Hustru på service

Väckarklockan på halv fem. Vid de tillfällen då man verkligen måste gå upp tidigt är det aldrig något problem att göra det. Så vitt jag kan minnas har jag bara försovit mig en gång då jag haft en viktig tid att passa. Det var en lördag morgon för nitton år sedan. Lägenheten var full med nedpackade flyttkartonger och jag skulle gå ner och hämta ut en liten lastbil från uthyrningen. Men det löste sig den gången också.

Jag åt en smörgås och drack te. E fick lov att dricka svart kaffe, men det var allt. Ingen mjölk i kaffet och ingen macka, fast det hade hon nog inte velat ha ändå. Vi satte oss i bilen och åkte längs den ganska tomma E4:an till Löwenströmska sjukhuset. Jag lämnade in hustrun på reparation och åkte till jobbet. Uthämtning samma dag hade utlovats.

Och så vid fyratiden kunde jag kvittera ut en betydligt rakare fru än tidigare. Hon behöver lite vila och intrimning innan hon är tillbaka helt i vanlig form, men ryggdoktorerna har gjort ett bra jobb. Vilken lättnad. Nu kan vi se fram emot sommaren.

Ljuset i slutet av tunneln

Diskbråcket allt värre för E runt månadsskiftet. Hon började få svårt att ta sig upp ur sängen och blev förstås riktigt orolig. Vad gör man om man inte ens kan gå på toaletten? Så långt gick det dock aldrig. Men eftersom hon hade så svårt att vända sig under natten, och enormt svårt att ta sig upp efter att ha legat och sovit, försökte hon sitta och sova. Hon pallrade upp sig i sängen med kuddar till en halvsittande ställning. Jag vet inte hur effektivt det var, men ett är säkert - hon har inte sovit mycket de senaste veckorna.

För resten av familjen har det inte heller varit lätt. Se, lyssna, trösta, men egentligen inte kunna göra särskilt mycket. Frustration. I måndags var ett slags kulmen. E var döless på situationen och helt slut om hon så bara skulle gå på toa. Jag gick och lade mig men tankarna virvlade runt. Löwenströmska nästa fredag morgon halv sju. Hur ska vi ens ta oss ner till bilen? Jag gick upp igen och vi pratade en kort stund. E hade tänkt samma tanke. Vad gör man - beställer ambulans? Vi bestämde oss för att höra av oss till sjukhuset för råd om det inte blev bättre.

På tisdagen vände det. Min hustru mådde plötsligt bättre än på flera veckor. Om det var någon medicin som tog effekt efter några veckors behandling eller om diskbråcket tyckte att det hade plågat sitt offer tillräckligt vet vi inte. Själv tror jag att det var åsynen av rullatorn.

Sedan dess har E börjat ta igen sin förlorade sömn. I förra veckan då jag stängde av min väckarklocka på morgonen och vände mig om för att sova några minuter till var det i allmänhet någon i sängen bredvid som satt och stirrade på mig. Nu ligger hon och sover så gott, utan extra kuddar.

Det är sex dagar kvar till operation. Nu kan man verkligen säga att vi ser ljuset i slutet av tunneln.