2-årsjubileum

Idag för två år sedan fick jag en konstig känsla i vänster kroppshalva. Sedan tog det bara ett par månader innan jag fick min diagnos, svart på vitt. Därefter har följt tider av oro, distans, acceptans, identifikation, trivialisering, frustration, allvar och optimism. Det känns som om det har gått mycket längre tid än två år.

Just nu råder optimism. När jag blickar framåt ser jag inga direkt mörka moln på himlen, även om framtiden alltid kommer att vara lika osäker som en 10-dygns väderprognos. Men jag oroar mig betydligt mindre, framför allt för det som jag ändå inte kan påverka.

Det har faktiskt varit två bra år. Så det enda rätta att göra idag är att fira!