Det är inte så illa

Ytterligare en vecka har förflutit och det är bara fem veckor kvar till julledigheten. Det känns som att jag glider fram genom tillvaron på jobbet. Ärenden dyker upp från höger och vänster, projekten går sin gilla gång och rutinuppgifterna rullar på - visst finns det en hel del att göra, men det känns som att läget är under kontroll. Jag börjar väl få viss rutin - minns att jag har ju trots allt bara 1½ år bakom mig på det här jobbet.

Jag undrar ibland hur jag kan vara 41 år. Det känns inte som om jag har hunnit med mycket vettigt. Någon karriär har det inte varit fråga om. Jag har lagt avbrutna studier på hög - att jag faktiskt har en examen är närmast ett mirakel. När jag sedan hittade rätt yrke och började komma på rätt köl slog IT-krisen till med full kraft, med arbetslöshet och annat elände som följd. Vid 41 års ålder har jag bara så där en 4-5 års sammanlagd erfarenhet i mitt yrke.

Det finns dock några saker som jag kan ta till för att sätta saker i ett lite ljusare perspektiv. Vad är det som är bra, och är de dåliga sakerna så dåliga egentligen?

Ta jobbet till att börja med. Okej, mitt CV är inte mycket att skryta med. Men nu när jag har ett jobb har jag märkt att arbetskolleger inte bedömer efter meriter utan efter vad jag presterar på jobbet. Och där ses jag som en som har koll på vad jag gör, en som har bra idéer och är pålitlig. Det upphör aldrig att förvåna mig. Lyckas jag verkligen hålla skenet uppe så bra? Eller jag kanske är tillräckligt smart? Jo, jag är rätt smart.

Åldern: folk tror inte att jag är 41. Senast på firmafesten hamnade jag bredvid en trevlig kille på sälj som jag har bytt några ord med tidigare. Han frågade om jag hade barn, jag berättade hur gamla de var (16 och 14). Han var synbart ställd:
- Men... då måste du ha varit ganska ung när du fick barn?
- Tja, jag var 25.
Det är en viss tillfredsställelse att se hans förvåning över att min ålder inte ligger i det område han trodde.

Karriären: ja, vad skulle jag ha kunna varit? Jag är tämligen övertygad om att jag inte skulle passa som chef. Det är säkert bara bra att jag inte har blivit kvar tillräckligt länge någonstans för att förpassas uppåt i hierarkin. Vi får väl se om 5-10 år, jag kanske har ändrat mig då.

När jag tänker på det finns det ganska mycket att glädjas över. Mycket av det viktigaste har jag listat i en tidigare bloggpost, och det som står där gäller fortfarande.