Alla helgons dag

Ytterligare en Allhelgona har passerat. Jag reflekterade över att det nog är en sån där helg som man inte bryr sig så mycket om, om man inte har anledning till det. Tills för några år sedan brydde jag mig inte. Alla mina släktingar - föräldrar, far- och morföräldrar - var i livet. Äldre generationer var borta sedan länge, och ingen av de yngre hade dött i förtid. Så jag hade inga gravar att gå och tända ljus på. Jag kan inte minnas att familjen gjorde det när jag var liten heller. Mina föräldrar hade ju sina föräldrar i livet, och man kanske inte bryr sig så mycket om äldre generationer, om det inte har funnits någon som stått en mycket nära.

Mina far- och morföräldrar levde allesammans till och med millenieskiftet. Min mormor dog först, i augusti 2000. Hon blev 87. Under de följande åren dog min farfar och farmor, var för sig kanske jag ska säga, eftersom de var skilda sedan 60-talet. Båda hann fylla 88. Och så 2003 var det bara morfar kvar. Som av en händelse hade vi tagit en bilsemester den sommaren, för att kunna hälsa på släktingar runtom i landet. Vi besökte bland annat släkt i Skellefteå. En dag var vi och fikade hos morfar. Han satt i rullstol men var för övrigt sitt vanliga lite tvära och korthuggna jag. Två dagar senare dog han, medan vi fortfarande var kvar i Skellefteå. Han blev 96.

Det var mycket begravningar den tiden. Ändå hade jag knappast tänt ljus varje Allhelgona för någon av mina äldre avlidna släktingar. Dels ligger deras gravar för långt borta (utom möjligen farfar i Nacka) och dels stod jag inte någon av dem såpass nära att det känns angeläget. Jag är glad att de allihop fick leva så länge. Begravningarna var ljusa.

Tyvärr blev det en begravning för mycket, då min far dog i maj 2002. Två år tidigare upptäcktes cancern, och den kunde han inte besegra. Vi hann prata en del sista halvåret, och han fick dö på ett värdigt sätt. Jag minns omständigheterna kring begravningen med värme. Han skulle ha gillat det som sades och musiken som spelades. Och han skulle ha trivs på minnesstunden efteråt, med god mat och vin. Vi höll det i samma lokal där han hade firat sin 50-årsdag. Många av människorna var desamma. Vem vet - kanske skulle han ha firat sin 60-årsdag där senare på hösten, runt Allhelgona. Det blev inte av.

Jag ville att han skulle hamna på ett bra ställe, så att vi kunde gå dit, jag och min syster. Och var kunde passa bättre än Maria kyrkogård, ett par kvarter från där han bodde? Så numera har jag en grav att gå till. Jag och E brukar ta en tur in till Söder, promenera i kvarteren runt Mariatorget och ställa ett tänt ljus vid plaketten i urnlunden där min pappa ligger.

Jag saknar honom ibland. Vi skulle haft mycket att prata om. Det fanns fortfarande svamp att plocka, pomeransmarmelad att koka och konserter att gå på. Och jag sörjer att han inte fick se sina barnbarn växa upp.