Schlagerelände

Nåt skit är det som har satt sig i vänsterhanden, och jag har varit ovanligt trött de senaste dagarna. Fast det är inte så att jag skulle kalla det ett skov. Även om min trötthet inte är i närheten av riktig fatigue så hoppas jag att den ger med sig till veckan som kommer.

Ikväll är det melodifestival. Dotter 1 ska iväg och titta på eländet tillsammans med kompisar, och resten av familjen kommer snart att slå sig ner i soffan för att titta. Men vi har nyss fått en laddning av DVD-skivor från CDON, så jag tänker förskansa mig i döttrarnas rum med ett glas vin och en gammal film.

Jullov

Det är märkligt hur alla tycks slita och dra i en vissa dagar. Och det är typiskt att det är så då man ska gå på semester och har tänkt gå lite tidigare. Men på något sätt lyckades jag ta mig från jobbet i alla fall hyfsat tidigt. Sedan kunde jag inte undvika en ganska intensiv fredagsrusning, som jag uthärdade med stoiskt lugn.

På kvällen såg vi sedan Saving Private Ryan som vi har beställt någon gång “på köpet” och som fortfarande låg inplastad. En film som man borde ha sett, och som det är bra-att-ha-sett. Nu är inte jag någon krigsfilmsfantast, så jag tyckte den var lite lång. E gillar krigsfilmer, så hon höll inte med. Jag blev inte förälskad i filmen, men visst, den var väl rätt bra gjord.

Sjuk vård

Även om jag är beredd att försvara den europeiska sjukvårdsmodellen i jämförelse med den som beskrivs i Moores film Sicko, är jag medveten om att filmen ger en förskönad bild av sjukvården i andra länder än USA. Att den svenska sjukvården dras med problem är inget nytt, och även om sjukvården i Frankrike, Storbritannien och Kanada framställs som perfekt i filmen skulle det inte förvåna mig om de dras med problem liknande de vi har i Sverige. Jag tror att det i grunden är ett välfärdsproblem: levnadsförhållandena förbättras, vi lever längre, åldersfördelningen förskjuts mot allt fler gamla men allt färre att ta hand om dem.

Nu skriver DN om missförhållandena vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, eller Huddinge sjukhus som hette förr och fortfarande heter i folkmun. Det är för övrigt “mitt” sjukhus - jag ska dit två gånger den närmaste månaden, en gång för att träffa en sköterska och en gång för att träffa min doktor. Än så länge är jag inte orolig för att drabbas av bristen på resurser, men jag kan ju inte bortse ifrån att jag i och med att jag har fått en kronisk sjukdom har inlett ett livslångt förhållande med vården. Jag befinner mig på ett sluttande plan, så att säga.

Men som jag sitter här och kopplar av efter avklarad arbetsvecka, känns avgrundsprofetiorna ganska avlägsna. Än så länge. :-)

Sicko

Igår såg vi Michael Moores film Sicko, som visades på TV4 Fakta. Även om Bowling for Columbine (som handlar om vapenkulturen i USA) var bra, kändes Sicko som en viktigare film. Jag kanske ska varna för ett par spoilers nedan, fast å andra sidan är filmen en dokumentär och jag tror inte att någon blir direkt förvånad av vad Moore har att förtälja.

Filmen redogör för USA:s sjukvårdssystem och ställer det i jämförelse mot flera andra länders. USA framstår som det stora undantaget bland västvärldens länder i sin syn på hur sjukvård ska bedrivas. Från Wikipedia:

Some policy specialists have praised the film while others have criticized the film for its positive portrayal of the publicly funded health systems of Canada, the United Kingdom and Cuba, and for its negative portrayal of the health care system in the United States. (Wikipedia)

Well, duh. Det var liksom själva poängen. I mitt tycke var den riktiga höjdpunkten när Moore åker till Kuba (!) tillsammans med ett gäng amerikaner som blev sjuka av att jobba i ruinerna efter 11 september, och där de stackars sjuklingarna äntligen får den vård som de har förvägrats i sitt hemland.

Efter att ha sett filmen börjar jag också förstå varför amerikanska TV-serier ger en sån negativ bild av sjukdomar som MS. Det är inte själva sjukdomen som skrämmer amerikanerna, det är sjukhus- och apoteksräkningarna.

Sjukvård och mediciner är inte helt gratis i Sverige, men vi har ju något som heter högkostnadsskydd. Det har jag varit tacksam för ända sedan jag såg vad mina mediciner skulle kosta annars, och jag är inte mindre tacksam efter att ha sett filmen om det sjuka amerikanska systemet.

Vi hade trevligt

Kul att träffa gamla vänner man inte hade sett på några år. Min k. hustru var en bedårande Betty Boop, och jag var Will Smith upp i dagen. Fast klädseln ifråga stämmer ju in på fler filmer. Så jag var nog egentligen Michael Madsen. Tim Roth kanske. Nåja, så länge man inte är Chris Penn.

Det är alltid trevligt att vara välklädd på en fest, så det var inte direkt någon överraskning att fler hade nappat på mörk kostym/mörka glasögon-temat. Jake Blues var också där, komplett med polisonger. Fast jag tog av mig solglasögonen ganska snart. De satt så tätt att de immade igen på insidan.

Idag tar vi det rätt så lugnt.

Brorsan och jag

Jag har tagit de här sprutorna i snart ett år, en gång i veckan. Först var det en baggis, sedan blev det jobbigt. Då var det en lättnad att använda autoinjektorn, men nu är jag tillbaka där jag började. Tredje veckan i rad utan injektor. Vi har inte blivit kompisar, Avonex och jag, men det känns okej att sticka sig själv. Det går fortare och blöder mindre. Fast ont gör det.

I början av veckan hade jag ångest för festen vi ska till på lördag. I festinbjudan står nämligen “Klädsel: filmstjärna” - maskerad, kan man säga. Jo, det är klart att det i och för sig kan vara kul, men jag är alltid lite kluven till sådana festinbjudningar. Visst ska man som gäst anstränga sig lite - klä upp sig, komma med presenter och så - men det kan lätt skapa viss stress när festen närmar sig och man ännu inte har någon bra idé om hur man ska uppfylla festarrangörens utklädningsönskemål.

Jag beklagade mig för min k. hustru (även känd som Betty Boop) och hon lovade att tänka till. På morgonen låg det en lapp på köksbordet med förslag, och jag nappade genast på det översta. Hennes förslag innebär att jag kommer att klä mig i snygg, mörk kostym, vit skjorta, svart slips och mörka solglasögon. Kan inte bli bättre. Det som är allra bäst är att folk alltid brukar förväxla mig med Will Smith. Jag skulle kunna vara hans tvillingbror.

Harry P

Någon gång för ungefär tio år sedan tyckte vi att den omtalade boken om Harry Potter verkade vara en bra högläsningsbok på semestern. På den vägen är det. Böckerna och filmerna har följt med våra barn under uppväxten, och vi vuxna har hängt med. Bok två och tre läste jag också högt, och sedan fick barnen läsa själva. När första filmen kom var vår yngsta dotter knappt sju, och vi sade åt henne att fick följa med - på villkor att hon läste texten själv. Snacka om att hon var motiverad. Med den sista boken var cirkeln sluten: vi väntade inte på den svenska utgåvan, utan alla i familjen läste på engelska.

Ikväll var vi på det obligatoriska biobesöket. Men visst är Harry Potter och halvblodsprinsen en transportsträcka i väntan på slutdelen. Eller slutdelarna, det blir två filmer av bok sju.

Tomater

Hustrun och dottern satt uppe och såg Maffiabröder, som gick på TV i natt med start 23.45. De var väl inte överdrivet imponerade av filmen. Däremot blev de hungriga: tydligen lagas det mycket mat i filmen. Så när jag frågade vad vi skulle äta idag började E lyriskt prata om att fräsa vitlök och tomater till en sås och servera med en saftig köttbit... -Aha, sa jag, det brukade jag laga en gång i tiden. Och från köksskåpet grävde jag fram en liten tunn kokbok med tomatrecept som jag inte har använt på säkert 10 år. Så nu blir det Bistecca alla pizzaiola till middag, den ostgratinerade varianten.

Visst är det bra med gamla kokböcker, att man kan glömma bort dem i många år och sedan plocka fram dem och alla recepten blir som nya? Visst händer det att recept blir omoderna, men oftast är den mat du tyckte om för tio år sedan lika god idag.

Det var ett himla tjat om vilken veckodag det är

Vi har sett Raiders of the Lost Ark - Jakten på den försvunna skatten, den första Indiana Jones-filmen, en klassiker. Men vi har förstås minst lika roligt åt att oavbrutet kommentera alla ologiska vändningar i manuset, alla fantastiska repliker, skurkigheten hos skurkarna, coolheten hos Harrison Ford (samtidigt som vi tycker att han är en rätt begränsad skådis) och så vidare. Och specialeffekterna, fantastiska för 1981 och fortfarande rätt bra. Jag såg filmen första gången när jag gick i mellanstadiet på video hemma hos Vidde - det smältande ansiktet var bara för otroligt bra, vi spelade det ruta för ruta.

Sedan var jag tvungen att gå ut i köket och fråga: vad är det för dag idag? Det känns som lördag?! Nej, det är fredag!

Top of the World

En kombination av huvudvärk och kissnödighet väcker mig ett par gånger på morgonkvisten. Båda gångerna lyckas jag undvika att gå upp, utan glider ner i ett tillstånd mellan sömn och halvsömn. Jag är Charles-Ingvar Jönsson, vandrande i korridorerna på det stora sjukhuset. Och jag har en plan. Jag ska stjäla 450 000 dollar genom att ta mig på området, gömd i en tankbil. Jag ska bara sticka mig i benet ett par gånger först, utan autoinjektor, och sedan ska jag skriva ett par blogginlägg om det. Så småningom förvandlas jag till E.P. (Han är ensam. Han är rädd. Han är 17 kvarter hemifrån. E.P. - Extremt Pissnödig) och bara måste gå upp. Huvudvärken har släppt lite och jag är Top of the World igen. Veckan kan börja.