Hustru på service

Väckarklockan på halv fem. Vid de tillfällen då man verkligen måste gå upp tidigt är det aldrig något problem att göra det. Så vitt jag kan minnas har jag bara försovit mig en gång då jag haft en viktig tid att passa. Det var en lördag morgon för nitton år sedan. Lägenheten var full med nedpackade flyttkartonger och jag skulle gå ner och hämta ut en liten lastbil från uthyrningen. Men det löste sig den gången också.

Jag åt en smörgås och drack te. E fick lov att dricka svart kaffe, men det var allt. Ingen mjölk i kaffet och ingen macka, fast det hade hon nog inte velat ha ändå. Vi satte oss i bilen och åkte längs den ganska tomma E4:an till Löwenströmska sjukhuset. Jag lämnade in hustrun på reparation och åkte till jobbet. Uthämtning samma dag hade utlovats.

Och så vid fyratiden kunde jag kvittera ut en betydligt rakare fru än tidigare. Hon behöver lite vila och intrimning innan hon är tillbaka helt i vanlig form, men ryggdoktorerna har gjort ett bra jobb. Vilken lättnad. Nu kan vi se fram emot sommaren.

Ljuset i slutet av tunneln

Diskbråcket allt värre för E runt månadsskiftet. Hon började få svårt att ta sig upp ur sängen och blev förstås riktigt orolig. Vad gör man om man inte ens kan gå på toaletten? Så långt gick det dock aldrig. Men eftersom hon hade så svårt att vända sig under natten, och enormt svårt att ta sig upp efter att ha legat och sovit, försökte hon sitta och sova. Hon pallrade upp sig i sängen med kuddar till en halvsittande ställning. Jag vet inte hur effektivt det var, men ett är säkert - hon har inte sovit mycket de senaste veckorna.

För resten av familjen har det inte heller varit lätt. Se, lyssna, trösta, men egentligen inte kunna göra särskilt mycket. Frustration. I måndags var ett slags kulmen. E var döless på situationen och helt slut om hon så bara skulle gå på toa. Jag gick och lade mig men tankarna virvlade runt. Löwenströmska nästa fredag morgon halv sju. Hur ska vi ens ta oss ner till bilen? Jag gick upp igen och vi pratade en kort stund. E hade tänkt samma tanke. Vad gör man - beställer ambulans? Vi bestämde oss för att höra av oss till sjukhuset för råd om det inte blev bättre.

På tisdagen vände det. Min hustru mådde plötsligt bättre än på flera veckor. Om det var någon medicin som tog effekt efter några veckors behandling eller om diskbråcket tyckte att det hade plågat sitt offer tillräckligt vet vi inte. Själv tror jag att det var åsynen av rullatorn.

Sedan dess har E börjat ta igen sin förlorade sömn. I förra veckan då jag stängde av min väckarklocka på morgonen och vände mig om för att sova några minuter till var det i allmänhet någon i sängen bredvid som satt och stirrade på mig. Nu ligger hon och sover så gott, utan extra kuddar.

Det är sex dagar kvar till operation. Nu kan man verkligen säga att vi ser ljuset i slutet av tunneln.

På Löwet

När såväl skyltar som omgivning visade att vi lämnade stadsbebyggelsen trodde vi att vi var på fel väg. Jag tog till och med in på en avtagsväg för att vända och åka tillbaka, men då dök en Sjukhus-vägskylt upp och visade att vi faktiskt skulle fortsätta ut i spenaten. Till slut kom vi fram till det avsides liggande Löwenströmska sjukhuset, några kilometer norr om Upplands Väsby. Där finns ett antal specialistmottagningar, bland annat Stockholm Spine Center. Det är långt till Upplands Väsby, så E hade åkt till Kista och mött mig, varefter vi åkte bil tillsammans till sjukhuset.

Vi hamnade så småningom i ett väntrum som var välförsett med fruktkorg, påskgodis, vattendispenser, kaffeautomat och dagstidningar. E fick komma in på utsatt tid och sedan fick jag vänta och vänta. Hon kom ut och fyllde i en hälsoblankett, sedan försvann hon in igen och jag återgick till att vänta. Till slut hade jag läst ut City, Metro och SvD, druckit mineralvatten samt ätit en banan. Påskgodiset och kaffet hade jag lyckats stå emot.

Väntan lönade sig: när besöket var över hade hon träffat såväl ortoped som narkosläkare. Och tid för operation är inbokad, om mindre än fyra veckor! Det var mer än vad vi hade hoppats på.

Finns det något mellanting?

På måndag bär det av till doktorn. Det är inte jag som ska dit, utan E ska äntligen få komma till ortopedmottagningen på Löwenströmska, som ska vara duktiga på den sortens åkommor. Vi väntar oss inget annat än att de placerar henne i operationskön, och så får vi hoppas att den kön inte är för lång.

Vi har inte bokat någon semesterresa i år, eller någon annan resa för den delen. Just nu är rollerna omvända: jag har en lätt släng av MS, och hon är nästintill invalid. Jag ser fram emot att gå tillbaks till det normala - det är jag som är kroniskt sjuk i den här familjen... :-)

Det är förresten fortfarande en märklig känsla att fylla i hälsodeklarationer nuförtiden. Förr var det bara att kryssa alla rutor i Nej-kolumnen. (Utom möjligtvis allergier, men det räknas inte riktigt.) Den enda frågan som man ska svara ja på är Anser Du Dig för närvarande fullt frisk? Jag kan inte gärna kryssa i Ja på den numera. Men det som känns konstigt är att om man inte är frisk, så är man sjuk. Eller finns det något mellanting?

Idag var jag på gymmet och fick ett nytt träningsprogram, med en massa nya övningar. Efter det körde jag ett 45 minuter långt konditionspass. Imorgon kommer jag att linka omkring och bekanta mig med en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Jag är nöjd med mig själv.

Kvinnodagen och MS

DN Söndag har ett antal intervjuer med anledning av internationella kvinnodagen imorgon (fast varför har de hamnat under avdelningen VALET 2010?). Mest anmärkningsvärd är intervjun med den ensamstående amerikanska mamman, men jag borde väl inte förvånas längre. USA har länge varit ett föregångsland på vissa områden, och ett avskräckande exempel på andra.

Jag hajade till ett par gånger under intervjun med Lisen Molin, frånskild naprapat från Örebro och halvtidssjukskriven på grund av MS.

Får kvinnor samma rätt till sjukvård som män i Sverige, tycker du?

– Jag tror att det forskas betydligt mer på manliga sjukdomar än på kvinnliga. Jag tror också att kvinnor överdoseras. Jag får bromsmedicin mot min ms. Trots att jag bara väger 55 kilo får jag samma dos som en man som väger 100 kilo.

Hoppsan - jag aldrig tänkt på att det skulle kunna vara så. Men det är ett ganska förvånande uttalande - skulle forskningen och sjukvården verkligen göra sådana felbedömningar, inte minst när det gäller en sjukdom som drabbar kvinnor oftare än män?

Det är kanske jag som får för liten dos? ;-)

Hur ser du på framtiden?

– Min sjukdom kan ta en annan vändning och jag kan vara döende om ett år, men om jag tänker på det blir jag knäpp. Däremot tror jag på min egen förmåga. Jag har Ninni och måste ro det här iland.

Jag vill bara påminna den som läser detta att även om MS är en kronisk sjukdom (det finns alltså inget botemedel) så är det inte en dödlig sjukdom. Utan att veta något om Lisen Molins speciella fall så tror jag att om hon skottar snö och jobbar halvtid idag så kommer hon knappast att dö av MS-relaterade komplikationer den närmaste tiden. Jag vill inte förringa hennes situation, men jag får nästan hoppas att det var sagt med glimten i ögat.

Det är bra att vara frisk

Min chef och jag promenerade tillbaks från lunchen idag, och gick förbi blodbussen som stod parkerad vid Kista Centrum. Vi kom in på ämnet, och han berättade så småningom om när han hade varit stamcellsdonator. Själva donationen av celler hade tagit fyra timmar, och han hade fått skriva på kontrakt om att när behandlingen väl hade påbörjats fick han inte dra sig ur (eftersom mottagaren samtidigt genomgår en behandling som slår ut immunförsvaret och är helt beroende av stamcellsdonationen). Han hade också fått göra en grundlig hälsokontroll. - Man får vara glad så länge man är frisk, tyckte min chef. Jag höll med, kände efter och kände mig ganska så frisk ändå.

Sjuk vård

Även om jag är beredd att försvara den europeiska sjukvårdsmodellen i jämförelse med den som beskrivs i Moores film Sicko, är jag medveten om att filmen ger en förskönad bild av sjukvården i andra länder än USA. Att den svenska sjukvården dras med problem är inget nytt, och även om sjukvården i Frankrike, Storbritannien och Kanada framställs som perfekt i filmen skulle det inte förvåna mig om de dras med problem liknande de vi har i Sverige. Jag tror att det i grunden är ett välfärdsproblem: levnadsförhållandena förbättras, vi lever längre, åldersfördelningen förskjuts mot allt fler gamla men allt färre att ta hand om dem.

Nu skriver DN om missförhållandena vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, eller Huddinge sjukhus som hette förr och fortfarande heter i folkmun. Det är för övrigt “mitt” sjukhus - jag ska dit två gånger den närmaste månaden, en gång för att träffa en sköterska och en gång för att träffa min doktor. Än så länge är jag inte orolig för att drabbas av bristen på resurser, men jag kan ju inte bortse ifrån att jag i och med att jag har fått en kronisk sjukdom har inlett ett livslångt förhållande med vården. Jag befinner mig på ett sluttande plan, så att säga.

Men som jag sitter här och kopplar av efter avklarad arbetsvecka, känns avgrundsprofetiorna ganska avlägsna. Än så länge. :-)