Missbruk

Jag såg Kalla fakta på TV4, som handlade om kokainmissbruk på krogen. Programmet finns på TV4 Play.

Vid cirka 14:25 får man se ett klipp från en informationsfilm, där det beskrivs hur man känner igen en knarkare.

Det är det här de letar efter: uppspärrade ögon, spända käkmuskler och kramper, särskilt i fingrarna.

Och så gör personen i filmen exakt som jag brukar göra med vänster hand där min känsel är lite nedsatt sedan två år: omväxlande knyter och spärrar ut handen, och gnider fingrarna mot varandra.

Slemhinnor och läppar blir också uttorkade, och påverkade personer får en allmänt hög aktivitet.

(Personen i filmen gnider sig runt mun och läppar. Tungan far runt i munnen.)

Jag har ofta problem med torr hud, inte minst på vintern, och inte minst runt munnen. Dessutom har jag eksem (till exempel i armvecken) och har svårt att låta bli att klia mig.

Fattas bara att det börjar rycka runt ögonen, så kommer väl narkotikapolisen direkt.

Schlagerelände

Nåt skit är det som har satt sig i vänsterhanden, och jag har varit ovanligt trött de senaste dagarna. Fast det är inte så att jag skulle kalla det ett skov. Även om min trötthet inte är i närheten av riktig fatigue så hoppas jag att den ger med sig till veckan som kommer.

Ikväll är det melodifestival. Dotter 1 ska iväg och titta på eländet tillsammans med kompisar, och resten av familjen kommer snart att slå sig ner i soffan för att titta. Men vi har nyss fått en laddning av DVD-skivor från CDON, så jag tänker förskansa mig i döttrarnas rum med ett glas vin och en gammal film.

Lätt släng

Min semestervecka går mot sitt slut, och jag har lyckats koppla ifrån jobbet rätt väl. Det har inte känts som “riktig” semester, bara som en parentes i jobbandet men det har varit skönt att vara ledig.

Däremot vet jag inte om jag är särskilt mycket mer utvilad. För ett par timmar sedan då satt jag i soffan och läste började kroppen signalera att den bara ville packa ihop och gå och lägga sig. Om jag bara hade fått ett par timmars nattsömn vore det förståeligt, men jag hade fått mina nio timmar och borde inte vara sömnig på ett bra tag. Men det var inte värt att streta emot, så jag lade mig på sängen och vaknade först två timmar senare.

Vem som helst kan väl bli lite dåsig på eftermiddagen, men man håller i allmänhet i gång så pass på jobbet att man inte förleds att nicka till. Det är inte lätt att veta vad man ska tro. Om jag inte visste bättre skulle jag inbilla mig att jag hade fått en lätt släng av MS.

Jävla curlingföräldrar

Jag och min hustru är dåliga föräldrar.

Egentligen tycker jag inte att vi är dåliga föräldrar, långtifrån. Våra barn sköter sig i skolan, har goda betyg, är väluppfostrade och artiga, har ännu inte börjat röka eller dricka och har gott om kompisar. Jag tycker att vi har gjort vår del för att fostra dem till goda samhällsmedborgare.

Däremot är vi inte särskilt förtjusta i att gå på föräldramöten. Vi engagerar oss inte mer än vi måste i diverse föräldragrupper, och vi lägger oss sällan i hur lärarna sköter sitt jobb. Och då känns det som att man ska ha lite dåligt samvete för det.

Idag var jag trots allt på föräldramöte i V:s skola. Vissa av föräldrarna i den skolan är osedvanligt engagerade, och jag får alltid en känsla av att några av dem tittar snett på en när man dyker upp. Man förväntas nämligen vara lika engagerad som de. Men jag står fast vid att det jobb vi har lagt ner på att fostra våra barn väger mycket tyngre och är mycket viktigare än hur pass ofta man höjer upp sin röst på föräldramötena.

På kvällens möte tog klassens mentor upp frågan om elevernas läxläsning. Hon och några av klassens lärare ville genom henne framföra att det var alltför många som slarvade med läxorna och inte lämnade in uppgifter i tid. Reaktionen blev inte alls vad jag hade väntat mig. Istället för att ta in budskapet och framföra det till barnen var det flera föräldrar som vände på steken. Så här lät det:

• Lärarna är otydliga om vilka läxor som gäller.
• Barnen har så många läxor samtidigt. Kan inte lärarna prata med varandra om det och samordna bättre?
• Häromdagen hade klassen prov i både svenska och matte, samma dag. Det är jobbigt.
• Barnen har så mycket i huvudet, det är svårt för dem.
• Läxorna borde läggas upp på skolwebben, så att vi föräldrar kan ta del av det.
• etc.

Det är alltså åttondeklassare vi pratar om, som är fullt kapabla att skriva upp saker i sin kalender, fullt kapabla att fråga om något är otydligt, fullt kapabla att säga ifrån om det blir för mycket läxor på en gång. Och det är alltså skola vi pratar om, där det inte torde komma som någon överraskning att prov och läxor ingår i paketet. Man skulle ha kunnat tro att de föräldrar som yttrade sig inte har gått i skolan själv.

Jävla curlingföräldrar.

2-årsjubileum

Idag för två år sedan fick jag en konstig känsla i vänster kroppshalva. Sedan tog det bara ett par månader innan jag fick min diagnos, svart på vitt. Därefter har följt tider av oro, distans, acceptans, identifikation, trivialisering, frustration, allvar och optimism. Det känns som om det har gått mycket längre tid än två år.

Just nu råder optimism. När jag blickar framåt ser jag inga direkt mörka moln på himlen, även om framtiden alltid kommer att vara lika osäker som en 10-dygns väderprognos. Men jag oroar mig betydligt mindre, framför allt för det som jag ändå inte kan påverka.

Det har faktiskt varit två bra år. Så det enda rätta att göra idag är att fira!

Avvägning

Jag tränade igår. Trots att det inte var OS lyckades jag överträffa förra veckans prestation med ytterligare fem minuter på cross-trainern.

Nu är det inget självändamål att överträffa sig själv vid varje träningspass. Det var något jag lärde mig förra våren, då träningen till slut blev en börda. Visst kan det vara spännande att sätta upp ett mål för sig själv, till exempel “nu ska jag öka tiden på cross-trainern till 20 minuter”. Och det känns bra att klara det. Men det är inte OS jag tränar för, jag tränar för att få bättre kondition och må bättre. Det är en svår avvägning: till viss del måste jag tvinga mig själv att gå och träna, och jag måste sikta någonstans. Men sätter jag upp för höga mål slutar det med att jag ger upp.

Kvinnodagen och MS

DN Söndag har ett antal intervjuer med anledning av internationella kvinnodagen imorgon (fast varför har de hamnat under avdelningen VALET 2010?). Mest anmärkningsvärd är intervjun med den ensamstående amerikanska mamman, men jag borde väl inte förvånas längre. USA har länge varit ett föregångsland på vissa områden, och ett avskräckande exempel på andra.

Jag hajade till ett par gånger under intervjun med Lisen Molin, frånskild naprapat från Örebro och halvtidssjukskriven på grund av MS.

Får kvinnor samma rätt till sjukvård som män i Sverige, tycker du?

– Jag tror att det forskas betydligt mer på manliga sjukdomar än på kvinnliga. Jag tror också att kvinnor överdoseras. Jag får bromsmedicin mot min ms. Trots att jag bara väger 55 kilo får jag samma dos som en man som väger 100 kilo.

Hoppsan - jag aldrig tänkt på att det skulle kunna vara så. Men det är ett ganska förvånande uttalande - skulle forskningen och sjukvården verkligen göra sådana felbedömningar, inte minst när det gäller en sjukdom som drabbar kvinnor oftare än män?

Det är kanske jag som får för liten dos? ;-)

Hur ser du på framtiden?

– Min sjukdom kan ta en annan vändning och jag kan vara döende om ett år, men om jag tänker på det blir jag knäpp. Däremot tror jag på min egen förmåga. Jag har Ninni och måste ro det här iland.

Jag vill bara påminna den som läser detta att även om MS är en kronisk sjukdom (det finns alltså inget botemedel) så är det inte en dödlig sjukdom. Utan att veta något om Lisen Molins speciella fall så tror jag att om hon skottar snö och jobbar halvtid idag så kommer hon knappast att dö av MS-relaterade komplikationer den närmaste tiden. Jag vill inte förringa hennes situation, men jag får nästan hoppas att det var sagt med glimten i ögat.

Grodor

Grodor är ett av mina favoritgodis. Idag bland lösviktsgodiset såg jag orangea grodor. Grodor med mangosmak stod det. Jag tittade på de vanliga, gröna grodorna. Grodor med krusbärssmak.

Krusbärssmak! Har det alltid stått så? Jag har aldrig tänkt på att de skulle ha någon annan smak än typ ... grön.

SMS-hälsning

Hej idag har jag åkt en svart backe! :? Från toppen! Känn er ägda! Igår bowlade jag sen på kvällen, nice. ;) har ni det bra? Puss på er alla, ha det bra. :* <3

V är på sportlov med en klasskompis familj. Låter som att hon har det bra. :-)

Lagarbete

Igår kväll ringde det på mobilen. Jag hann inte svara. Men om det ringer vid den tiden och numret börjar med 91 brukar det betyda oråd. Så också denna gång. Jag loggade in, såg snart att det här klarar jag inte själv, och ringde därför en av mina närmsta kolleger. Efter någon minut bad jag honom kontakta några till i teamet och be alla att ansluta till “bryggan”. Vi har en ständigt öppen telefonkonferens dit vi kan ringa.

Inom några minuter är samtliga fem inne på telefonbryggan och inloggade på sina datorer. Vilket team jag jobbar i. Vilket engagemang, vilken handlingskraft och kreativitet som flödar när sådana här situationer uppstår. Ingen vill förstås bli uppringd utanför arbetstid, men blir vi det gör vi vårt absolut bästa. För att det ska fungera så bra är det en förutsättning att alla gillar sitt arbete. Och det märks att det är så.

Nu känns det helt okej att gå på en veckas semester.

Krämpor av olika slag

Nu börjar till och med jag tycka att vintern kan få börja ge med sig. Inte så att jag klagar, för det tjänar inget till. Men det kommer att bli skönt när våren kommer.

Klagar gör jag däremot på den blåsa jag har fått i munnen. På sidan av tungan. Munblåsor är för jävliga. De försvinner ju av sig själva, men det är jobbigt under tiden.

Imorgon går jag på en veckas semester. Det kan jag behöva. Vi får se om vi åker iväg. Jag tror nog att jag klarar av det även med munblåsa och allt, men med hustruns diskbråck är det ju lite värre. Oavsett vilket så ska det bli skönt att vara ledig.

I bilen

Jag har ett favoritrum, och det är bilen. Där kan jag lyssna på vilken musik jag vill, hur högt jag vill, och sjunga med om jag vill utan att störa någon. Eller så kan jag lyssna på radio. Ibland vill jag inte lyssna på något alls, utan vill ha det fritt från andra ljud än motorn och trafiken.

Jag jobbade på ICA i nästan två år. Hela upplevelsen kändes då, och känns än idag, främmande. Jag befann mig i en miljö där jag inte alls passade in. Det var en fråga om överlevnad. Men jag gjorde hela tiden mitt yttersta för att göra ett så bra jobb som möjligt. Ofta började jag sju på morgnarna, och bilfärden dit tog 10 minuter. Den korta tiden i bilen var ett slags andningshål, där jag kunde fly undan under en kort stund till musikens värld - min musik. Sedan parkerade jag, tog ett ögonblick för att fokusera, och så gick jag in och satte igång.

I julklapp fick jag nyligen min första ljudbok. Jag tänkte att det kunde vara något för bilen när jag ändå tillbringar en bra stund varje dag i densamma, och hade önskat mig det. Inte någon speciell bok, utan helst något jag inte kände till. Så i början av året hörde jag på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Ett slags svenskt hopkok på Åsa-Nisse, Forrest Gump och Reservoir Dogs. Det var en riktig rövarhistoria, men ganska underhållande. Uppläsning av Björn Granath, som jag hade höga förväntningar på vilka till en början infriades. Fast efter ett tag blev hans röst allt raspigare och raspigare, och uppemot skiva åtta eller så började det bli plågsamt. Sedan tog han sig på slutet. Han börjar väl bli lite till åren han också.

När jag hittade Göran Perssons memoarer på bokrea tyckte jag att den var värd att testa härnäst. Den skulle jag aldrig ha köpt i bokform, men den kan nog funka som ljudbok, i synnerhet med författaren som uppläsare. Man får väl hoppas att hans röst håller i 14 skivor. Jag har väl aldrig varit någon stor Persson-beundrare men det är ju ett slags samtidsdokument, och jag har trots allt alltid röstat på karln.