Terapi

Man har sällan två riktiga skitdagar i rad, eller hur? Efter att ha fått lite perspektiv och kunnat uppskatta skadorna från gårdagens grus i maskineriet på jobbet, visade det sig att det inte var så farligt. Och det var verkligen skönt. Jag vill kunna gå på semester och känna att jag kan koppla av någotsånär.

Jag gick ganska tidigt, och ägnade eftermiddagen åt att skjutsa en anförvant till sjukhuset, där hon skulle besöka sin kille som var inne på knäoperation. Upprinnelsen till det hela är en olycka som de båda var med om för några dagar sedan. Den slutade med diverse blessyrer men det kunde ha slutat värre, mycket värre. Man kan ändå lugnt säga att deras liv fick sig en rejäl törn.

Vi fick inte komma in till honom eftersom han fortfarande var på uppvaket, så vi gick och fikade. Och pratade. Vi hade rätt mycket att prata om. Även om det skedde på ett helt annat sätt i mitt fall, kan jag ju känna igen mig i att ödet plötsligt sätter käppar i hjulet och förändrar livet för en. Allt tyder på att de båda kommer att bli helt återställda efter olyckan, men vägen dit blir inte helt enkel. Och det är nog en sak att bli bra fysiskt. En annan sak är att hantera det som har hänt: det är inte alltid så lätt att acceptera att ens planer raseras på ett ögonblick. Ena stunden är man på toppen, nästa stund befinner man sig i en grop som man måste försöka kravla sig ur.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för det samtalet. Det är också bra att blogga. :-)

Hur mitt liv förändrades, del 3

Det var halvt uttalat då man intervjuade för min tjänst att man tänkte ta in en person på prov, med avsikt att anställa om det fungerade bra. Det är dyrare för ett företag att ha konsulter, men att anställa någon innebär ett helt annat åtagande för företaget. Så denna form av "hyrköp" kan nog vara en ganska bra strategi.

Under hösten talades det allt högre om finanskris. Jag hade haft tur som hade kommit in under våren. Tänk om man nu skulle vara tvungen att börja skära ner? Det är alltid konsulterna som åker ut först, det har jag bittert fått erfara tidigare. Jag skulle fortfarande vara anställd hos bemanningsföretaget, men därifrån kom också oroande signaler.

Samtidigt verkade som att jag förstärkte min ställning på jobbet. Min chef på bemanningsföretaget var på besök, och pratade med min arbetsplatschef. Innan den förstnämnde gick, läckte han den goda nyheten till mig. "Det skulle förvåna mig mycket om du fortfarande är anställd hos oss efter årsskiftet." Det otroliga höll på att hända: man ville försöka få mig anställd!

Det tog dock sin tid. Min chef suckade många gånger uppgivet över byråkratin på det stora företaget. Han berättade ungefär hur snacket gick:

Min chef: Ja, vi vill anställa en person.

...

Nej, vi vill inte ta in någon från en annan avdelning.

...

Ja, det är en konsult.

Personalavdelningen: Men vi har massor av tillgängliga ingenjörer ...

Min chef: Men vi vill inte ha någon annan. Vi har hittat rätt person, och vi har ju lagt ner flera månader på att utbilda den personen. Tror ni att vi vill börja om från början igen!?

Det hela tog så lång tid att jag började misströsta. Jag vågade inte ta ut något förrän jag såg det påskrivna kontraktet. Tanken på vad som höll på att hända var väldigt märklig: man håller på att anställa mig, en 40-åring med MS. Måtte inte allting raseras av ett skov! Det var som att jag gick och höll andan ...

Men det löste sig till slut. Processen med att få mig anställd påbörjades i oktober, och från och med från 1:a januari övergick jag i fast anställning.

Jag vet att jag skulle kunna berätta om min sjukdom på jobbet nu. Det skulle vara en lättnad. Men å andra sidan finns det skäl emot. Jag oroar mig för hur omgivningen skulle reagera. MS-portalen har en tänkvärd sida med för och nackdelar med att berätta. Jag avvaktar.

Oron för att få ett skov har däremot gått över till stor del. Händer det så gör det, och då kommer jag ut med min sjukdom. (Jag hoppas mest att jag inte drabbas av ett nytt skov då jag är på resa - jag föreställer mig att det skulle vara mer besvärligt.)

Snart har jag varit i ett år på jobbet. Det är intensivt, ansvarsfullt och oftast väldigt mycket att göra. Men jag trivs. Och jag känner mig ibland som om jag har bestigit ett berg.

Hur mitt liv förändrades, del 2

Första tiden på ett nytt jobb är alltid omtumlande och utmattande. Jag var självklart orolig för att inte vara tillräckligt bra - det är man när man är ny, och har man tagits in som konsult hör det till sakens natur att man kan bli ganska kortvarig. Så jag ville göra bra ifrån mig. Inte minst som själva jobbet verkade vara precis det jag ville hålla på med: rena drömjobbet för mig.

Samtidigt var jag livrädd för att min diagnos skulle komma fram. Att bli avslöjad. Ja, så kändes det ibland. Då jag satt framför skärmen de första dagarna fick jag skärpa mig för att inte se suddigt. Mina fingrar kändes fumliga då jag använde tangentbordet. Satt jag på ett möte fick jag skärpa mig för att inte somna.

Det fanns förstås ett och annat som jag borde ha insett. Till exempel att det var några år sedan jag satt vid en skärm hela dagarna, och att fingrarna ännu var lite ovana vid tangentbordet. Eller att vem som helst kan bli dåsig på långa möten. Eller att vem som helst blir uttröttad av att dagen igenom lära sig alla detaljer om ett nytt arbete.

I efterhand känns det lite fånigt. Men förutsättningarna var nya: jag visste inte längre hur min kropp reagerade på olika situationer, och jag visste inte i hur hög grad mina kvarstående symptom skulle ge sig till känna. Skulle vi gå 500 meter till ett lunchställe var jag orolig för att min fot skulle tvinga mig att ge upp. När jag hade fått lunchen var jag orolig för att svaja till och tappa lunchbrickan.

Inget av detta hände dock, och jag klarade av den första månaden. Sedan fick jag som tur var ta ut semester, vilket ju inte är självklart efter bara en månad på ett nytt jobb, även om semestern varit planerad sedan februari. Efter tre veckor kom jag tillbaka till jobbet, och började gradvis känna mig mer hemma i min nya roll, och mindre orolig för vad min sjukdom kunde ställa till med.

Jag fick också en ny chef. Den platsen hade varit vakant under våren, och det var tillförordnade chefen som gjort intervjun och tagit in mig som konsult. Min nya chef tillträdde någon gång i augusti. Efter någon månad var det så dags för ett första samtal, där vi skulle prata om hur det fungerade, och där jag skulle berätta om mig själv, och vad jag hade gjort tidigare.

Det var förstås inte tal om att berätta om min diagnos. Men även frånsett det, var inte heller detta enkelt för mig. Jag är sannolikt den enda på min arbetsplats vars föregående arbetsplats är en frukt- och gröntavdelning. Min karriär har varit kantad av misslyckanden. Sådant är alltid besvärligt att redogöra för.

Men min chef är en förtroendeingivande person, och det här var inget jag kunde hymla med. Min tidigare brokiga bana framgick av mitt CV och det hade förstås varit uppe under intervjun i april. Man hade trots allt anlitat mig. Så jag berättade om mina tidigare jobb i IT-branschen, mina erfarenheter, min arbetslöshet och min tid borta från branschen. Halvt om halvt förväntade jag mig att han skulle titta konstigt på mig och säga: - Du passar nog inte riktigt för den här tjänsten.

Men det sa han inte. Istället sa han att hans intryck av mig hade varit bra från början. Vad mera var, det visade sig att jag hade börjat få ett bra renommé även på andra håll i organisationen. Folk talade väl om mig.

Lättnaden och stoltheten jag kände inombords var enorm. Jag hade vetat på förhand, att om jag bara fick en chans att visa vad jag gick för, skulle jag klara mitt nya jobb alldeles utmärkt. Nu visste jag att jag hade fått den chansen, och tagit den.

Fortsättning följer.

Hur mitt liv förändrades, del 1

Som ni märker har jag valt att vara anonym i mitt bloggande. Det är inte så att jag är en ljusskygg individ, men eftersom min diagnos inte är allmänt känd föredrar jag än så länge att vara "en kille i 40-årsåldern, boende i Stockholms södra förorter".

Har man valt att ännu inte gå ut med sin sjukdom har det förstås sina orsaker. I mitt fall beror det på de lite märkliga omständigheterna i samband med jobbet under förra året.

Förra våren jobbade jag i affär. En helt vanlig livsmedelsaffär. 2006 hade min karriär gått åt skogen efter tidigare arbetslöshet, och mina försök att genom studier byta yrkesbana hade misslyckats. Men man måste överleva. Alltså tog jag ett jobb, ett vanligt kneg. Visst, jag hade lagt in mitt CV på diverse jobbsajter. Men det hade inte lett någonstans och jag hade resignerat funnit mig i mitt öde. Så jag jobbade på, och det gjorde jag fortfarande våren 2008.

En vanlig måndagmorgon före öppningsdags befinner jag mig ute i butiken och förbereder inför dagen. Plötsligt känns mitt vänstra ben konstigt. Jag fortsätter med det jag håller på med några sekunder, men upptäcker samma konstiga känsla i armen. Orden "halvsidig förlamning" och "stroke" for genom huvudet. Jag kunde inte begripa hur jag kunde ha fått en stroke vid min ålder, jag som inte rökte och var i hygglig fysisk form. Dessutom hade jag en känsla av att vid en stroke borde jag ha ramlat ihop i en liten hög.

Nå, jag gick i alla fall in till kontoret och sade "Det är något som inte riktigt stämmer". Min chef körde mig till läkarmottagningen bara ett par hundra meter därifrån. Doktorn gjorde en enklare undersökning där han konstaterade att det inte var stroke, och gav mig en återbesökstid en vecka senare. Min chef sa åt mig att åka hem och ta det lugnt, samt att höra av mig. Jag körde hem, det klarade jag.

En vecka senare var jag tillbaka hos doktorn, som skickade mig till neurologen på Huddinge sjukhus. Där gick det undan med undersökningarna och behandlingen. Efter tre dagars kortisonkur kändes det rätt bra igen, men doktorn sjukskrev mig ändå i en extra vecka, och satte mig på halvtid i tre veckor. Jag minns att jag tyckte det var lite onödigt.

Jag kom tillbaka till jobbet med lite sämre balans och försvagad vänsterarm, vilket hämmade mig då jag skulle lyfta. Det är många lyft på en affär. Dessutom gjorde vänsterbenet lite som det ville ibland, vilket ledde till ett par rejäla blånaglar på vänsterfoten då jag dängde i pallar och dörrar. Annars gick det rätt bra.

Vad som hände sedan måste ha varit försynen, ingripande från högre makt eller så. Jag har i efterhand insett att jag inte skulle ha klarat av att fortsätta på heltid särskilt länge i affären. Så en dag ringer det från ett bemanningsföretag. Jag är påtänkt för en intervju för ett IT-jobb. Jag går förstås gärna på intervjun, men jag får faktiskt lite dåligt samvete, eftersom sommarplaneringen på mitt nuvarande jobb redan är gjord. Men jag berättar för min chef, och hon (som är världens bästa människa) säger åt mig att jag ska göra det jag tycker är rätt för mig och önskar mig lycka till.

Jag går på intervjuer, först på bemanningsföretaget, sedan hos kunden. Ingen frågar förstås om mitt medicinska tillstånd. Jag fyller visserligen i en hälsodeklaration på bemanningsföretaget där jag sanningsenligt nämner att jag har varit sjukskriven tre veckor för en neurologisk skada, men ingen nämner den eller frågar om den.

Jag får jobbet i slutet av april, och säger upp mig med en månads varsel till 1 juni. Min chef beklagar att jag slutar, men önskar mig allt gott. Jag jobbar hela maj ut, vilket blir mer och mer slitsamt. Sedan börjar jag på det nya jobbet, som konsult.

Fortsättning följer.