Brorsan och jag

Jag har tagit de här sprutorna i snart ett år, en gång i veckan. Först var det en baggis, sedan blev det jobbigt. Då var det en lättnad att använda autoinjektorn, men nu är jag tillbaka där jag började. Tredje veckan i rad utan injektor. Vi har inte blivit kompisar, Avonex och jag, men det känns okej att sticka sig själv. Det går fortare och blöder mindre. Fast ont gör det.

I början av veckan hade jag ångest för festen vi ska till på lördag. I festinbjudan står nämligen “Klädsel: filmstjärna” - maskerad, kan man säga. Jo, det är klart att det i och för sig kan vara kul, men jag är alltid lite kluven till sådana festinbjudningar. Visst ska man som gäst anstränga sig lite - klä upp sig, komma med presenter och så - men det kan lätt skapa viss stress när festen närmar sig och man ännu inte har någon bra idé om hur man ska uppfylla festarrangörens utklädningsönskemål.

Jag beklagade mig för min k. hustru (även känd som Betty Boop) och hon lovade att tänka till. På morgonen låg det en lapp på köksbordet med förslag, och jag nappade genast på det översta. Hennes förslag innebär att jag kommer att klä mig i snygg, mörk kostym, vit skjorta, svart slips och mörka solglasögon. Kan inte bli bättre. Det som är allra bäst är att folk alltid brukar förväxla mig med Will Smith. Jag skulle kunna vara hans tvillingbror.