Hustru på service

Väckarklockan på halv fem. Vid de tillfällen då man verkligen måste gå upp tidigt är det aldrig något problem att göra det. Så vitt jag kan minnas har jag bara försovit mig en gång då jag haft en viktig tid att passa. Det var en lördag morgon för nitton år sedan. Lägenheten var full med nedpackade flyttkartonger och jag skulle gå ner och hämta ut en liten lastbil från uthyrningen. Men det löste sig den gången också.

Jag åt en smörgås och drack te. E fick lov att dricka svart kaffe, men det var allt. Ingen mjölk i kaffet och ingen macka, fast det hade hon nog inte velat ha ändå. Vi satte oss i bilen och åkte längs den ganska tomma E4:an till Löwenströmska sjukhuset. Jag lämnade in hustrun på reparation och åkte till jobbet. Uthämtning samma dag hade utlovats.

Och så vid fyratiden kunde jag kvittera ut en betydligt rakare fru än tidigare. Hon behöver lite vila och intrimning innan hon är tillbaka helt i vanlig form, men ryggdoktorerna har gjort ett bra jobb. Vilken lättnad. Nu kan vi se fram emot sommaren.

Ljuset i slutet av tunneln

Diskbråcket allt värre för E runt månadsskiftet. Hon började få svårt att ta sig upp ur sängen och blev förstås riktigt orolig. Vad gör man om man inte ens kan gå på toaletten? Så långt gick det dock aldrig. Men eftersom hon hade så svårt att vända sig under natten, och enormt svårt att ta sig upp efter att ha legat och sovit, försökte hon sitta och sova. Hon pallrade upp sig i sängen med kuddar till en halvsittande ställning. Jag vet inte hur effektivt det var, men ett är säkert - hon har inte sovit mycket de senaste veckorna.

För resten av familjen har det inte heller varit lätt. Se, lyssna, trösta, men egentligen inte kunna göra särskilt mycket. Frustration. I måndags var ett slags kulmen. E var döless på situationen och helt slut om hon så bara skulle gå på toa. Jag gick och lade mig men tankarna virvlade runt. Löwenströmska nästa fredag morgon halv sju. Hur ska vi ens ta oss ner till bilen? Jag gick upp igen och vi pratade en kort stund. E hade tänkt samma tanke. Vad gör man - beställer ambulans? Vi bestämde oss för att höra av oss till sjukhuset för råd om det inte blev bättre.

På tisdagen vände det. Min hustru mådde plötsligt bättre än på flera veckor. Om det var någon medicin som tog effekt efter några veckors behandling eller om diskbråcket tyckte att det hade plågat sitt offer tillräckligt vet vi inte. Själv tror jag att det var åsynen av rullatorn.

Sedan dess har E börjat ta igen sin förlorade sömn. I förra veckan då jag stängde av min väckarklocka på morgonen och vände mig om för att sova några minuter till var det i allmänhet någon i sängen bredvid som satt och stirrade på mig. Nu ligger hon och sover så gott, utan extra kuddar.

Det är sex dagar kvar till operation. Nu kan man verkligen säga att vi ser ljuset i slutet av tunneln.

På Löwet

När såväl skyltar som omgivning visade att vi lämnade stadsbebyggelsen trodde vi att vi var på fel väg. Jag tog till och med in på en avtagsväg för att vända och åka tillbaka, men då dök en Sjukhus-vägskylt upp och visade att vi faktiskt skulle fortsätta ut i spenaten. Till slut kom vi fram till det avsides liggande Löwenströmska sjukhuset, några kilometer norr om Upplands Väsby. Där finns ett antal specialistmottagningar, bland annat Stockholm Spine Center. Det är långt till Upplands Väsby, så E hade åkt till Kista och mött mig, varefter vi åkte bil tillsammans till sjukhuset.

Vi hamnade så småningom i ett väntrum som var välförsett med fruktkorg, påskgodis, vattendispenser, kaffeautomat och dagstidningar. E fick komma in på utsatt tid och sedan fick jag vänta och vänta. Hon kom ut och fyllde i en hälsoblankett, sedan försvann hon in igen och jag återgick till att vänta. Till slut hade jag läst ut City, Metro och SvD, druckit mineralvatten samt ätit en banan. Påskgodiset och kaffet hade jag lyckats stå emot.

Väntan lönade sig: när besöket var över hade hon träffat såväl ortoped som narkosläkare. Och tid för operation är inbokad, om mindre än fyra veckor! Det var mer än vad vi hade hoppats på.

Finns det något mellanting?

På måndag bär det av till doktorn. Det är inte jag som ska dit, utan E ska äntligen få komma till ortopedmottagningen på Löwenströmska, som ska vara duktiga på den sortens åkommor. Vi väntar oss inget annat än att de placerar henne i operationskön, och så får vi hoppas att den kön inte är för lång.

Vi har inte bokat någon semesterresa i år, eller någon annan resa för den delen. Just nu är rollerna omvända: jag har en lätt släng av MS, och hon är nästintill invalid. Jag ser fram emot att gå tillbaks till det normala - det är jag som är kroniskt sjuk i den här familjen... :-)

Det är förresten fortfarande en märklig känsla att fylla i hälsodeklarationer nuförtiden. Förr var det bara att kryssa alla rutor i Nej-kolumnen. (Utom möjligtvis allergier, men det räknas inte riktigt.) Den enda frågan som man ska svara ja på är Anser Du Dig för närvarande fullt frisk? Jag kan inte gärna kryssa i Ja på den numera. Men det som känns konstigt är att om man inte är frisk, så är man sjuk. Eller finns det något mellanting?

Idag var jag på gymmet och fick ett nytt träningsprogram, med en massa nya övningar. Efter det körde jag ett 45 minuter långt konditionspass. Imorgon kommer jag att linka omkring och bekanta mig med en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Jag är nöjd med mig själv.

SMS-hälsning

Hej idag har jag åkt en svart backe! :? Från toppen! Känn er ägda! Igår bowlade jag sen på kvällen, nice. ;) har ni det bra? Puss på er alla, ha det bra. :* <3

V är på sportlov med en klasskompis familj. Låter som att hon har det bra. :-)

Bra och dålig tajming

Nästa vecka får vi besök på jobbet av en av våra indiska kolleger. Hon har sett fram emot att få se snö, så var nu solidariska och önska lite extra snö för hennes skull. Det ser lovande ut - väderprognosen utlovar strax under noll och en och annan snöflinga.

Vi började undra så smått när vi skulle få träffa vår dotters pojkvän - de blev ju tillsammans ett par veckor före jul. Nu är det kanske lika bra att det inte har blivit av. Hon går och våndas över att hon tänker göra slut i helgen. Taskig tajming, Alla Hjärtans Dag och allt! Om han har köpt något fint som han tänkte ge på söndag hoppas jag att han tog kvitto.

Kurvig fru

Nattjobbet gick bra. Jag kom hem vid fem och lade mig. Sedan gick jag upp vid tolv och satte mig och jobbade ett par timmar. Jag känner mig fortfarande lite groggy. Dessutom är jag dagvill; jag trodde hela tiden att det är onsdag idag.

Min hustru har visserligen alltid varit kurvig, men nu har ordet fått en ny innebörd. Hennes ryggrad är krökt i sidled, skolios med andra ord. Det ser rätt läskigt ut även om jag har förstått att det inte är så ovanligt. Det preliminära beskedet från doktorn talar om diskbråck som kanske kräver operation. Hon ska dit imorgon för närmare besked.

Det känns som att det blir en orolig vår. Och oron blir inte mindre när någon annan än en själv är drabbad. Snarare tvärtom.

Redan februari

Madde frågar om jag har gått i ide. Nej då. Eller, jo. Lite känns det så. Jag behövde i alla fall en bloggpaus. Det var inte meningen att den skulle bli så lång som den blev, men så kan det vara. Början av året har varit en sakta lunk, där den ena veckan är den andra lik. Eftersom fjolåret stundtals var rätt hektiskt ska jag väl inte klaga, men något händelserikt liv är det ju inte.

Jag är numera inte ensam i familjen om att ha gjort magnetröntgen. E har fått värre och värre besvär med sin rygg under hösten. Hon fick remiss till MRT och fick en tid bara någon vecka senare. Nu väntar vi på svar. Det kändes i alla fall lite positivt. Jag hoppas att man kan hitta någon orsak och kan säga vad som ska göras. Här har jag trott att det var jag som stod först på tur i familjen att invalidiseras, men fortsätter det så här så vet jag inte.

E tyckte förresten att magnetkameran var bland det värsta hon hade varit med om. Jag hade på känn att hon inte skulle tycka om det, hon är lite klaustrofobisk av sig. Men jag ville ju inte jaga upp henne. Man kan visst få lugnande innan man åker in. Hade kanske varit bra. Men hon överlevde i alla fall.

Med min MS är det stabilt. Om någon månad firar jag tvåårsjubileum. Det får bli tårta. Fast jag väntar tills i juni med att bjuda kontoret på tårta. Då har jag jobbat två år där.

Mystisk åkomma

Vår 16-åriga dotter R har varit förändrad på sistone. Hon har svårt att svara på tilltal, för vid minsta lilla fråga brister hon ut i fnissningar och rodnar. Dessutom verkar hon disträ och äter dåligt. Och igår kväll fick hon SMS efter SMS som hon måste svara på. Det måste ju ha hänt något allvarligt. Men då vi frågade henne såg hon bara konstig ut och brast sedan ut i fnissningar igen. Tror ni att det finns något botemedel?

Bruten svit

– Vet du vad som hände idag, sa R när jag kom hem. Jag kunde inte gissa.
– Jag försov mig, fortsatte hon. Hon skulle ha haft en lektion före lunch och den missade hon.

Vad är det med det då, undrar ni. Jo, senast R försov sig gick hon i tvåan. Alltså för åtta år sedan. Det tycker jag är en rätt bra svit.

Egna skämt

Det var en gång en sten, och den sa:

- I rock.

R har just underhållit oss med urusla ordvitsar. Hon drar en vits, och sedan skrattar så att hon kiknar åt sitt eget skämt. Efter fyra-fem sådana kan man inte annat än skratta, hur dåliga vitsarna än är.

Det var en gång en fläkt, och den sa:

- Fan!

Här är man inte önskvärd

Som nyanställd har jag inte så mycket intjänad semester första året men jag har något som kallas förskottssemester. Uttagen förskottssemester blir en skuld till företaget som skrivs av om jag fortfarande är anställd efter fem år. Jag var lite tveksam först till att ta ut alltihopa men min kollega övertygade mig: -Du ser väl till att ta ut hela förskottssemestern, tyckte han (på sjungande finlandssvenska). Han har rätt, den går inte att spara. Och jag ska inte bekymra mig så mycket för framtiden.

Lönespecen var i stort sett omöjlig att uttyda innan sommaren med avseende på semesterdagar och sedan strulade tidrapporteringssystemet, men efter att sommarsemestern slutligen blivit inrapporterad är det enklare: nu har jag enbart förskottsemesterdagar kvar, hela 18 stycken. Till jul och nyår går det åt 8 och då har jag fram till och med i mars att ta ut resten.

Det är för övrigt förvånansvärt mycket semester inplanerad de närmaste månaderna bland mina närmaste kolleger. En är i Turkiet nästa vecka, en reser till Spanien i mitten av oktober, en tar några dagars storstadssemester och min chef tar med sin fru till New York. Jag är lite förvånad över att folk sprider ut sin semester över året så pass mycket, men det tycks vara vanligt på mitt jobb. Vi har ju faktiskt rätt många semesterdagar per år. I princip ingen tar ut hela sin semester på sommaren, och det går inte åt så många dagar över jul. Och visst är det skönt att ta ledigt när det kan behövas som mest, i höstrusket. Så det funderar jag på att göra, ett par dagar i alla fall.

Våra barn är ju som bekant rätt stora, så vi tar inte med dem om vi reser bort ett par dagar. Nå, när vi häromdagen nämnde för barnen våra funderingar på en minisemester, hur tror ni att de små liven reagerade? Tror ni att de tyckte det var tråkigt att vi tänkte vara borta ett par dagar? Tror ni att det var trumpna miner? Tror ni att de ens ansträngde sig för att se lite ledsna ut? Glöm det.

- Åh vad skönt...

- Kan ni inte vara borta lite längre!!?

Sufflé

Min dotter, som har börjat gymnasiet, har haft sin första lektion i programmering. De dyker rakt in i C++! Om ni vet vad det är, förstår ni varför jag både är förtjust, imponerad och lite skräckslagen för hennes räkning. Om ni inte vet vad det är... man kan väl säga att det är som att börja lära sig laga mat genom att göra suffléer. (Fan vilken bra liknelse jag fick till.) Jag hoppas att hennes suffléer inte sjunker ihop alltför ofta. :)

Ni som inte vet vad suffléer är: det är lättare att bre smörgåsar. Eller steka köttbullar. Eller göra fisksoppa. Det mesta är lättare att laga än suffléer.

Stolthet

Om ni tycker jag skriver lite är det helt riktigt. Det blir inte mycket tid över, eftersom kvällarna går åt till att följa friidrotts-VM.

Men jag ska inte skriva om det nu. Jag ska istället passa på att nämna att jag sedan igår är stolt pappa till en gymnasieelev. R har börjat på Natur med inriktning matte/programmering. Jag hoppas att hon kommer att trivas, och att det är rätt linje för henne. Eller program kanske det heter numera.

Sa jag att jag är stolt?

Korvonsdag

Jag sitter vid datorn och husets tre kvinnor befinner sig i köket och lagar mat. Plötsligt kommer de ut, vilda i synen och berättar att allt går fel: de stuvade makaronerna är översaltade, falukorven är vidbränd och tomaterna i salladen smakar inte bra.

En kort stund senare äter vi med god aptit. Salladen är god, falukorven har lite bränd yta vilket gör den extra god och makaronerna smakar inte alls för salt ihop med det andra.

Hel familj

Igår kom dottern tillbaka hem efter att ha hjälpt sin kompis att passa huset i en vecka medan föräldrarna var borta. Fördelen med att hon är borta är att vi kan passa på att äta svamp, för det avskyr hon. Så vi har frossat i trumpetsvamp som vi plockade i stora mängder förra året och torkade. Det har varit fläskfilé med trumpetsvampsås, krustader med trumpetsvampstuvning...

Men det är trevligt att ha hela familjen hemma. Och jag har speciellt saknat min fanklubb. Även om de andra uppskattar maten jag lagar har de inte riktigt den rätta entusiasmen. Entrecôte med rostade grönsaker och béarnaisesås känns lite bortkastat på dem, så det är skönt att ordningen är återställd.

Jag tycker att jag kommit in i en bra veckorytm. På torsdagkvällen tar jag veckans spruta, och sedan jobbar jag hemifrån på fredagen. Jag räknar inte timmar exakt, men min arbetstid är formellt 38.75 timmar per vecka, eller sju timmar och trekvart per dag. Det betyder att om jag är på jobbet halv åtta och tar trekvarts lunch slutar min dag klockan fyra. I allmänhet är jag kvar längre än så i början av veckan, så på fredagen kan jag med gott samvete gå upp vid åtta, jobba till tre och sedan ta helg. I och med att jag redan är hemma känns det som att jag förlänger hela helgen på det viset - torsdagskvällen känns nästan som fredag. Jag känner mig oerhört privilegierad som kan lägga upp arbetstiden på det sättet, det är långt ifrån alla förunnat.

Natten mot fredag blev det lite senare än vad jag hade tänkt. Men det är en egen historia, som jag ska återkomma till.

Körskola

Första körlektionen med den nyblivna sextonåringen är avklarad. Från inställning av stol, speglar etc. till och med start av bil, sakta körning på ettan och stopp av bil. På andra försöket slapp vi motorstopp. :-)

Det är nog nyttigt att vara handledare också - man får verkligen tänka igenom hur man gör och när man gör vad, sådant som annars sitter i ryggmärgen. Förhoppningsvis är jag inte alltför dålig på att lära ut.

Man Svettas

Idag har övriga familjemedlemmar inte underlåtit att påpeka att jag inte bloggade på hela dagen igår. Det är skönt att veta att man har trogna läsare. Jag ska försöka skärpa mig. I själva verket händer det inte så mycket just nu. Jag är ledig till och med onsdag, och sedan är semestern slut för den här gången. Så jag försöker att göra så lite som möjligt.

På sistone har jag känt av att jag plötsligt blir varm och svettig då jag sitter still, utan synbar orsak. Just nu kan vi direkt utesluta vädret; det är kallt för årstiden. Jag skämtade om att jag är på väg in i klimakteriet, men när jag googlar finner jag att det faktiskt finns ett manligt klimakterium och att vallningar förekommer där med. Där ser man.

Fast det är nog inte det; jag är alldeles för ung. Söker jag på svettningar och ms hittar jag förstås träffar på MS-portalen. Finns det något symptom som man inte kan ha med MS?

The person with MS can suffer almost any neurological symptom or sign [...]

- Wikipedia

En åkomma behöver ju inte vara MS-relaterad, men som det är nu är det ju svårt att inte hänföra precis alla krämpor man har till sin sjukdom.

Varma hälsningar

Torget i Fuengirola

Det är varmt, vilket inte direkt var någon överraskning. Vi gick in till Fuengirola och shoppade i alla fall. Vad vi shoppade är jag tyvärr förhindrad att tala om, med tanke på vissa eventuella läsare på hemmaplan. Enligt rapporter hemifrån är visserligen Internet hemma hos oss nere sedan ett åskväder igår, men det är bäst att vara på den säkra sidan.

Jag lider med mina stackars övergivna barn. Inga föräldrar, och nu inget Internet! Vad får barn inte utstå nuförtiden. De låter visserligen väldigt uppåt när vi ringer, men jag vet att de gråter sig till sömns.

Tonårsparlör

Imorgon åker jag och hustrun till Spanien på en vecka. Barnen är hemma själva. Dags att ta fram Tonårsparlören, kapitlet Föräldrafritt!

Be din tonåring följa med om du ska bort

Bara för att man är i tonåren kan man inte alltid få vara hemma när resten av familjen går på fest, åker på resor eller till landet. Att lära sig kompromissa är viktigt, det måste man kunna om man ska bli tagen på allvar. Det är förresten inte säkert att ungdomarna tycker att det är så värdelöst och tråkigt som de först ger sken av. Det kan vara ett sätt att markera sin självständighet.

Fast det kan ju också vara så att föräldrarna vill åka iväg själva, utan sina tonåringar. :)

Töm barskåpet själv

Annars finns det risk att din tonåring gör det. Allvarligt talat – det är långt ifrån alla tonåringar som stjäl sprit från sina föräldrar. Men sju procent av alla tjejer och fyra procent av alla killar i nian säger att de får sprit av sina föräldrar »utan lov«, vilket måste betyda att de snor den. Det kan i alla fall vara bra att vara lite uppmärksam och kanske inte lämna en massa alkohol lättillgängligt hemma när man reser bort. Håll lite uppsikt på medicinskåpet också, särskilt om du förvarar starka värk- eller sömntabletter där.

Här stöter vi på ett problem. Det är möjligt att vi kan rita streck på spritflaskorna. Men som hobbysamlare av viner i garderoben blir det svårare att inte lämna lätt åtkomlig alkohol hemma... Vi får nog gå till kapitlet Kan man lita på tonåringar?

Om man ska lita på sitt barn eller inte beror förstås till stor del på vad som har hänt tidigare. Har tonåringen i fråga strulat flera gånger? Då kanske man måste vara mer uppmärksam. Har man å andra sidan ett barn som aldrig har visat tecken på att dricka alkohol eller ta andra droger kan man anta en mindre misstänksam hållning. Alla barn är förstås olika. Du blir den som måste avgöra vad som passar bäst i din familj.

Vi får nog säga att vi har stort förtroende för våra tonåringar, eftersom vi räknar med att de sköter sig medan vi är borta. Det känns rätt lugnt.