Jävla curlingföräldrar

Jag och min hustru är dåliga föräldrar.

Egentligen tycker jag inte att vi är dåliga föräldrar, långtifrån. Våra barn sköter sig i skolan, har goda betyg, är väluppfostrade och artiga, har ännu inte börjat röka eller dricka och har gott om kompisar. Jag tycker att vi har gjort vår del för att fostra dem till goda samhällsmedborgare.

Däremot är vi inte särskilt förtjusta i att gå på föräldramöten. Vi engagerar oss inte mer än vi måste i diverse föräldragrupper, och vi lägger oss sällan i hur lärarna sköter sitt jobb. Och då känns det som att man ska ha lite dåligt samvete för det.

Idag var jag trots allt på föräldramöte i V:s skola. Vissa av föräldrarna i den skolan är osedvanligt engagerade, och jag får alltid en känsla av att några av dem tittar snett på en när man dyker upp. Man förväntas nämligen vara lika engagerad som de. Men jag står fast vid att det jobb vi har lagt ner på att fostra våra barn väger mycket tyngre och är mycket viktigare än hur pass ofta man höjer upp sin röst på föräldramötena.

På kvällens möte tog klassens mentor upp frågan om elevernas läxläsning. Hon och några av klassens lärare ville genom henne framföra att det var alltför många som slarvade med läxorna och inte lämnade in uppgifter i tid. Reaktionen blev inte alls vad jag hade väntat mig. Istället för att ta in budskapet och framföra det till barnen var det flera föräldrar som vände på steken. Så här lät det:

• Lärarna är otydliga om vilka läxor som gäller.
• Barnen har så många läxor samtidigt. Kan inte lärarna prata med varandra om det och samordna bättre?
• Häromdagen hade klassen prov i både svenska och matte, samma dag. Det är jobbigt.
• Barnen har så mycket i huvudet, det är svårt för dem.
• Läxorna borde läggas upp på skolwebben, så att vi föräldrar kan ta del av det.
• etc.

Det är alltså åttondeklassare vi pratar om, som är fullt kapabla att skriva upp saker i sin kalender, fullt kapabla att fråga om något är otydligt, fullt kapabla att säga ifrån om det blir för mycket läxor på en gång. Och det är alltså skola vi pratar om, där det inte torde komma som någon överraskning att prov och läxor ingår i paketet. Man skulle ha kunnat tro att de föräldrar som yttrade sig inte har gått i skolan själv.

Jävla curlingföräldrar.

Stolthet

Om ni tycker jag skriver lite är det helt riktigt. Det blir inte mycket tid över, eftersom kvällarna går åt till att följa friidrotts-VM.

Men jag ska inte skriva om det nu. Jag ska istället passa på att nämna att jag sedan igår är stolt pappa till en gymnasieelev. R har börjat på Natur med inriktning matte/programmering. Jag hoppas att hon kommer att trivas, och att det är rätt linje för henne. Eller program kanske det heter numera.

Sa jag att jag är stolt?

Mängdträning

Hoppas ni har en bra midsommar! Jag sitter och tittar i Handledarboken - för säkrare mängdträning. Mängdträning tycks vara trafikskolornas begrepp för privat övningskörning. I veckan har vi varit på handledarutbildning, min elev och jag. Eller introduktionsutbildning, som Vägverket kallar det. En smula begreppsförvirring råder. Trafikläraren på utbildningen kommenterade att inte ens Vägverket alltid vet vad som gäller för den nya utbildningen, hur länge den är giltig till exempel. Fem år eller livstid är två olika bud. Nå, vi ska förhoppningsvis vara klara innan dess. Och om 1½ år är det dags för nästa elev. Då måste jag gå utbildningen igen. Trafikläraren om detta: “Det kommer nog att rätta till sig när några politiker själva har fått gå utbildningen flera gånger med sina barn och inser hur orimligt det är. Jag måste själv gå kursen med mina barn...”

R ska härnäst göra ett syntest, vi ska skicka in papperen och efter ett okänt antal handläggningsveckor kan vi börja ge oss ut i trafiken. Jag tycker att det ska bli roligt. Eleven är väl inte lika entusiastisk, fast inser att det är bra att ha körkort och att det är lika bra att börja övningsköra nu när man får. Sedan vet både hon och jag var skon klämmer: hon är lite rädd för att misslyckas. Hon är den typ av skolelev som bara räcker upp handen när hon är bergsäker på svaret, för tänk om man svarar fel? Men, vi har alla våra svaga sidor och även solen har sina fläckar. Hon har annars glidit igenom grundskolan utan problem och nyligen avslutat densamma med ett strålande avgångsbetyg. Jag är en otroligt stolt förälder.

Fast hon kanske inte oroar sig så mycket för det här med körkort egentligen. På handledarutbildningen gicks det igenom ett antal risksituationer och saker som nybörjare gjorde fel på, och det blev en diger lista. Det var så att jag själv började tycka att det såg svårt ut. Vad skulle då inte hon tycka? Jag frågade i pausen: - Tycker du att det verkar svårt? Men hon var hur cool som helst. Antagligen resonerar hon som så att med tanke på hur mycket idioter det finns i trafiken, varför skulle inte jag klara av att ta körkort.

Lillasyster önskar att hon kunde byta plats med syrran. Hon vill hemskt gärna börja köra. Själv hoppas jag att jag kommer att kunna fortsätta köra bil, så att jag kan köra med henne också. Jag känner ingen direkt oro, men som ni vet är det lite svårt att förutsäga vad som kommer att hända med denna sjukdom.

Det blir snickerboa

R berättade idag hur några påhittiga elever i klassen genom att ställa fram klockan fick läraren att tro att lektionstiden var slut, så SO-lektionen slutade 45 minuter tidigare. Nu ska man förstås bli upprörd. Skäms på er! Sådana hyss och fasoner! Annat var det på min tid! ... fast egentligen är det ju lite komiskt. Får man inte skylla sig själv lite om man går på sånt från en niondeklass? Jag har ju åtminstone en lärare som läser bloggen - vad säger du, Anna? Ska hon få indragen veckopeng? Nu var det ju inte hon som ställde fram klockan, men jag kanske åtminstone ska se lite barsk ut?

En bra dag på jobbet igår följdes av en mindre bra dag, inledd av telefonsamtal tio i sju. Tur att det är kort vecka.