Olympiskt träningspass

Efter att under lördagsmorgonen snopet ha konstaterat att jag hade missat den mirakulösa vändningen i curlingfinalen genom att gå och lägga mig efter omgång 9, packade jag väskan med handduk och träningskläder och körde till gymmet. Vid ombyggnaden förra året sattes det upp fem TV-skärmar som man kan titta på medan man crosstrainar, motionscyklar eller kutar på löpbandet. Och på en av skärmarna visades - curlingfinalen, som var i omgång sju eller åtta. Så jag värmde upp i fem minuter och gick sedan ner och körde mitt styrkepass på cirka 20 minuter. Nu kunde jag köra lite crosstrainer och se slutet av matchen!

Styrkepasset var otroligt utmattande och crosstrainer efter det är för jävla jobbigt, men jag ställde in tiden på en kvart och körde på, medan jag tittade på omgång tio. När tiden hade gått ut var curlingen i slutet av omgång 10. Jag avbröt och pustade ut. Men jag ville ju se extraomgången också. Motionscykel kanske inte är lika jobbigt som crosstrainer? Ja, rätt vad det var så hade jag cyklat i 20 minuter, medan jag såg färdigt matchen.

Det är det bästa pass jag har kört sedan jag tog upp träningen för knappt ett år sedan, och det kändes fantastiskt. Men vad ska jag titta på nästa gång? Det lär ju inte visas något lika spännande på TV då. Hm, visst finns det små skärmar som man kan ha med sig och titta på film till exempel? Det kanske vore något.

Bortgjord

Jag gjorde bort mig igår. Natten mot igår, närmare bestämt. Damernas curlingfinal började vid midnatt, och jag och R tittade en stund. Spelet gick rätt bra. Efter ett par omgångar gick R och lade sig, och strax efter gick E till sängs. Jag var rejält trött men hade jag sett så här långt ville jag se hur det slutade. Nu hamnade Sverige i underläge, och så gjorde de till råga på allt en rejäl miss i omgång 9. “Ajajajajaj, det där var matchen, kan jag säga” utbrister kommentator Katarina Hultling. Jag kunde bara hålla med, så jag gick och lade mig. Doh!

MS-tidning

Jag fick en MS-tidning häromdagen som heter MSsidan.se. Prenumeration är gratis, gå in på mssidan.se. Tidningen är förvillande lik MS-magasinet som också ges ut av ett läkemedelsföretag. Ofta är det en repetition av fakta som jag redan känner till, varvat med ett och annat livsöde, och så lite försiktigt presenterad rapportering från forskningens område. Men jag tycker att det är en stunds hygglig läsning, och ibland dyker det upp någon ny vinkel som jag inte har läst om eller tänkt på förut.

Jag tycker väl kanske att man borde vara lite försiktigare med begreppet benign MS. Benign betyder godartad. Om man har lindriga eller inga symptom sådär en 10 år efter första skovet kan det klassas som benign MS - men då kommer en del av patienterna i alla fall att så småningom gå över i sekundär-progressiva fasen. Och det är ju inte så godartat. Låter som lite av falska förhoppningar. Nåja, jag har ju 8 år kvar innan det blir aktuellt.

Allmänheten tycker till

Arbetsmiljöverket har föreslagit att ungas arbetstid ska begränsas till 8 timmar om dagen och 40 timmar i veckan. Och då räknar man in såväl skoltid som ideellt arbete. Kritiken växer nu mot förslaget. Arbetsmiljöverkets chefsjurist säger att man tar åt sig av kritiken.

- Det är klart att det påverkar oss vad allmänheten tycker, erkänner hon, och vi tar till oss kritiken och får se hur vi ska gå vidare.

Ja, om det kan påverka så kan jag berätta vad jag tycker i min egenskap av allmänhet: det låter som ett synnerligen illa genomtänkt förslag. Finns det någon som gynnas av förslaget? Var finns de hårt exploaterade skolungdomarna som nu är tacksamma för att räddas undan slavdriveriet i kassan på ICA? Var finns de föräldrar som säger att nu får det vara nog, när deras tonåringar ledbrutna stapplar hem efter flera timmars utdelande av reklamblad?

Dryckesvanor

Jag fick bassning igår av min hustru för mina dryckesvanor. Ojdå tänker ni, är det så illa? Låt mig förklara.

Om jag är törstig och ska ta lite att dricka, lite vatten från kranen till exempel så tar jag oftast inte ett glas ifrån köksskåpet. I allmänhet står det ett antal lätt begagnade glas på diskbänken och väntar på att bli diskade - det kan ha druckits vatten i dem, eller kanske läsk. Jag brukar ta det som ser renast ut. Och om jag ska ha kaffe eller te brukar jag ta någon lämplig kopp. Det är bra om någon har slagit lite vatten i den, fast jag är inte så kinkig. Lite intorkat kaffe är väl inte så farligt. Ni skulle se hur min kopp på jobbet ser ut ibland.

Se där hur jag drar mitt strå till stacken för miljön.

Kaos

Okej. Jag har fortfarande inte inget emot snön som sådan, men däremot dess följder. Klarar inte samhället av snö och kyla? Det är ju inte första vintern vi har i Sverige.

Den här veckan har stora delar av tunnelbanans gröna och röda linjer inte varit trafikerade alls. Följderna av detta är oerhört omfattande, även om man inte åker tunnelbana. Igår morse åkte jag till jobbet som vanligt strax före sju. Det gick bra. Vid fem skulle jag åka hem. På väg ner genom rondellen vid Kista hörde jag trafikinformationen på Radio Stockholm och såg kön ut till Kymlingelänken. Inför utsikten att sitta minst en timme och antagligen mer i kö körde jag runt rondellen, tillbaks till jobbet och jobbade ett par timmar till. Vad ska man annars göra? Till slut åkte jag hem. Fortfarande runt halv åtta på kvällen var det köer kvar här och där.

Idag har det varit en upphackad dag. Ett par timmar hemma, sedan till jobbet efter rusningen, hem igen före rusningen fyra timmar senare och ett par timmar hemma. Imorgon åker jag till jobbet som vanligt, så det lär bli sent igen.

OS i skidbyte

Allt försnack handlade om Charlotte Kalla inför dubbeljakten i OS, klassiskt 7,5 km + fristil 7,5 km. Kalla hade inte en chans. Men istället hängde Anna Haag med under större delen av loppet, verkade få nöja sig med den nesliga fjärdeplatsen men tog silver. Det hade vi inte väntat oss, och såna oväntade medaljer är extra roliga.

Kristin Størmer Steira från Norge samlade på fjärdeplatser i förra vinter-OS. Nu jublade hon efter målgången och vi tittare trodde liksom Steira att bronset var klart. De svenska TV-kommentatorerna var förblindade av Haags insats och nämnde inte den jämna bronsstriden med ett ord. Analyser och reflektioner har sin tid, och jag skulle föredra att man kommenterar det som faktiskt sker i rutan. Så till slut fick vi se målfotot, där Steira missade medalj än en gång. “Denne skuffelsen blir tung å komme over, sukker hun.” Jag hade verkligen unnat Steira en medalj, men hennes ben var inte långt nog.

BSoD

Många av er är säkert bekanta med uttrycket blåskärm. Blue Screen of Death kallas det på engelska. Det är när operativsystemet får ett problem som är så allvarligt att det inte kan fortsätta. Jag förknippar det särskilt med Windows 98. Inte alls lika vanligt nuförtiden, tack och lov.

Men det behöver ju inte vara Windows. Har ni sett det på en TV-skärm förut? Leve digital-TV...

Oväntat ledig

Jag är ledig idag. Det finns semesterdagar att ta ut och eftersom de hör till kategorin “förskottsemester” så går de inte att spara.

Visst, jag är inte tvungen att ta ut förskottssemester. Uttagen förskottssemesterskuld skrivs av efter fem år, om jag är anställd så länge. Annars blir jag återbetalningsskyldig. Men jag tänker stanna minst så länge; min meritlista är tillräckligt spretig som det är. Jag vill gärna att det står att jag har varit fem år på samma ställe och jobbat med rätt saker. Dessutom trivs jag på jobbet.

Så jag tar en dag här, en vecka där innan mars tar slut. Min chef reser aldrig några hinder, förutsatt att driften fungerar, vilket han litar på att vi sköter.
- Jag tänkte ta ledigt på fredag.
- Vad trevligt! svarar han. Hör med B bara att det är okej.
B är min närmaste kollega. Vi försöker att inte vara lediga samtidigt, annat än typ vid jul. Jag nämner det för honom för att höra om han har någon invändning.
- Jag tänkte ta ledigt på fredag.

- Vad trevligt! svarar han.

Så nu sitter jag här och känner mig oväntat ledig med huvudvärk och stela leder efter Avonexsprutan. Eller, ledvärken kan ju vara från Nautilus.

Blä

Det är bra att vara frisk

Min chef och jag promenerade tillbaks från lunchen idag, och gick förbi blodbussen som stod parkerad vid Kista Centrum. Vi kom in på ämnet, och han berättade så småningom om när han hade varit stamcellsdonator. Själva donationen av celler hade tagit fyra timmar, och han hade fått skriva på kontrakt om att när behandlingen väl hade påbörjats fick han inte dra sig ur (eftersom mottagaren samtidigt genomgår en behandling som slår ut immunförsvaret och är helt beroende av stamcellsdonationen). Han hade också fått göra en grundlig hälsokontroll. - Man får vara glad så länge man är frisk, tyckte min chef. Jag höll med, kände efter och kände mig ganska så frisk ändå.

Att äta semla

Det blev ingen semmelenkät. Men nu kommer facit!

Man värmer mjölken. Sedan tar man en djup tallrik, lägger semlan däri och häller mjölk runtomkring, precis så mycket att semlan lyfter från botten. Nu tar man locket i ena nypan och äter upp det. Därefter strör man lite kanel på grädden, så att litegrann hamnar i mjölken. Slutligen äter man upp semlan och mjölken med sked.

Guld nummer 1

Favoriten höll! Fantastiskt bra.

Blaskig start

Kanadensaren Le Guellec hamnade i topp 6, så Christer Ulfbåge fick fel. (Hah, jag lyckades undvika att skriva Ostbåge den här gången också.) Jag har inte haft så höga förväntningar på det här OS:et så jag kan inte säga att jag är väldigt besviken, men det har inte varit en bra start. Det brukar tyvärr vara en fingervisning om hur det ska gå i fortsättningen. Om Charlotte Kalla vinner loppet som startar strax kan hon vända på trenden. Låt oss hoppas.

Skidskytte

SVT:s Christer Ulfbåge kommenterar starten i herrarnas skidskytte:

Så stiger jublet inne på stadion, för nu är det kanadensiska hoppet på gång till start: Jean-Philippe Leguellec. Han har kört riktigt riktigt skapligt den här vintern, han har ... tre topp 13-placeringar, så får han till det med hemmapubliken i ryggen så ... visst kan det bli riktigt riktigt bra - men knappast topp 6.

(Ulfbåge skriver TV-historia genom som första kommentator någonsin använda antalet topp 13-placeringar som måttstock.)

Bisittaren Kalle Grenemark:

Nej, men det är klart att han ju säkert haft det här, den här tävlingen, eller, de här tävlingarna som kommer att gå av stapeln i Vancouver som sitt huvudmål i vinter. Han är säkert otroligt vässad formmässigt.

(Ja, och därmed har han ju en stor fördel mot resten av startfältet, som säkert har haft något helt annat än Olympiska spelen som huvudmål i vinter.)

Äsch

Semmelenkäten är nedlagd, eftersom Bloggers enkätfunktion visade sig vara så jävla buggig. Plötsligt försvann flera av svaren. Sex personers röster blev totalt fyra röster. Jag beklagar.

Semmelenkät

I veckan är det fettisdagen. Dags för en enkät: Hur föredrar du din semla? Eller fastlagsbulle, som en del säger.

Svara i spalten höger! Flera svar är tillåtna.

Tacokrydda

Sådan här matjournalistik gillar jag: gör din egen tacokrydda (DN). Alla har vi väl köpt de där påsarna som ska blandas i köttfärsen, för 14:90 eller så. Själv ledsnade jag för ett par år sedan och började krydda tacofärsen själv med hyfsat resultat. Men jag gillar verkligen idén med en färdig hemmagjord kryddblandning, och tipset om maizena för att få till lite förtjockningseffekt verkar smart. Hm, nu blev jag sugen. Ska vi gissa att det blir taco någon gång i veckan?

Att ha ett mål underlättar

Ni kanske undrar hur det har gått med träningen. Jag började faktiskt bloggen med att skriva om den. Sedan blev det tyst... Jag kom av mig i slutet av våren och kom sedan aldrig igång med träningen under 2009.

Det är bra att ha ett mål. I mitt fall handlar det om att kunna springa 5 kilometer i augusti. Det var ett antal femmannalag från mitt jobb som ställde upp i Bellmanstafetten förra året. I år vill jag vara med. För säkerhets skull “råkade” jag veckan före jul nämna det för avdelningens maraton-fantast, som några dagar senare skickade ut ett mail med överskriften Dags för nytt år och nya löften till alla på jobbet, där hon bland annat avslöjade mina planer på att dra ihop ett lag i år. Det gjorde hon förstås avsiktligt, så att jag inte kan backa ur. Och jag nämnde det förstås avsiktligt för henne av samma orsak, eftersom jag misstänkte att hon skulle hitta på något liknande.

Eftersom jag nu har satt lite press på mig själv var det lättare att komma igång med träningen igen efter nyår. Det känns så klart bra. (Särskilt efter träningspassen.) Jag har också testat att köra ett par pass på helgdagar, som till exempel idag. Mitt kort gäller bara på anläggningen i Kista, men då det inte är någon trafik att tala om en lördag tar det bara 20 minuter dit. Jättebra att träna på helgen. Ingen stress, lite folk.

Så snart snön smälter gäller det bara att skaffa ett par bra skor. Och dotter V har lovat att vi ska springa tillsammans. Tills dess går jag på Nautilus ett par gånger i veckan.

Ni kanske inte tycker att fem kilometer löpning är någon större bedrift. För all del, fast för något år sedan skulle jag aldrig ha vågat satsa på det. Men jag har börjat lära mig vad min vänsterfot tål. Jag trampar lättare snett med vänstern, så jag tror att den mår bra av träningen, och utmaningen.

Bra och dålig tajming

Nästa vecka får vi besök på jobbet av en av våra indiska kolleger. Hon har sett fram emot att få se snö, så var nu solidariska och önska lite extra snö för hennes skull. Det ser lovande ut - väderprognosen utlovar strax under noll och en och annan snöflinga.

Vi började undra så smått när vi skulle få träffa vår dotters pojkvän - de blev ju tillsammans ett par veckor före jul. Nu är det kanske lika bra att det inte har blivit av. Hon går och våndas över att hon tänker göra slut i helgen. Taskig tajming, Alla Hjärtans Dag och allt! Om han har köpt något fint som han tänkte ge på söndag hoppas jag att han tog kvitto.

Mitt ben och jag

På vägen hem hamnade jag bakom en bil med registreringsbokstäverna KKK. Om jag fick en sådan skylt skulle jag kräva att få byta.

Idag är det torsdag och jag gillar fortfarande inte sprutorna, men det känns som att det går bättre. Jag läste någonstans på webben - antagligen på en MS-sajt eller något läkemedelsföretags sajt - att man skulle klämma ihop området runt stickstället med ena handen innan man stack. Inget som min sköterska har tipsat om, men för mig hjälper det faktiskt. Det är säkert självsuggerering, men på det här sättet känns lårmuskeln mer mjuk och degig och därför lättare att sticka i. Och hela proceduren går mycket fortare nu när jag inte oroar mig så mycket.

Men, bara för att jag tänkte skriva det här så lyckades jag förstås sticka rakt i någon nerv nyss. Lite ryckningar kan jag stå ut med, men det här högg till i benet ordentligt och det gav sig inte. Det var så pass att jag inte tordes trycka av sprutan (fast den var helt inne i benet) utan drog ut den (inte en droppe blod) och bytte till andra benet. Det känns fortfarande som om någon har kickat till mig på högra låret. Shit happens.

Om vädret

En sådan här vinter är det vanligt att man hör: - Kan det inte vara slut på det här snöandet snart!? Jag är trött på det här vädret. Har vi inte fått nog med snö och kyla i år? och så vidare. Om man då inte håller med betraktas man närmast som en överlöpare, som inte ställer upp för den allmänna åsikten.

Om detta har jag bara två saker att säga: 1) Det spelar ingen roll vad jag tycker om vädret, det blir inte annorlunda för det. 2) Jag gillar snö och kyla på vintern.

Man kan möjligtvis ha en åsikt om snöröjningen.

Kurvig fru

Nattjobbet gick bra. Jag kom hem vid fem och lade mig. Sedan gick jag upp vid tolv och satte mig och jobbade ett par timmar. Jag känner mig fortfarande lite groggy. Dessutom är jag dagvill; jag trodde hela tiden att det är onsdag idag.

Min hustru har visserligen alltid varit kurvig, men nu har ordet fått en ny innebörd. Hennes ryggrad är krökt i sidled, skolios med andra ord. Det ser rätt läskigt ut även om jag har förstått att det inte är så ovanligt. Det preliminära beskedet från doktorn talar om diskbråck som kanske kräver operation. Hon ska dit imorgon för närmare besked.

Det känns som att det blir en orolig vår. Och oron blir inte mindre när någon annan än en själv är drabbad. Snarare tvärtom.

Gammal musik är bra

Jag kom just hem. Om några timmar ska jag gå till jobbet. Servicefönster kallas det. Det betyder att vi stänger ner systemet för att utföra service. Lyckligtvis sker det inte så ofta, men när det sker, är det nattetid som gäller. Hoppas jag kan sova lite innan jag åker.

Jag fick Beatles-boxen som oväntad julklapp. Det var väl inte helt fel. Beatles är inte min generations musik, utan mina föräldrars, vilket betyder att jag har växt upp med den. Men den enda skivan som jag vet verkligen spelades mycket hemma är Sgt. Pepper, och jag tror också de båda samlingsalbumen som släpptes 1973. Men jag har aldrig hört hela deras produktion rakt igenom, och Beatles är ett av de band där jag kan tänka mig att göra det. Passar bra att lyssna på i bilen.

Artighet är en dygd

Telefonen ringer på lördagkvällen kvart i sex, då jag står och lagar mat. Jag känner inte igen numret och anar oråd.

Den uppringande: Hej, jag heter xxx och ringer från Språktidningen.

De har sökt mig ett par gånger under veckan. Jag testade tidningen i två nummer förra året och har inte fortsatt prenumerationen. Jag förstår att de behöver sälja prenumerationer, men...

Jag: Hur fan har ni mage att ringa och försöka sälja saker till mig EN LÖRDAGKVÄLL!?? Har ni ingen hut i kroppen?

...sa jag inte. Jag tänkte det bara. Jag svarade ett kort: “Tack, jag är inte intresserad” och lade på. Jag är nämligen väluppfostrad.

Dubbfria vinterdäck

En bil utanför köksfönstret (vi bor på bottenvåningen) stod och varvade motorn, gång på gång. Vroom...! Vroom...! Vroom...! Inte kom han loss för det. Hans teknik var väl inte heller den bästa. Jag hade precis stigit upp och började allvarligt fundera på att klä på mig och gå ut och hjälpa den stackarn. Men medan jag var i badrummet förändrades ljudet. På något sätt kom han loss i alla fall. Men det var inte ens särskilt mycket snö där han hade stått. Under de tio år jag har haft bil har det varit dubbar på mina däck. Nu blev jag inte direkt sugen på att pröva dubbfritt nästa gång jag byter.

Redan februari

Madde frågar om jag har gått i ide. Nej då. Eller, jo. Lite känns det så. Jag behövde i alla fall en bloggpaus. Det var inte meningen att den skulle bli så lång som den blev, men så kan det vara. Början av året har varit en sakta lunk, där den ena veckan är den andra lik. Eftersom fjolåret stundtals var rätt hektiskt ska jag väl inte klaga, men något händelserikt liv är det ju inte.

Jag är numera inte ensam i familjen om att ha gjort magnetröntgen. E har fått värre och värre besvär med sin rygg under hösten. Hon fick remiss till MRT och fick en tid bara någon vecka senare. Nu väntar vi på svar. Det kändes i alla fall lite positivt. Jag hoppas att man kan hitta någon orsak och kan säga vad som ska göras. Här har jag trott att det var jag som stod först på tur i familjen att invalidiseras, men fortsätter det så här så vet jag inte.

E tyckte förresten att magnetkameran var bland det värsta hon hade varit med om. Jag hade på känn att hon inte skulle tycka om det, hon är lite klaustrofobisk av sig. Men jag ville ju inte jaga upp henne. Man kan visst få lugnande innan man åker in. Hade kanske varit bra. Men hon överlevde i alla fall.

Med min MS är det stabilt. Om någon månad firar jag tvåårsjubileum. Det får bli tårta. Fast jag väntar tills i juni med att bjuda kontoret på tårta. Då har jag jobbat två år där.