Ett år

Nästa vecka är det ett år sedan jag började på mitt nuvarande jobb. Måndag 2 juni 2008. Det var en omvälvande period i mitt liv. Jag visste att jag hade en sjukdom som kunde vara MS men jag var inte säker, och jag visste inte var jag stod yrkesmässigt. Samtidigt var jag lättad över att komma ifrån mitt gamla jobb, och oerhört glad över att få en chans att jobba med det jag var bra på.

Ett år har gått. Vad har hänt under året?

Jag har fått en diagnos.

Jag har varit fri från nya skov.

Jag har lärt mig att jag inte påverkas så mycket av mina symptom i vardagen.

Jag har blivit fast anställd.

Jag har lyckats bra på jobbet.

Jag tar behandling en gång i veckan mot MS.

Jag har inte berättat på jobbet att jag har MS. 

Jag har inte vant mig vid att ha MS. 

Är jag förvånad över att det visade sig vara MS? Inte alls.

Är jag förvånad över att ha klarat mig från skov under året? Ja, en smula. Och väldigt tacksam.

Trodde jag att vardagen skulle förändras mer? Den stora förändringen har varit att byta jobb, vilket var en gigantisk förändring i sig.

Trodde jag att jag skulle få fast anställning så snabbt? Inte direkt. Även om det var uttalat som en möjlighet från början, hade jag nog snarare trott att jag fortfarande skulle vara konsult efter ett år.

Trodde jag att jag skulle lyckas bra på det nya jobbet? Definitivt. Men det har faktiskt gått över förväntan.

Kunde jag föreställa mig hur det är att ta behandling varje vecka? Nej. Och jag trodde att biverkningarna skulle klinga av mer än de har gjort.

Trodde jag att jag skulle ha “kommit ut” med min MS vid det här laget? Ja.

Trodde jag att jag skulle vänja mig vid att ha MS? De kvarstående symptomen har jag börjat vänja mig vid. Vad jag inte visste var hur jag skulle påverkas inuti. MS syns inte alltid utanpå. Tankarna kring att ha en kronisk sjukdom syns inte utanpå. Oron för att sjukdomen ska ta ett nytt kliv syns inte utanpå. Det tar tid att bearbeta.

Trodde jag att jag skulle sitta och blogga om det här? Aldrig i livet. :-)

Visdomsord

God mat

Ikväll blir det en köttbit, hemgjord béarnaisesås, potatissallad (tack Messan för inspirationen!) och grillad sparris.

Dags att sätta igång och koka potatisarna!

Stel lördagmorgon

Som träningsvärk, fast jag inte har tränat på tre dagar. Men det är inte det, utan något annat. Jag googlar på ms stelhet och hittar ordet spasticitet. Är det det? Jag vet inte. Dagen efter Avonex finns det i vanlig ordning fler negativa tankar i huvudet.

Jag har nått en nivå i träningen där jag tvivlar på min egen förmåga. Jag tränar för att bli starkare och må bättre. Säkert blir jag starkare. Mår jag bättre? Någon gång skulle jag vilja kunna gå till ett träningspass med en pigg känsla i kroppen. Men det inträffar aldrig. Jag känner mig sliten före träningen, utmattad efter. En viss behagskänsla dröjer sig emellertid kvar i kroppen under hela dagen efter ett träningspass, vilket är positivt. Endorfiner?

Sommaren och värmen är på väg. Vissa med MS påverkas tydligen negativt av värme. Själv vet jag inte, men jag tror inte att jag hade något besvär förra sommaren. Men jag är inte säker - den tiden var rätt så förvirrande. Vad jag minns är en stadssightseeing på hösten i Prag. Det var varmt, mycket att gå, kullerstenar och uppförsbacke.  Inte tänkte jag närmare på det. Men efter ett tag märkte jag av det, och efteråt. De återstående dagarna i Tjeckiens huvudstad undvek vi långa promenader.

Förresten var jag ju faktiskt i Indien i mars. Det var inte sommar där än, men redan bra mycket varmare än svensk sommar. Så jag kan nog vara lugn inför en vecka i Spanien i juli.

Stressfri semester?

Jag har skrivit 100 inlägg. Det här är inlägg 101. Jag firar med ett glas rosévin, som jag nästan aldrig dricker. Skapligt, fast de andra färgerna är bättre.

DN har en artikel med den något kvällstidningsaktiga rubriken Så klarar du jobbstressen fram till semestern. Mycket i artikeln känner jag igen mig i – allt som bör bli klart före sommaren, 365-dagarssamhället, många olika ansvar samtidigt. Jag har bara tagit ut tre veckors sammanhängande semester med början vid midsommar och jag ångrar lite att jag inte tog fyra. Jag är visserligen nyanställd, men har förskottssemester jag kan ta ut.

DN ger FYRA TIPS FÖR ATT HEJDA STRESSEN:

1. Försök styra ditt jobb så att inte allt måste vara klart samtidigt.
   
2. Inse att du inte är oumbärlig.
   
3. Skapa en egen slutpunkt så att inte jobbet förföljer dig när det blir dags för semester.
   
4. När det blir dags för att vara ledig: ta inte med dig jobbet – alla behöver återhämtning.
   

Jag oroar mig inte så lite för punkt 3 och 4. Kommer jag verkligen kunna koppla av jobbet helt under semestern? Och jag är inte helt säker på punkt 2 ibland ... Men sånt är förstås ett tecken på att man bör förbättra sina arbetsprocesser på jobbet, till att inte vara beroende av enstaka personer. Lättare sagt än gjort: det fanns till exempel aktiviteter som låg i träda i 3½ månad i vintras, tills min kollega kom tillbaka från sin pappaledighet.

Hur är det med dig - kommer du att kunna koppla av på semestern?

DN-artikeln nämner också stressen från aktiviteter utanför jobbet. Jag begär dock sannerligen inte att almanackan ska vara fylld med en massa evenemang för att livet ska kännas komplett, så jag ser till stor del till att försöka vara förskonad från fritidsaktiviteter. Är det okej i dagens samhälle att trivas bra med att för det mesta göra ingenting speciellt, och bara någon gång ibland hitta på något? Eller ska man ha dåligt samvete för att man inte är mer aktiv på fritiden?

Alternativ dag

Att kunna jobba hemifrån är en fördel med det här jobbet. Men det är ett tveeggat svärd. Det finns en baksida, nämligen att vara tvungen att jobba hemifrån mitt i natten.

Jag gick upp vid nio, åt frukost och funderade på att åka in, men med tre timmars sömnavbrott i bagaget verkade det vara en bra idé att sätta sig vid datorn direkt snarare än att sätta sig i bilen och åka till jobbet. Och jag behövde ju inte jobba särskilt länge till för att få ihop till en full dag. Som vanligt när jag jobbar hemma får jag mer utfört av vissa saker, medan annat är svårare och får vänta. Ett bra komplement till det vanliga jobbandet alltså.

Sedan åkte jag och gjorde några ärenden. På vägen köpte jag falafel i pitabröd att ta med, men den visade sig vara gigantisk, och sallad, tomat, sås och falaflar svämmade över åt alla håll. Så jag åkte hem igen och tog fram en tallrik.

Roligare kan man ha

Tro mig, jag skulle hellre ligga och sova. Jag sitter faktiskt och jobbar. Oturliga omständigheter gjorde att jag blev väckt halv tolv av samtal från supporten, och nu sitter jag i morgonrock och gäspar vid datorn i väntan på att en stor loggfil ska föras över från dator 1 till dator 2, så att jag kan ta bort den från dator 1.

MS-dagen

Vi firar dagen med en liten bakelse.

Jag sitter och tittar på hemsidan för World MS Day. Den är väl inte alltför lysande, men det är ju första gången. I högerspalten finns en animerad GIF-bild som visar "Organisations that established World MS Day". Jag hittar ingen lista över medverkande organisationer på sajten, men med hjälp av det oumbärliga bildprogrammet IrfanView har jag snart extraherat alla loggorna som rullar förbi. Det är 30 stycken: MS-organisationer i Argentina, Australien, Brasilien, Canada, ..., en massa europeiska länder inklusive alla de nordiska länderna - utom Sverige. Vi har inget MS-förbund. Det känns lite snopet att se att till exempel Norge, Finland och lilla Island har MS-föreningar som är medlemmar i Multiple Sclerosis International Federation (MSIF), men inte Sverige. Rätta mig om jag har fel. Men, jag vet inget om NHR och deras verksamhet. Kanske fungerar det bra.

Louise Hoffsten i morgonsoffan i TV4: länk. MS företräds av två personer i inslaget: en med MS och en som inte har MS, vad jag förstår.

Man vet att man lever

Imorse hade jag en date med min tränare på Nautilus. Nu var det dags att byta ut lite övningar, och att kolla om jag gjorde som jag skulle, eller om jag fuskade på vissa övningar. Visst fann hon en del fel, men det kunde ha varit värre. Hon bytte bara ut två övningar, och ändrade inställningarna på flera, så att de blev rejält svårare och jag fick minska vikterna.

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett träningspass. Det är viss skillnad att ha någon som står och ser till att man inte fuskar, och hurtigt uppmuntrar: - Och så en till! Kämpa på! Efteråt känns det värst i armarna och händerna - fortfarande efter 11 timmar känns fingrarna domnade. Det är nog en kombination av träningsvärk och, ja, den vanliga domningen i fingrarna. Men jag intalar mig att träningen bara kan vara positiv i det långa loppet, så länge jag inte skadar mig.

Jag känner mig stark i benen och ryggen. En kort (178 cm) och satt kroppsbyggnad hjälper nog till, men jag har (peppar peppar) aldrig haft några varaktiga besvär med ryggen, vare sig jag har haft stillasittande eller rörligt arbete.

Men armarna... Musklerna finns där, men jag har svårt att få ut styrkan och uthålligheten är för bedrövlig. Det känns att kommunikationen på vägen till muskelnerverna inte är som den ska.

World MS Day

Imorse vaknade jag av att radion pratade. Det var någon som blev intervjuad på telefon. Det pratades om forskning, bromsmediciner, kronisk sjukdom och så vidare och jag tänkte sömnigt att det där låter bekant.

Radion pratade vidare och det visade det att det faktiskt handlade om världs-MS-dagen, World MS Day, som inträffar imorgon. - Hur ska vi fira den, sa min fru just. Ja, vad tycker ni? Ska man äta tårta imorgon?

Tisdagsmiddag

Vacker sallad innan blandning

Detta är nu officiellt en matblogg, om man ska gå efter de etiketter jag lite godtyckligt klistrar på inläggen. Och det är väl bra så. :)

Vi steker kryddiga korvar (ni vet sådana lite tjockare korvar som marknadsförs som typ “bratwurst” eller “chorizo”, fast de smakar ungefär likadant allihopa) och äter en sallad till. Det här är en matig sallad, vill jag lova. Inspirerad av en sallad som kallas Persisk sallad i en receptbok från Allt om Mat.

½ huvud färsk vitkål

8 kokta kalla färskpotatisar

3 mjukkokta ägg

blasten (det gröna) från ett par knipplökar

färska örter (basilika, persilja, gräslök)

1 dl majonnäs

½ lime

salt & peppar

Garnering: körsbärstomater

Strimla och skär vitkål, potatis, ägg och knipplök lagom stort. Hacka örterna. Om majonnäsen är fast, rör ut den med lite limesaft eller vatten. Blanda alltsammans. Garnera med tomaterna.

Inte fullt så vacker, men god sallad

Dagens i-landsproblem

Vissa dagar har man det inte lätt.

1. Tidningen.
   Den ska vara utdelad senast klockan sex! Morgonen är förstörd, jag går tjugo över sex och möter tidningsbudet i trappen.
2. Folk som går i bredd.
   Vi går ner mot det stora centrumet för att äta lunch. Några andra lunchätare kommer från ett annat håll, sneddar in och börjar gå framför oss men går långsammare än vi. De blockerar trottoaren så att man inte kommer förbi. Kan det bli värre?!
3. Ris.
   Coops basmatiris smakar inte basmatiris. R ska gå till Konsum för att bland annat köpa en annan sort, men på Konsum finns det bara Coops basmatiris, förutom någon jättedyr ekologisk sort.
4. Folk som inte kan skilja på “hennes” och “sin”.
   Hon hängde av sig hennes jacka... aaarghh!
   

Ett löfte är ett löfte

Igår var jag så trött att jag hade tänkt hoppa över måndagens träning. Men precis innan jag skulle gå och lägga mig igår såg att att jag hade skrivit i bloggen att jag skulle träna idag. Det kunde jag ju inte bryta. Och jag överlevde faktiskt idag också, fast jag undrar ibland.

Träningen är lite grann som Avonex: kroppen tillfogas smärta regelbundet utan några direkt märkbara positiva effekter. Visst är det märkligt vad man kan stå ut med. (Fast okej, biverkningarna från träningen är betydligt mer positiva.)

Kocken och hans fru

Min k. hustru är orolig över att hon framställs i dålig dager. - Folk kommer att tro att jag sätter dig på att laga en massa svåra maträtter, och sedan att jag inte uppskattar maten du lagar! utbrast hon. Och så är det ju förstås inte. Ingen skugga ska falla över min äkta maka. Ambitionsnivån för matlagningen sätts av kocken, och vill kocken laga moussaka så blir det moussaka. Ibland blir det istället hämtpizza. Men kocken tycker oftast att det är väldigt roligt att laga mat.

Maten idag uppskattades för övrigt synnerligen av samtliga i hushållet. Den tomma formen vid avdukningen var ett tecken så tydligt som något.

Moussaka

Nu har jag gjort moussaka. Ibland ångrar jag mig nästan, när jag planerar sådana här rätter som tar timmar att göra. Fast jag lyckades klara av den på en timme och en kvart, innan den var klar för ugnen.

Men tidigare idag undrade jag vad jag hade gett mig in på, så trött som jag blev av att åka till Kurvan och titta på köksprylar. Jag lomade hem, undvek att gå och lägga mig och repade mig något efter lite kaffe och en tallrik fil. Någon fatigue är det knappast fråga om: antagligen det bara lite efterverkningar av Avonex, plus att ha sovit borta ett par nätter. Men jag känner mig sliten.

Tur att jag har min fanklubb. Hon kommer hem efter att ha varit och tränat, och det första hon säger är: - Ååh, vad gott det luktar... och så något om “värsta happiness” att komma hem och veta att det blir så god mat.

Testresultat

Jo det var så sant, norrlänningstestet... Jag gjorde testet på Leif, som alltså ursprungligen är en äkta söderkis, men som har bott i Norrland (först Luleå, sedan Skellefteå) sedan 1987. Han fick 25 poäng av 43.

Själv fick jag 3 poäng.

Borta bra

Hemma igen efter en kort men angenäm vistelse i omedelbar närhet till naturen. Jag skojade naturligtvis beträffande lappsjukan, men visst: jag skulle inte vilja bo så långt ifrån närmaste tätbebyggelse, detta trots att jag är en ganska asocial person.

Jag känner dock en ökande längtan efter att bosätta mig någon annanstans än i Stockholm. Det är för stort, för bullrigt. Stockholm har egentligen inte så mycket att erbjuda mig längre. Jag är alldeles för gammal för att ha något nöje av nattlivet, och även om det händer att jag tar del av kulturutbudet så är jag i grunden en riktig stugsittare. Det måste finnas ett mellanting mellan att bo med naturen inpå knuten och att bo bland betongen. Men man måste ju kunna försörja sig också, och där har Stockholm vissa fördelar.

Åter till Skellefteå: vi hade trevligt och åt god mat. Leif blev glad över uppvaktningen. Igår tog vi en promenad med matsäck på ett par kilometer, och fikade vid Stöversjön. Det hade varit rätt kallt på morgonen men sprack upp efterhand, så vi var för varmt klädda.

Jag oroar mig alltid lite när jag ska gå så långt, men det gick bra. Det är betydligt mer skonsamt att gå med stövlar på ett mjukare underlag, än med gymnastikskor på den där jämrans asfalten jag trampar varje dag. Jag borde se över mitt val av skor.

På eftermiddagen röjde vi sly. Jag kommer att skriva upp det på mitt Nautiluskort, så utmattande var det. Efter detta var det skönt att få ta en dusch, sätta sig på verandan i en vilfåtölj och lägga upp fötterna.

Rapport från skogen

Idag har jag gått flera kilometer ut i skogen för en kopp kaffe, samlat sly, sett en älg och ätit en annan. Typisk dag alltså. Lappsjukan har inte ännu slagit till, men det kanske är tur att jag åker hem i morgon.

Presentation

Leif har nyss fyllt år, så nu när jag och min syster hälsar på har vi försökt komma på någon lämplig present att ta med. Det är det vanliga presentproblemet; vad ger man till någon som redan har det han behöver? Nå, jag är rätt nöjd. Leffe har redan fått en bok, och nu får han en väckarklocka som jag tyckte var lite kul och två flaskor italienskt vin.

Och så är det ju Mors dag snart. Morsan får te och en snygg burk att ha det i.

Dags att förnya

Eftersom det är kort vecka blir det bara ett träningspass den här veckan. Det känns lite fuskigt. Men det är också så att jag har börja plana ut i mitt träningsprogram. Det blir svårare och svårare att öka på varje övning, och det finns inte längre några lätta övningar. Övning 1 och 2 var ett slags uppvärmning förut. Men nu är jag helt utmattad efter ettan och tvåan, vilket gör att mittövningarna (3-6) blir ännu mer krävande. På något sätt tog jag mig igenom träningspasset i går morse, men jag vet inte riktigt hur. Den förbannade vänsterarmen vill fortfarande inte riktigt samarbeta.

På måndag tänker jag köra ytterligare ett pass med det nuvarande programmet. Jag bävar redan nu för hur det ska gå, så svårt har det blivit. Lyckligtvis är det sista gången - på onsdag är det dags för ett nytt träningsprogram. Jag ser fram emot det.

Jag emigrerar tillfälligt

Imorgon lämnar jag civilisationen för att bege mig till Skellefteå och hälsa på mina numera ditflyttade anförvanter, av vilka en har återvänt till sin hemby, och en är ditflyttad stockholmare, barnfödd på Söder. Det är nog inte många söderkisar som frivilligt skulle bosätta sig i den västerbottniska skogen, två mil från schtaaaan. Men de trivs.

Självklart kommer jag att passa på att göra Skrivannes norrlänningstest på gamlingarna. Tjugo år i den norra landsänden bör väl ha satt sina spår.

Kort-recension

Hemma igen från Spader Dam. Jag tvekade lite halvvägs, men kom efter pausen fram till att jag gillade föreställningen. Ibland är det tvärtom. Huvudrollerna (Dahlberg och Martinpelto) var som väntat, det vill säga habila insatser men ett nummer för små för sina roller. Man fick glädjas åt annat: regin var kreativ men bra, scenografin var bra. Operakören var i god form, och hade flera riktigt bra bitar. Tjajkovskijs orkesterstil kändes väl igen och jag påmindes om varför jag gillade hans musik så mycket en gång i tiden. Fantastisk orkesterkompositör - inte helt övertygad om att han skriver jättebra för sång + orkester. Det skulle vara körerna då som sagt.

Och så birollerna: Karolina Blixt gör sin debutroll på Operan, och hon är en stjärna. Kul att se. Flera andra bra biroller, till exempel Ingrid Tobiasson (har jag alltid gillat, fortfarande bra), Marcus Jupither och en tjej från Operahögskolan som heter Hedvig Jalhed. Jesper Taube fick mycket applåder men har hörts bättre.

Tidningarna om premiären: DN, Aftonbladet, SvD, Expressen

Gitarr

Några tunga rockfarbröder gör en suverän version av en gammal klassiker, och sedan kommer en liten man i lustig hatt och visar varför han ska vara med i Rock and Roll Hall of Fame. (2004)

HCHF?

LCHF (low-carb, high-fat) är ju en populär diet nuförtiden. Den mat jag gör idag är väl inte riktigt LC men definitivt HF. Jag gör jordnötssås, som ska serveras till kycklingbitar (eventuellt kycklingspett, om jag ids trä upp dem). Ris till det och någon sallad blir nog bra.

Får se om jag hinner blogga imorgon. Jag ska på Operan, där jag inte ska se numera riksbekanta Malena Ernman (hon gör Askungen idag), utan operan Spader Dam av Tjajkovskij, med flera bra sångare (som jag gissar att de flesta inte känner till). Någon opera av Tjajkovskij har jag aldrig hört och jag har heller inte förberett mig genom att skaffa en inspelning. Men jag hade en Tjajkovskij-period i gymnasiet då jag lyssnade en del på hans sena symfonier. Extremt romantisk musik, sådan som man gråter av. Jag kan vara en riktig lipsill när det gäller musik.

Den här föreställningen är den sista i ett abonnemang som jag fick i present i höstas. Det var en fin present, jag ska inte klaga, men det är roligare att gå med någon.

Zombie

Jag är inte en jättemorgonpigg person, men jag kliver upp när jag måste på morgnarna och är i allmänhet talbar efter bara ett par minuter. Detta har för övrigt gått i arv till dotter R, men inte dotter V. När R var liten hävdade hon bestämt att hon inte sov. Det var inte helt sant, men V sov väl uppskattningsvis dubbelt så mycket. Åtminstone kändes det så.

Dock har jag en akilleshäl när det gäller sovande, och det gäller att sova middag. Om jag en vanlig söndageftermiddag börjar klippa med ögonen, gäspa och kura ihop mig i soffan finns det säkert goda skäl för att sova en stund. Sömnbrist till exempel. Jag tycker i allmänhet inte att man måste bekämpa sina impulser i det läget - det kan vara nyttigt med en tupplur.

Men börjar jag nicka till - eller ännu värre dra mig i riktning mot sovrummet - gaddar familjen ihop sig mot mig och försöker hindra mig. De vet nämligen vad som händer. Om jag sover på dagen blir jag en zombie.

A zombie is a creature that appears in folklore and popular culture typically as a reanimated corpse or a mindless human being. (Wikipedia)

Om jag ändå går och lägger mig händer följande: efter en eller två timmar då sovstunden är över och jag försöker gå upp, finner jag att det inte går. Musklerna lyder inte, och jag känner hur min blyklump till kropp gör ett stort avtryck i madrassen. Det mesta jag kan åstadkomma är en lätt ryckning i stortån.

Vanligtvis brukar min familj drabbas av lätt oro då det börjar närma sig matdags, eftersom det oftast är jag som står för matlagningen på helgerna. Så de brukar lyckas få upp mig, med allehanda sadistiska metoder som att prata med mig, dra av mig täcket och putta på mig. Till slut kommer jag upp och befinner mig i det re-animerade zombiestadiet parat med illamående i någon timme. Allt detta är en rätt oroande process för min omgivning och inte särskilt kul för mig själv, så jag brukar oftast försöka härda ut om tröttheten faller på mitt på eftermiddagen. Det brukar gå över.

Årets kulinariska höjdpunkt

Vattnet håller på att koka upp för årets första färskpotatisar.

Svenskens komplicerade relation till njutningsmedel

Trasdockan frågar sig hur man bär sig åt för att äta lagom mycket godis. Det är en bra fråga. Själv vet jag inte hur man gör. Det finns ingen botten i mig. När jag var yngre kunde jag proppa i mig hur mycket godis som helst.

Men för ett par år sedan började jag bli illamående efter en halv skål godis. Naturligtvis åt jag ändå upp resten av skålen, och sedan mådde jag riktigt illa en stund. Konsekvensen var uppenbar: köp inte smågodis. Till min stora förvåning var det ganska enkelt att sluta.

Visst, det händer att jag tar en eller två bitar från övriga familjens godisskål på lördagar. I påskas stod det ett enormt påskägg på jobbet, och jag var där och åt säkert en tio bitar. Där någonstans går gränsen. Jag mår inte lika lätt illa av choklad, så det äter jag då och då. Och jag har förfallit ett par gånger och köpt en egen påse, som jag har tryckt i mig trots min hustrus varningar. Men på det stora hela går det bra. Jag är en någotsånär nykter godisalkoholist.

---

Ibland är jag förvånad över att jag har klarat mig från att bli alkoholist på riktigt. Jag misstänker att jag har anlag för det. Men det finns något slags social kontrollmekanism som hindrar mig från att trilla dit. De sociala, oskrivna reglerna för hur man som svensk bör förhålla sig till alkohol är många.

Till exempel är det strikt förbjudet att ta sig en återställare dagen efter. Det är bland det värsta man kan göra. Sålunda har jag aldrig gjort det. Man ska också ha lite dåligt samvete om man delar på en flaska vin och dagen efter inte är L, S, röd dag eller semester. Det är däremot okej att dricka mitt i veckan i vissa sociala sammanhang, till exempel om det anordnas av jobbet, eller om man tar “en öl” med någon man inte sett på ett tag.

Oavsett om det är fredag eller inte ska man se lite lätt skyldig ut när man kommer med en påse från Systembolaget. Det finns undantag till den regeln liksom alla andra regler. Exempelvis är det lättare att bära påsen med högburet huvud om man är man. Vissa typer av klädsel gör också det hela än mer socialt acceptabelt. Till exempel kan man vara klädd som byggnadsarbetare. Man bör dock köpa öl (eller möjligen boxvin) i så fall. Sprit går i allmänhet inte bra, men det görs undantag för den regeln för alla ett par gånger om året.

Sålunda sitter det en liten figur på min axel (min fru brukar kalla honom för Luther) och övervakar mitt varje steg. Jag sjasar bort honom ibland eftersom jag tycker att jag börjar bli stor nog att ta vara på mig själv. Luther finns dock alltid kvar någonstans för att påminna mig om mina tidigare misstag, till exempel under min studenttid, då han hade det svårt att göra sig hörd över larmet på studentpubarna. Men han har kommit tillbaka, och tur är nog det.

Lördag förmiddag

Min familj är en samling sjusovare, så jag får vara ifred länge på lördagmorgnar. Jag gillar verkligen lugnet och tystnaden. Jag vaknade visserligen inte av mig själv, utan blev väckt av telefonen fem i åtta. Klart jag inte gick och lade mig sedan. Men det är faktiskt rätt okej. Det är betydligt värre att bli väckt tre på natten. Och jag tycker synd om min fru, när det ringer på okristliga tider.

Det kanske krävs en förklaring till varför det ringer på olika möjliga och omöjliga tider. Orsaken till telefonsamtalen är att det system som jag jobbar med körs dygnet runt och kräver övervakning dygnet runt. Supporten sitter utomlands. De flesta ärenden kan hanteras av de som jobbar skift, men ett fåtal fall hamnar hos den tekniker som har jour. De ärenden som denne i sin tur inte kan hantera hamnar hos oss - det vill säga mig, och några av mina kolleger i Sverige. Vi har inga uttalade jourtider, även om vi har pratat om att införa det.

Efter att ha skrivit ovanstående och strukit ett par stycken funderar jag på att ta bort det helt. Att blogga om sitt jobb är lite känsligt. Men det får stå kvar. Om någon till äventyrs skulle räkna ut var jag jobbar och vem jag är, tror jag inte att det finns något i bloggen som är en belastning. Jag kan inte påminna mig något negativt i bloggen om mitt jobb, tvärtom. Och det som står ovan är knappast företagshemligheter.

Jag har för övrigt hela tiden i bakhuvudet att jag när som helst kan upphöra att vara anonym i mitt bloggande. Att alltid räkna med fullständig anonymitet är lönlöst, då ska man inte blogga över huvud taget. Jag ser mig som anonym för tillfället. Förr eller senare kommer någon att komma på mig. :)

Det borde finnas en åttonde dag i veckan

Första gången jag hade varit hos MS-sköterskan och fått Avonexsprutan demonstrerad för mig var jag helt oförskräckt. Biverkningar? Äsch! Jag tog den första sprutan - halv dos - samma kväll. En tisdag tror jag att det var. Jag var förberedd på att sjukskriva mig dagen efter om det skulle behövas, med lämplig förevändning. Jag fick världens frossa på kvällen, men dagen efter var det ändå inte värre än att jag gick och jobbade. Som att uthärda en baksmälla, det vill säga inget man låtsas om.

Veckan efter kunde jag inte ta sprutan på tisdagen, utan fick vänta till onsdagen. Att gå upp tidigt och åka till jobbet med biverkningarna hängande kvar i kroppen var ju inte särskilt kul, så jag började rikta in mig på att förskjuta min Avonexdag till helgen. Så det gjorde jag. Jag tog sprutan på fredagkvällen. Det funkade OK, men det kändes ju lite trist att inleda helgen på det viset. Ett tag tyckte jag att biverkningarna väl inte var något större problem, så ett par gånger testade jag att ta sprutan på söndag förmiddag. Det var ingen bra idé. Jag hamnade ofelbart i en period mitt på dagen då jag inte hade något annat val än att antingen må pyton, eller gå och lägga mig. Omkring tolv timmars biverkningar betyder att ta sprutan på kvällen och därigenom sova bort en del av det värsta har trots allt visat sig vara bättre. Nu är jag tillbaka på fredag kväll.

Men hur man än flyttar sin Avonexdag så kommer man inte undan den. Vilket är värst, att uthärda symptomen på jobbet eller att förstöra en del av helgen? Tänk vad skönt det skulle vara att gå hem för veckan och inte behöva gruva sig för Avonexen ... Kanske jag ska pröva torsdagar i alla fall?

Roliga timmen

En mindre rolig timme att se fram emot. Först är det min tur att diska, och därefter är det Avonex. Nå, det är bara att bryta ihop och komma igen.

Baltikums Maradona

DN har nyheten Klas Ingesson sjuk i cancer. Ingesson från Ödeshög med sin prilla, som jobbade och slet i landslaget, som i allmänhet gjorde en stabil insats, men som inte direkt var känd för att vara någon stor tekniker. Ett bevingat uttryck myntades under fotbolls-VM 1994 av någon amerikansk sportjournalist med mycken entusiasm men kanske inte så mycket fotbollskunskap. Då Ingesson råkade klacka en boll till en medspelare utbrast den amerikanske journalisten lyriskt: Klas Ingesson - Baltikums Maradona!

Landslaget på 90-talet och sommaren 1994 känns som väldigt längesedan, en helt annan tid, någon gång i min ungdom. Men i artikeln står det Ingesson, 40 - det kan väl inte stämma, tänker jag. När jag kollar upp födelsedata inser jag förbluffat att vi är nästan precis lika gamla.

Klas Ingesson har drabbats av en kronisk, svår form av cancer som kallas myelom. Det får ens egna problem att verka ganska triviala i jämförelse.

Lill-lördag

Ursprungsplanen var te och mackor. Man behöver inte alltid laga mat. Själv är jag närmast uppfödd på havregrynsgröt och smörgås till middag.

Men nu var jag ju ändå hemma, och har jag lite tid över har jag inget emot att pyssla lite i köket ... Så vid fyratiden började jag så smått med majonnäsen. Jag hade lite för bråttom, så den skar sig. Händer en gång på tio ungefär. Men om det är något som slår känslan av att göra hemgjord majonnäs så är det nog tillfredsställelsen över att rädda hemgjord skuren majonnäs. Man måste starta om med en ny äggula, och kanske det var de två äggulorna som gjorde det, men den hamnade helt klart på topp tio bland majonnäser jag har gjort. :) Sedan ut på balkongen för att skörda från min hustrus utbud av färska kryddor, vilka kombinerades med soltorkade tomater, vitlök, riven ost, salt och olivolja till röd pesto.

Min arbetsdag var inte riktigt över, eftersom Alvaro ringde från Spanien. Efter det samtalet var det hög tid att sätta på ugnen, skära klyftpotatis och kasta in i värmen. En skåra i fläskfilén fylldes med hälften av peston. Andra hälften rördes ner i majonnäsen. Sedan lindade jag om filén med pancetta, rökt italienskt sidfläsk som jag har sett på TV men aldrig har prövat förut. Filén bryntes och fick dela plats i ugnen med potatisen. En zucchini skivades, fick steka tillsammans med en halv lök och gräddstuvades lätt, och R som inte gillar zucchini kokade broccoli.

R:s kommentar: jag har varit inställd på te och mackor hela dagen, så det här var ju lite level upp liksom.

McMusty

Mötet klockan ett blev inställt, så det blev heldag hemifrån. Däremot åkte jag in och tränade vid halv tolv, annars får jag inte in två träningar den här veckan. Efter träningen åt jag lunch på McDonald's. De hade en McFeast Deluxe Aioli just nu. Det lät gott, så jag tog det. Ett tips: gör inte det. Ni vet den där unkna smaken som vitlök kan få i pulverform...?

Att jobba hemifrån

Mina planer på att träna idag sprack någon gång runt midnatt, då jag blev väckt av telefonen. Efter det hade jag lite svårt att somna om och sov oroligt även på morgonkvisten. Ska jag styrketräna vid sju på morgonen måste jag sova i alla fall hyggligt natten innan, med tanke på hur stel och seg jag blir annars. Så jag ställde in dagens pass. Jag får sikta på imorgon, men jag har inte bestämt om jag ska träna på morgonen eller jobba hemifrån på förmiddagen, träna runt lunch och sedan gå på möte på jobbet vid ett.

Att kunna jobba hemifrån ibland har sina fördelar. Man spar in rätt mycket tid - dels restiden, dels lunchtid, för när jag jobbar hemma går jag bara ut i köket och äter lite fil. Inget “vart ska jag gå idag och äta bricklunch” eller betala 55 spänn för en burk sallad. Dessutom får jag andra saker gjorda än när jag sitter på jobbet. Om någon verkligen behöver nå mig kan de göra det (och e-posten dråsar in som vanligt) men man är ostörd av kolleger vid skrivbordet. Vissa uppgifter är lättare att utföra under lugnare förhållanden. Om jag har jobbdatorn med mig hem (vilket jag inte har idag) är det i stort sett som att sitta på kontoret. Men även utan den finns det väldigt mycket som går att arbeta med hemifrån.

En del på mitt jobb har en fast dag i veckan då de alltid jobbar hemma, men fullt så ofta blir det inte för mig. Högst någon gång varannan vecka eller så. Ramarna är som ni förstår synnerligen fria, så det är mycket upp till var och en. Några jobbar i stort sett aldrig hemifrån, av praktiska skäl eller för att de inte trivs med det. Jag har goda erfarenheter av att jobba hemma, men jag tycker att det finns skäl att tillbringa merparten av tiden på kontoret. Det hänger ihop med det enkla faktum att ansikte mot ansikte ofta är den bästa metoden att kommunicera. Många problem löses enklast genom att gå direkt till personen som sitter inne med kunskapen och fråga. Och då kan jag ju inte heller gärna göra mig själv oanträffbar. Tjänster och gentjänster.

Diffus

En diffus känsla under högerfoten och i högerhanden gör sig (knappt) märkbar idag. Höger? Det är ju fel sida ... Men jag kanske bara var trött. Man blir nog lätt lite hypokondrisk.

Ord

Nu känner jag för en lista, så jag snor en gammal från Jontas. Ett ord per fråga.

1. Var är din mobiltelefon?

Hörhåll.

2. Var är din andra hälft?

Soffan.

3. Ditt hår?

Kvar.

4. Din mamma?

Norrland.

5. Din pappa?

Kremerad.

6. Det bästa du vet?

Matlagning.

7. Din dröm inatt?

Glömd.

8. Din dröm/ditt mål?

Oberoende.

9. Rummet du är i?

Vardagsrummet.

10. Din hobby?

Varierande.

11. Din skräck?

Olycka.

12. Var vill du vara om 6 år?

Annorstädes.

13. Var var du igår kväll?

Hemma.

14. Vad är du inte?

Mykofob.

15. En sak du önskar dig?

Utrymme.

16. Var du växte upp?

Nacka.

17. Det sista du gjorde?

Gäspade.

18. Dina kläder?

Ändamålsenliga.

19. Din TV?

Bakgrundsljud.

20. Ditt/dina husdjur?

Undulat.

21. Din dator?

Viktig.

22. Ditt humör?

Hyggligt.

23. Saknar någon?

Ja.

24. Din bil?

Musikrum.

25. Något du inte har på dig?

Blygdkapsel.

26. Favoritaffär?

Systembolaget.

27. Din sommar?

Spanien.

28. Älskar någon?

Ja.

29. Favoritfärg?

Vinröd.

30. När skrattade du senast?

Igår.

31. När grät du senast?

Förrgår.

Kofta i tomatsås

Kofta:

500 g nöt- eller lammfärs

2 cm färsk ingefära

1 klyfta vitlök

1 chilifrukt (efter smak)

1 tsk garam masala

1 dl ströbröd

1 ägg

1 tsk salt

svartpeppar

Tomatsås:

matolja

3 cm färsk ingefära

2 klyftor vitlök

1 chilifrukt (efter smak)

1 msk spiskummin

1 tsk gurkmeja

1 tsk paprikapulver

2 msk sötmandlar eller jordnötter

1 burk krossade tomater

1 bit kanelstång

3 hela kryddnejlikor

10 malda kardemummakärnor

1 lagerblad

1 tsk salt

1-2 dl vatten

1/2 dl vispgrädde

Myntasås:

3 dl mild yoghurt

ett par stjälkar färsk mynta

1 msk pressad citron

1/2 tsk salt

 

Ris:

3 dl basmatiris

6 dl vatten

1 msk olja

1/2 gul lök

1 tsk gurkmeja

2 hela kryddnejlikor

5 korn svartpeppar

1 tsk salt

5 hela kardemummakärnor

Sallad:

isbergssallat

gurka

tomat

olja

salt

peppar

 

Hacka myntan fint och blanda ner i yoghurten. Tillsätt citron och salt. Låt stå någon timme före servering.

 

Förbered ingredienser till köttbullarna och tomatsåsen: skala och riv ingefäran, finhacka vitlöken, kärna ur och finhacka chilin. Stöt hel spiskummin i en mortel, mal mandeln och kardemumman. Blanda alla ingredienser till köttbullarna i en skål.

 

Värm oljan i en kastrull, vid nog att rymma köttbullarna. Fräs spiskummin, gurkmeja, paprikapulver och mandel några sekunder under omrörning. Lägg i ingefäran, vitlöken och chilin. Tillsätt tomatkross och rör om. Lägg i kanelstång, kryddnejlikor, kardemumma och lagerblad. Puttra på svag värme i 15 minuter. Smaka av med salt. Tillsätt mer vatten efter behov.

 

Forma färsen till 12-16 köttbullar. Ta ur lagerbladet ur tomatsåsen, häll i vispgrädden och rör om. Om det behövs, tillsätt mer vatten. Lägg försiktigt ner köttbullarna i tomatsåsen. Låt koka på svag värme i ca 15 minuter.

Skölj riset, finhacka löken. Koka upp vatten i en vattenkokare. Fräs löken i oljan under omrörning tills den har tagit färg. Tillsätt gurkmeja, kryddnejlikor, svartpeppar och salt och fräs några sekunder under omrörning. Tillsätt riset och blanda om så att riset får gul färg av gurkmejan. Sänk värmen och häll i det kokande vattnet. Lägg på locket och koka tills riset är klart, 10-15 minuter.

 

Före servering: plocka bort synliga svartpepparkorn och kryddnejlikor från ytan av riset. Fluffa upp riset med en gaffel. Servera koftorna med ris, myntasås och en grönsallad.

Lamm - smakar som kofta

Fläsk - har vi för ofta

Lamm - smakar som kofta

 - Ur Blommig falukorv (Hasse Alfredson)

Ikväll blir det kofta på lammfärs till middag, mat som passar bra en söndag då man kan stå och pyssla en stund i köket. Jag återkommer med recept senare.

Djärv stadsplanering

DN rapporterar idag om ett förslag till en ny tunnelbanering runt Stockholm. Man slås genast av djärvheten i förslaget. Inte nog med att man vill införa en fjärde färg på tunnelbanekartan, utan man tänker sig att flytta hela Kungens Kurva (som ligger sydväst om Fruängen) till trakterna av Hägerstensåsen! Hatten av för ett sådant nytänkande, och vem har sagt att det skulle bli särskilt dyrt.

Spellista

Ibland när jag vill lyssna på musik högerklickar jag på Musik-mappen, gör en spellista av alla filer och låter spelaren slumpa vad som ska spelas. Så här blev det igår och imorse:

Jerry Goldsmith - The Stowaway (Alien)

Carlo Bergonzi - Celeste Aida (Verdi)

Joseph Haydn - Gloria (Theresienmesse)

Brasse - Fiolen min (Varning för barn)

Prince - I Could Never Take The Place Of Your Man (Sign O' The Times)

Philemon Arthur And The Dung - In Kommer Gösta

Bob Dylan - Hurricane (Desire)

Kraftwerk - Morgenspaziergang

Elvis Costello - Clowntime Is Over (Get Happy!)

Betty Hutton - You Can't Get A Man With A Gun (Annie Get Your Gun)

Abba - Two For The Price Of One (The Visitors)

Daler Mehndi - Ho Jayegi Balle

Abba - Watch Out (Waterloo)

Stevie Wonder - Knocks Me Off My Feet (Songs In The Key Of Life)

Iggy Pop - Success (Lust For Life)

Hasse & Tage - Postmästare Svante Lindeman (Under Dubbelgöken)

Christina Aguilera - Hurt (Back To Basics)

Abba - Lovelight (Voulez-Vous)

Bill Haley And The Comets - Rock Around The Clock

Hasse & Tage - Punkrockare Trindeman Lindeman (Under Dubbelgöken)

Spike Jones & His City Slickers - Flight Of The Bumblebee

Television - Marquee Moon (Marquee Moon)

Lite otur att det blev tre Abba-låtar, ingen av dem särskilt minnesvärd. Annars var det väl en rätt bra blandning. Roligaste återhörandet var förstås Daler, så här kommer en video med honom. :)

Top of the World

En kombination av huvudvärk och kissnödighet väcker mig ett par gånger på morgonkvisten. Båda gångerna lyckas jag undvika att gå upp, utan glider ner i ett tillstånd mellan sömn och halvsömn. Jag är Charles-Ingvar Jönsson, vandrande i korridorerna på det stora sjukhuset. Och jag har en plan. Jag ska stjäla 450 000 dollar genom att ta mig på området, gömd i en tankbil. Jag ska bara sticka mig i benet ett par gånger först, utan autoinjektor, och sedan ska jag skriva ett par blogginlägg om det. Så småningom förvandlas jag till E.P. (Han är ensam. Han är rädd. Han är 17 kvarter hemifrån. E.P. - Extremt Pissnödig) och bara måste gå upp. Huvudvärken har släppt lite och jag är Top of the World igen. Veckan kan börja.

Hugget som stucket

Så var det gjort. Jag har förstås tagit intryck av mina medbloggare: jag väntade till klockan nio och jag använde ingen alkohol. (Utvärtes alltså.) Och stickandet gick bra.

Om tacksamhet, och om bloggande

Messan skriver i sin blogg ett jättefint inlägg om hur mycket det finns att vara tacksam över. Precis så känner jag, ganska ofta. Tydligen händer det att det syns. Häromdagen när jag gick genom korridoren på jobbet kommenterade en av mina kolleger: - Vad du ser nöjd ut. Du ser alltid så nöjd och glad ut. Jag blev lite ställd, men log och svarade: - Ja, varför inte.

Ja, varför skulle jag inte vara nöjd? Jag kan ha mycket att göra på jobbet. Jag kan vara trött. Jobbet kan vara svårt. Men jag har aldrig tråkigt. Och så många bra människor som jag jobbar med... Stämningen på jobbet är så mycket värd. Positiva ord, att känna sig uppskattad, att känna att man löser problem som uppstår tillsammans - det finns mycket att vara nöjd och tacksam över. Inte minst är jag väldigt tacksam för att jag är där över huvud taget.

Och sedan är det, konstigt nog, som att jag har fått en extra inre styrka sedan jag blev sjuk. Att “se dom små sakerna och tänka på ett annat sätt” - jag förstår precis, Messan. 

Jag tvekar att skriva “sedan jag blev sjuk”, för 90% av tiden känner jag mig inte sjuk. Återstående tiden: dels är det Avonextid - friska människor tar inte sprutor, annat än vaccinsprutor - och biverkningarna av behandlingen kommer jag inte ifrån. Dels är det alla korta men mycket ofta förekommande ögonblick då jag påminns om symptomen, eller då jag tänker på framtiden, eller då jag känner att jag skulle vilja berätta alltsammans för hela världen. Jag bloggar istället.

Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag skriver en MS-blogg. De finns andra som inte känner sig lika uppåt av sjukdomen, och här sitter jag och mår rätt fint. Ibland tänker jag att läkarna har tagit fel, och kommer att säga: vi skojade bara, du har inte längre MS. Det har gått bort.

Varför skriver jag då? Till att börja med var det för att få ur sig en massa känslor jag hade. Det var också ett sätt att dokumentera vad som hade hänt. Jag började lite trevande, försökte varva lite dagliga observationer med tankar om MS plus lite rapporter från min träning. Efter att ha skrivit av mig ordentligt i ett par långa inlägg går bloggen lite på tomgång just nu. Men det är väl så det är, med bloggande liksom med livet. Ibland händer det mer, ibland mindre. Tittar jag tillbaka på bloggen i stort så är jag nöjd, den är rätt mycket jag.

När jag själv började skriva har jag ställt mig frågan varför någon skulle vilja läsa. Vem skulle vilja läsa, och vad skulle de vilja läsa? Men efter att nu ha börjat följa lite andra bloggar har jag insett att de bloggar jag gillar bäst är de där bloggförfattaren inte skriver med tanke på läsaren, utan skriver för sig själv. Där det känns som att jag kan följa tankarna hos den som skriver. Så jag försöker att inte fundera alltför mycket på dig som läser. :) Om jag själv är nöjd, så hoppas jag att det blir värt att läsa.

Och sedan är ju det att läsa andras MS-bloggar ett sätt att bearbeta sina egna upplevelser, att känna att man inte är ensam här i världen, att förbereda sig på hur det kan komma att bli. Det kan också vara ett sätt att ge någon stöd, genom att lämna en kommentar. Jag kan bli upplyft av någons positiva känslor, eller berörd av någon som skriver och inte mår så bra. Jag har haft väldigt stor behållning både av mitt eget skrivande och av att läsa andras erfarenheter, positiva som negativa. Så om man vänder på det: om någon läser min blogg och har behållning av den, så mycket bättre.

Ord på undantag

Några ord som man inte hör så ofta nuförtiden:

reaplan

Man kunde säga reaplan, men jetplan var vanligare. Ett reaplan är ett flygplan med reaktionsmotor. Idag kort och gott ett plan.

fluortant

Hon försvann i slutet av 80-talet, men kanske är fluortanten på väg tillbaka? Fast hon blir nog knappast ett begrepp som förr.

skrivmaskin

Jag hade en skrivmaskin med mekaniska armar som jag var väldigt fäst vid. En flaska Tipp-Ex var också bra att ha.

choke

Det gällde att inte glömma dra ut choken, och sedan gällde det att inte glömma skjuta in den igen. Jag pratar alltså om bilkörning.

tjugofemöring

Silverfärgat mynt som försvann samtidigt som den kopparfärgade femöringen.

telefonkiosk

Det finns telefonautomater kvar, men behovet är inte så stort nuförtiden. De orangea kioskerna finns nog bara på museum.

träskor

Visst, de finns fortfarande, men tiden då alla hade träskor är förbi.

algervin

Inte “vin gjort på alger”, utan vin från Algeriet. Denna beteckning för fylligt, mjukt, alkoholstarkt vin från Algeriet dog ut i samma takt som Algeriets ställning som stort vinexportland.

ecklesiastikminister

Smaka på det ordet! Wikipedia förtäljer för övrigt att den siste ecklesiastikministern var Olof Palme. Ecklesiastikdepartementet ombildades 1968 till utbildningsdepartementet.

Vakuum

Idag är det helt tomt i huvudet. Inte för att det inte har hänt något idag - det har varit en ganska händelserik dag - men jag tror att mina hjärnceller är på laddning eller något. Jag tittar på Champions League-fotboll, det är ungefär lagom avkopplande för hjärnan.

Rkyande fäkrst

Från senaste versionen på dn.se:

Avbrottet inträffade klockan 19.48 och drabbade även ComHems egen hemsida också ligger nere.

Enligt SOS Alarm, som varit i kontakt med, ComHem så misstänker de att en kabel har grävts av avgrävd ip tv bredband och allaMer inom kort.

Så nu vet ni.

Strömavbrott

Strömavbrott! Inte här - men TV:n är utslagen! Viss oro i familjen över att det inte blir något House ikväll.

Avbrottet drabbade ComHem och företagets hemsida ligger också nere.

- Står det när det är fixat, frågar yngsta dottern. - Ja, det står på deras hemsida, svarar jag elakt. Aj, nu nyps hon.

Falska alarm

Falskt alarm! I stort sett. Till min lättnad var jag bara lite stel i benet i morse. Dessutom kände jag mig riktigt pigg och tyckte det vore synd att inte utnyttja det, så jag gick och tränade. Jag var orolig för uppvärmningen, men efter att det visade sig funka var det bara att köra på.

Ett annat falskt alarm har varit årets pollenallergi. Så fort jag hör att björkpollensäsongen är på gång börjar jag ställa in mig på att gå och blinka och snörvla ett par veckor. Fast sanningen är att det har blivit bättre och bättre de sista åren. Värst var det i 25-årsåldern. Jag kan nog sluta oroa mig, för om det här är höga pollenhalter så är jag inte särskilt allergisk längre.

bugspot.com

Alltså, fan vad Blogger är buggigt. Försöker jag förminska text blir den större. Ändrar jag tillbaka lämnar den massvis med HTML-skräp i inlägget. Efter ett tag får man börja om från början med bara texten. Hur svårt kan det vara?

Goddag. Yxskaft!

Skrivanne har gett mig en utmaning.

Uppdrag:

1.Ta fram din mobil.

2. Gå till inkorgen!

3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en

4. Fråga 1 - första meningen i första sms:et

5. Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v

6. Utmana ett par personer: det får räcka med familjen. Min fru och dotter skrattade så de grät åt sina egna mobiler :D

Här är mitt eget, något bisarra resultat:

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen? Voicemail: Voice msg from Outside caller

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? Hej glad maj!

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? :-) GOOD LUCK.

4. Vad är det värsta du skulle kunna säga åt din fiende? Thanks for ur support.

5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon? Please join the Conference Bridge.

6. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? Bal m toap, kaffe, smör, kanske bröd t maten annat bröd finns

7. Vad vill du höra mest av allt? Hej jag har skickat en bok till Leffe.

8. Vad kommer bli dina sista ord i livet? Om du inte handlat än köp Cigg

9. Vad säger du till en nära vän som fått en dödlig sjukdom? Inom några minuter skickas inställningar till din mobil.

Påminner om en lek jag älskade när jag var liten, där man vek ett papper på längden och skrev ord i kolumnerna så att tokiga meningar bildades.

Klappa händerna när du är riktigt glad, men jogga inte

Idag var jag på riktigt gott humör på väg hem från jobbet, efter att ha jobbat under eftermiddagen med en rätt knepig uppgift och fått det att fungera precis innan jag gick. Efter att obekymrat ha avverkat de obligatoriska bilköerna kör jag in i centrum, parkerar och knallar sedan upp till trafikskolan för att fråga om handledarutbildningen. Jag småspringer över övergångsstället ... och känner hur det stramar till i ena lårmuskeln. Det är bara en lättare sträckning, men det blir nog till att avstå träningen imorgon. Dumt! Och klantigt! :-)

Found a Job

Det här är vad jag egentligen lyssnar på. Klippet är från konsertfilmen Stop Making Sense.

(Så att inte någon ska tro att jag lyssnar på Mauro Scocco i vanliga fall.)

Rabarberkräm

Nattuggla

Jag har tidvis varit en riktig nattuggla. Varför ska man gå och lägga sig när man inte måste? Men det var förr, nuförtiden ser mitt dygn rejält annorlunda ut. I veckorna åker jag tidigt till jobbet för att slippa bilköerna, så jag lägger mig inte alltför sent. Fredagar är Avonexkväll. Återstår lördag - men jag brukar vanligtvis inte orka sitta uppe längre än till ett. Inatt blev jag sittande framför YouTube. Som ni säkert vet kan man fastna i flera timmar och klicka sig vidare från det ena klippet till det andra. Det gäller förstås inte bara YouTube - det är Internet i ett nötskal. Hypertext är en genialisk uppfinning.

Nå i alla fall, jag satt uppe till nästan tre. Att jag känner mig stel i kroppen idag trots att jag fick mina nio timmar är väl inte så konstigt. Förr skulle jag inte funderat närmare på det, men nu kan jag ju inte låta bli att märka att det är vänstersidan som protesterar mest. Promenaden på stan igår gör också sitt till. Så jag känner mig sliten idag.

80-talsnostalgi

Efter en dag som inleddes med DiLevas "Everyone is Jesus" på radion och med Jesus på stan, tyckte jag det var läge för en lämplig DiLeva-video. Men istället hittade jag den här gamla klassikern på YouTube, och den kan jag förstås inte motstå. Fina Stockholmsmiljöer också.

En dag på stan

Vi tog en tur på stan och såg folk, vackert väder, Jesusmanifestationen...

Jag tog några bilder med telefonens kamera. Hoppas ni har överseende med bildkvalitén. Jag har beställt en kamera för ett par veckor sedan, och på den vägen är det ...

Bildspel

Hur man gör något enkelt väldigt krångligt

Jag har lekt lite med HTML och Javascript. Det var ett tag sedan, så jag blir alltid förbluffad över hur mycket nytt man måste lära sig varje gång. Resultatet blev i alla fall en e-postlänk i högerspalten, om någon känner för att e-posta. Kontrollfrågan lär inte vålla några problem, men stänger förhoppningsvis ute robotar.

Rabarber

En rabarbersmulpaj står i ugnen. Hur kan något som är så surt och träigt bli så gott när det tillagas?

När jag var liten hände det att jag plockade rabarberstjälkar och åt direkt. Det är svårt att tro. Jag prövade just.

Roobarb var också namnet på en illa tecknad serie som gick på TV när jag var liten. På svenska fick den heta Rabalder, inte Rabarber. Kanske var bäst så. Och helt korrekt enligt ordboken.

I en Casinorevy kommer Carl-Gustaf Lindstedt in, bärande en hatt med ett stort grönt blad ovanpå. Han ser sig förstulet omkring och säger: - Det är någon som har lagt rabarber på min hatt.

Första maj

Jag tänker tillbaka på första maj med blandade känslor. Jag har faktiskt gått i det stora förstamajtåget två gånger, det som går från Humlegården till Norra Bantorget. På den tiden var det alltid partiordföranden som talade från Norra Latins skolgård, så jag måste ha hört Palmes sista förstamajtal. I slutet av gymnasietiden var jag nämligen politiskt engagerad i SSU. Mitt engagemang var väldigt intensivt och varade i mindre än två år. Det är mitt livs historia i ett nötskal - jag fastnar för något som engagerar mig, går helt upp i det under en tid, tröttnar sedan och klipper då plötsligt av alla band till det gamla.

Så jag gick från att vara engagerad socialist till att bli vänstersympatisör och sedan vidare till gråsosse. Och idag? Jag har aldrig känt mindre lust att se ett förstamajtåg. Inte för att jag har gjort det på nästan 25 år. Jag vet inte ens hur jag kommer att rösta i nästa val, och det var länge sedan jag kände så. Tacka Mona och Wanja för det ...

Länk: DN

Snooze eller inte?

Med anledning av mina tankar häromdagen, en enkät. Är det bara jag som är slav under snooze-knappen?