det kändes inte bra. Jag bad att få återkomma. Det kändes visserligen lite som “svinhugg går igen”, ty häromveckan när jag gick till samma kollega och bad om svar på ett par frågor, möttes jag av motsvarande attityd: istället för svar fick jag motfrågor. Men det är inte likt mig att reagera så. Jag får skärpa mig.

Förresten tog jag hela 8300 steg igår. Det är långa avstånd mellan bussen och pendeltåget, pendeltåget och jobbet, jobbet och Kista Centrum, så kilometrarna får man gratis. Idag har jag väl i gengäld tagit ett par hundra steg eller så, utan stegräknare.

Seg i huvudet

Jag brukar må toppen så här dags, dagen efter Avonex och med helgen framför mig. Men idag vill inte den rätta helgkänslan infinna sig. Jag har känt mig seg och hängig hela eftermiddagen, och huvudvärken vill inte släppa. Utanför köksfönstret har några hantverkare jobbat hela dagen med att bygga upp en trasig stentrappa, och oväsendet när stenarna slipas har inte hjälpt.

Men jag gör mitt bästa, jag går ut i badrummet, tar av mig glasögonen och blaskar ansiktet i kallvatten. Dessutom är jag rätt orakad, något som bidrar till känslan av ofräschhet. Så jag tar fram rakapparaten, som låter som en liten gräsklipparmotor sedan jag tappade den i golvet häromdagen. Ett av skärhuvuden har fått en buckla. Jag hade i alla fall tänkt köpa en ny, den här duger inte mycket till längre. Jag blir av med det värsta, men de stickiga skäggstråna på halsen blir kvar. Efter ytterligare en omgång kallt vatten i pannan känns det lite bättre.