Äsch

Semmelenkäten är nedlagd, eftersom Bloggers enkätfunktion visade sig vara så jävla buggig. Plötsligt försvann flera av svaren. Sex personers röster blev totalt fyra röster. Jag beklagar.

Ny dator

Igår medan jag höll på att skriva ett intressant inlägg sa datorn plötsligt poff och dog. Detta skriver jag på den nya datorn. Farväl Fafner, välkommen Frigolit. Alla våra datorer har hetat något på F, utom den första datorn som retroaktivt döptes till Snigel. Flipper, Flax, Filur, Fafner, Flugan, Fiskpinne och Forint är några datorer som har funnits eller fortfarande finns i vårt hem.

Lyckligtvis är det inget fel på hårddisken, så nu håller jag på att kopiera över en massa viktiga filer. Hårddiskkrasch hade varit katastrof. Det är verkligen hög tid att göra den där fullständiga backupen som jag länge har tänkt göra.

Inlägget som jag höll på att skriva autosparades av Blogspot och kommer i veckan.

Edit

Min fru tror nu att jag har en älskarinna som heter Edit (se föregående post). Jag tänkte inte ens på att det kunde tolkas så. :) Edit är engelska och betyder redigering, vilket man kan använda om man gör tillägg i en post efter att den har publicerats.

Red: Edit: Redigering blir lite för långt på svenska. Min fru föreslår Red. Det är bra, jag tar det.

Blå röd röd röd grön grön gul gul

Beklagar att bloggen inte är särskilt intressant för närvarande. Jag befinner mig i något slags efter-semestern-koma. Huvudet känns tomt och kroppen känns urlakad. Så jag föreslår att ni gör något mer givande; sorterar böckerna i bokhyllan i bokstavsordning, matar traktens bofinkar eller något liknande.

Man Svettas

Idag har övriga familjemedlemmar inte underlåtit att påpeka att jag inte bloggade på hela dagen igår. Det är skönt att veta att man har trogna läsare. Jag ska försöka skärpa mig. I själva verket händer det inte så mycket just nu. Jag är ledig till och med onsdag, och sedan är semestern slut för den här gången. Så jag försöker att göra så lite som möjligt.

På sistone har jag känt av att jag plötsligt blir varm och svettig då jag sitter still, utan synbar orsak. Just nu kan vi direkt utesluta vädret; det är kallt för årstiden. Jag skämtade om att jag är på väg in i klimakteriet, men när jag googlar finner jag att det faktiskt finns ett manligt klimakterium och att vallningar förekommer där med. Där ser man.

Fast det är nog inte det; jag är alldeles för ung. Söker jag på svettningar och ms hittar jag förstås träffar på MS-portalen. Finns det något symptom som man inte kan ha med MS?

The person with MS can suffer almost any neurological symptom or sign [...]

- Wikipedia

En åkomma behöver ju inte vara MS-relaterad, men som det är nu är det ju svårt att inte hänföra precis alla krämpor man har till sin sjukdom.

Bevare mig väl

Man tar sig för pannan när man läser i DN om Bevara ord-kampanjen.

- Jag är ordmänniska själv, så jag blev glad när jag läste om er adoptionskampanj, säger Lena Adelsohn Liljeroth, i telefon från västkustsemestern.

Åhå, så kulturministern är ordmänniska. Så fint. Då är väl jag också ordmänniska. Men vad är det för ord som folk vill “bevara”? Här följer några få exempel från den långa listan.

ehuru, emedan, enär m fl

Dessa ålderdomliga konjuktioner används inte längre, och det på goda grunder. Exempelvis risken för sammanblandning med befintliga ord med annan betydelse.

gårdfarihandlare, handelsbod, lornjett, junker

Jag kunde inte tro att någon skulle vilja bevara dessa annat än för skämtsamt bruk, men jag hade tydligen fel.

förbaskad

En eufemism (förskönande omskrivning) för förbannad. Eufemismer gör i allmänhet ett rätt löjligt intryck. Det händer att jag själv använder dem, men jag försöker låta bli. Alltså: säg inte järnvägar eller sablar, svär ordentligt eller låt bli. Och förbannad räknas väl inte ens som en svordom längre.

evenemang

Förslagsställaren vill att detta gamla hederliga svenska ord skall användas i stället för event, som ju har blivit allt vanligare. Ser ni problemet?

Visst finns det bra ord i listan, men man får vada igenom mycket skräp för att hitta pärlorna, och dessa kommer att skifta i kvalitet beroende på vem man frågar. Men det ligger ju i tiden: låt vem som helst skicka in vilka förslag som helst, och lägg sedan ut alltsammans på webben utan urskillning. Därefter kan vem som helst skriva hur korkade kommentarer som helst, och vilken idiot som helst kan blogga anonymt och omedelbart få en länk från artikeln.

Länktips

Jag sitter och läser en bra sajt som jag vill tipsa om: http://www.jennymalm.se/.

Mycket information om MS och många bra tankar och erfarenheter. Läs till exempel Det borde vara möjligt eller Hur tänkte man här? Under rubriken Här är min dag finns en dagbok, eller blogg om man så vill.

Bloggspråk

Hanna suckar över att hon upprepar sig själv språkligt i sin blogg. Jag har inte reagerat på att hon gör det, så det är nog inte så farligt. Men jag känner så väl igen mig. Jag skriver ofta om innan publicering och får använda en hel del fantasi för att inte upprepa samma ordvändningar alltför mycket. Om man är sin egen värste kritiker tror jag att man är på rätt väg.

Jag tror att det finns lite olika skolor när det gäller bloggspråk. Vissa ser inte så allvarligt på språkliga misstag utan låter dessa stå kvar och bidra till känslan av spontanitet. Dessutom går det ju fortare att inte korrekturläsa, så man får tid att skriva fler inlägg. Andra är mer noggranna. Gissningsvis skriver väldigt få helt korrekt från början, utan vill man undvika språkgrodor så får man skriva om och korrläsa några varv. Jag måste i alla fall göra det, eftersom jag tillhör den pedantiska skolan när jag skriver. När jag läser är jag mer tolerant, upp till en gräns. Det beror också på vad det är för blogg: toleransnivån är förstås mycket högre för en humorblogg än för en politikerblogg.

Jag har några saker som jag försöker undvika. Jag försöker att inte inleda två meningar i rad med men. Jag försöker också att inte börja var och varannan mening med Jag. Jag har märkt att det senare är lätt hänt. Men jag antar att det kommer sig av bloggandets dagboksliknande natur. Men ibland kan det vara i sin ordning att bryta mot sådana regler, bara man vet vad man gör. Men man bör inte göra det för ofta.

Självdistans

För ett par veckor sedan direktsände SVT sista föreställningen av Henrik Schyfferts The 90's - ett försvarstal, som har spelat för utsålda hus i 1½ år. Jag spelade in den och såg den i förra veckan. Den var bra, bättre än vad jag hade väntat mig. Igenkänningshumor är alltid tacksam, och det skadar ju inte att jag är född samma år som Schyffert. Föreställningen innehöll också en mer allvarlig, självutlämnande del utan lika lättköpta poänger och som jag misstänker krävde rätt mycket mod för att göra. Programmet finns kvar på SVT play till och med 23 juni.

I föreställningen drev han bland annat med nöjesutbudet på TV under sin uppväxt, då “all humor som gjordes på 80-talet gjordes av två personer, Sven Melander och Åke Cato”. Schyfferts drift med selleriskämtet är i och för sig ganska rolig, men ännu roligare är att Åke Cato inte alls uppfattade humorn i det hela utan tog illa upp och bloggade om det hela. Han har sedermera plockat bort inlägget, fast det är inte så svårt att hitta i Googles cache.

Jag tänker tillåta mig att fortsätta tycka att både Henrik Schyffert och Åke Cato är roliga, var och en på sitt sätt. Så jag förlåter Cato för hans brist på självdistans (som bland annat innebär att han anklagar Schyffert för att sakna distans!) och behåller länken till hans blogg. Schyffert bloggar tyvärr inte längre.

Om tacksamhet, och om bloggande

Messan skriver i sin blogg ett jättefint inlägg om hur mycket det finns att vara tacksam över. Precis så känner jag, ganska ofta. Tydligen händer det att det syns. Häromdagen när jag gick genom korridoren på jobbet kommenterade en av mina kolleger: - Vad du ser nöjd ut. Du ser alltid så nöjd och glad ut. Jag blev lite ställd, men log och svarade: - Ja, varför inte.

Ja, varför skulle jag inte vara nöjd? Jag kan ha mycket att göra på jobbet. Jag kan vara trött. Jobbet kan vara svårt. Men jag har aldrig tråkigt. Och så många bra människor som jag jobbar med... Stämningen på jobbet är så mycket värd. Positiva ord, att känna sig uppskattad, att känna att man löser problem som uppstår tillsammans - det finns mycket att vara nöjd och tacksam över. Inte minst är jag väldigt tacksam för att jag är där över huvud taget.

Och sedan är det, konstigt nog, som att jag har fått en extra inre styrka sedan jag blev sjuk. Att “se dom små sakerna och tänka på ett annat sätt” - jag förstår precis, Messan. 

Jag tvekar att skriva “sedan jag blev sjuk”, för 90% av tiden känner jag mig inte sjuk. Återstående tiden: dels är det Avonextid - friska människor tar inte sprutor, annat än vaccinsprutor - och biverkningarna av behandlingen kommer jag inte ifrån. Dels är det alla korta men mycket ofta förekommande ögonblick då jag påminns om symptomen, eller då jag tänker på framtiden, eller då jag känner att jag skulle vilja berätta alltsammans för hela världen. Jag bloggar istället.

Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag skriver en MS-blogg. De finns andra som inte känner sig lika uppåt av sjukdomen, och här sitter jag och mår rätt fint. Ibland tänker jag att läkarna har tagit fel, och kommer att säga: vi skojade bara, du har inte längre MS. Det har gått bort.

Varför skriver jag då? Till att börja med var det för att få ur sig en massa känslor jag hade. Det var också ett sätt att dokumentera vad som hade hänt. Jag började lite trevande, försökte varva lite dagliga observationer med tankar om MS plus lite rapporter från min träning. Efter att ha skrivit av mig ordentligt i ett par långa inlägg går bloggen lite på tomgång just nu. Men det är väl så det är, med bloggande liksom med livet. Ibland händer det mer, ibland mindre. Tittar jag tillbaka på bloggen i stort så är jag nöjd, den är rätt mycket jag.

När jag själv började skriva har jag ställt mig frågan varför någon skulle vilja läsa. Vem skulle vilja läsa, och vad skulle de vilja läsa? Men efter att nu ha börjat följa lite andra bloggar har jag insett att de bloggar jag gillar bäst är de där bloggförfattaren inte skriver med tanke på läsaren, utan skriver för sig själv. Där det känns som att jag kan följa tankarna hos den som skriver. Så jag försöker att inte fundera alltför mycket på dig som läser. :) Om jag själv är nöjd, så hoppas jag att det blir värt att läsa.

Och sedan är ju det att läsa andras MS-bloggar ett sätt att bearbeta sina egna upplevelser, att känna att man inte är ensam här i världen, att förbereda sig på hur det kan komma att bli. Det kan också vara ett sätt att ge någon stöd, genom att lämna en kommentar. Jag kan bli upplyft av någons positiva känslor, eller berörd av någon som skriver och inte mår så bra. Jag har haft väldigt stor behållning både av mitt eget skrivande och av att läsa andras erfarenheter, positiva som negativa. Så om man vänder på det: om någon läser min blogg och har behållning av den, så mycket bättre.

bugspot.com

Alltså, fan vad Blogger är buggigt. Försöker jag förminska text blir den större. Ändrar jag tillbaka lämnar den massvis med HTML-skräp i inlägget. Efter ett tag får man börja om från början med bara texten. Hur svårt kan det vara?

Det är tanken som räknas

Min gratis besöksräknare har just nått 500 och jag är nyfiken på vad som kommer att hända, eftersom loggen på statcounter är full. Stannar den där, rensar den bakifrån eller vad händer? Jag hade inte trott att det skulle gå så fort att komma upp i 500. Och då räknar inte räknaren mina egna besök. Tack alla som läser! Nå, jag har i alla fall en egen besöksräknare på gång. Det är rätt kul att se vilka sidor som besöks, varifrån folk kommer och så.

Idag har jag haft en rolig dag på jobbet. Nya servrar (datorer alltså) där det ska sättas upp användare och installeras en massa program. Sånt är skojigt. :) Fast först tränade jag. När jag kom in på jobbet efter träningen, vid halv nio, ringde jag upp min styvfar. Han tog telefonen utomhus.

Jag grattade honom på födelsedagen, och vi pratade lite.

- Hur är läget, frågade han.

- Jo tack, jag har tränat.

- Tränat, på morgonen? Det verkar ansträngande.

Vi avslutade samtalet och han gick tillbaka till att hugga ved.

Chockerande avslöjande

Det kan nu avslöjas: jag är inte pappa till Blondinbella.

Vid något tillfälle i vintras skojade vi vid matbordet om att jag kanske skulle börja blogga. Min dotter R föreslog då med sitt vanliga sinne för sarkasm att min blogg i så fall kunde heta Blondinpappa. Det kan du ju inbilla dig, sade jag. Någon vecka senare fick jag för mig att kolla upp om namnet var upptaget på blogspot, vilket det inte var. Jag insåg att det nog inte var så dumt trots allt.

Det var i själva verket åratal sedan jag var blond, typ 35 år sedan. Min ena dotter - hon som föreslog namnet - skulle vara ganska blond, om det inte vore för att hon har färgat håret svart.

Andra som bloggar

Jag är ingen van bloggläsare, så när jag själv började blogga hade jag inte en lång lista av länkar till andra bloggar. Jag hade inte en enda. Vissa bloggar har en myriad blogglänkar och man känner sig å ena sidan lite lätt mindervärdig, och å andra sidan tänker man: inte fan följer du alla dessa? Nå i alla fall, jag tänkte att det ger sig nog. Och det gör det ju; med lite letande hittade jag flera MS-bloggar som jag hade stor behållning av. Dessa har jag länkat till i högerspalten. Och jag antar att om jag fortsätter blogga kommer jag (hoppas jag) att samla på mig en respektabel länklista. Jag har än så länge inte fler än att jag vet vilka de är:

Flärdskrivaren aka Jontas skriver idag om 10 års kostnader för behandling mot MS. Jag tar ut sprutor för 9000:- i månaden och jag vill också gärna tro att det är en samhällekonomisk vinst i det. Oavsett vilket är jag oerhört tacksam över högkostnadsskyddet, och att jag lever i ett samhälle där sådant ses som en självklarhet. Mycket intressant förresten att Jontas förespråkar att man inte ska sprita stickstället.

Ayla har inte bara en MS-blogg, hon är också en matbloggare och vinner förstås mitt hjärta bara av den orsaken. :) Dessutom tränar hon - jag anar att hon bor i norra Sverige, eftersom hennes träning innehåller sådant som "4 timmars skidåkning". Du skulle bara veta hur avundsjuk jag är.

Messan med bloggen Jag och min MS sprider alltid en väldigt positiv känsla. Hon har nyligen varit i stan (Stockholm för er lantisar ;-) och gjort det rätta, promenerat på Djurgården i solskenet.

Trasdockan har också en positiv, upplyftande blogg som hade en väldigt fin och livlig bakgrundsbild som hon tyvärr har tagit bort. Var den för mycket? Jag gillade den. Hoppas du hittar en layout som passar bra. Innehållet är i alla fall det viktigaste.

På skrivanne's funderingar hittade jag en sida som hette Min resa med MS. Jag läste den och blev berörd - naturligtvis för att jag kände igen mig själv så mycket att det träffade mig i mellangärdet, och för att det var så bra skrivet. Jag blev inspirerad att skriva om min egen resa i bloggen, och tyckte att bloggen började bli värd att läsas av lite fler. Tack Anna.

Till sist hittade jag annes förbannade blogg. Jag började läsa ett par poster, och insåg att jag var tvungen att läsa alltihopa. Så det har jag gjort.