Kvinnodagen och MS

DN Söndag har ett antal intervjuer med anledning av internationella kvinnodagen imorgon (fast varför har de hamnat under avdelningen VALET 2010?). Mest anmärkningsvärd är intervjun med den ensamstående amerikanska mamman, men jag borde väl inte förvånas längre. USA har länge varit ett föregångsland på vissa områden, och ett avskräckande exempel på andra.

Jag hajade till ett par gånger under intervjun med Lisen Molin, frånskild naprapat från Örebro och halvtidssjukskriven på grund av MS.

Får kvinnor samma rätt till sjukvård som män i Sverige, tycker du?

– Jag tror att det forskas betydligt mer på manliga sjukdomar än på kvinnliga. Jag tror också att kvinnor överdoseras. Jag får bromsmedicin mot min ms. Trots att jag bara väger 55 kilo får jag samma dos som en man som väger 100 kilo.

Hoppsan - jag aldrig tänkt på att det skulle kunna vara så. Men det är ett ganska förvånande uttalande - skulle forskningen och sjukvården verkligen göra sådana felbedömningar, inte minst när det gäller en sjukdom som drabbar kvinnor oftare än män?

Det är kanske jag som får för liten dos? ;-)

Hur ser du på framtiden?

– Min sjukdom kan ta en annan vändning och jag kan vara döende om ett år, men om jag tänker på det blir jag knäpp. Däremot tror jag på min egen förmåga. Jag har Ninni och måste ro det här iland.

Jag vill bara påminna den som läser detta att även om MS är en kronisk sjukdom (det finns alltså inget botemedel) så är det inte en dödlig sjukdom. Utan att veta något om Lisen Molins speciella fall så tror jag att om hon skottar snö och jobbar halvtid idag så kommer hon knappast att dö av MS-relaterade komplikationer den närmaste tiden. Jag vill inte förringa hennes situation, men jag får nästan hoppas att det var sagt med glimten i ögat.