Ja men precis

Har ni också märkt att uttrycket “ja men precis” har blivit väldigt vanligt förekommande?

Jag skriver ett inlägg, då

Det lilla ordet då används på många sätt. Nedanstående är vanliga exempel på användning av då:

Jag gick hem, och då fick jag se att huset hade brunnit ned.

Då jag passerade över spåret blev jag överkörd av ett tåg.

Ta bort foten från mitt ansikte! Hur då?

Då-na i dessa meningar fyller en tydlig funktion. Det finns dock en obetonad form av då som är lite svårare att sätta fingret på. I SAOB beskrivs den på följande sätt i bandet från 1923:

e) svagt betonadt, utan särsk. eftertryck hänvisande till det föregående (l. till den före liggande situationen i det hela): alltså, således, följaktligen; också; Ofta (i sht i talspr.) utan eg. innebörd, bl. ss. uttr. för medgifvande l. resignation, stundom beklagande l. otålighet o. d.: "om det nu inte blir på annat sätt", "om det så skall vara" o. d. Låt gå (hvard. äfv. kör) för det då! Må så vara, då! Kom hit då, så skall jag hjälpa dig! Se här då! Ja, adjö med dig då! Tack då, kära du, då går jag.

SAOB-redaktionen har satt huvudet på spiken då man beskriver detta då som uttr. för medgifvande l. resignation, stundom beklagande l. otålighet. Notera hur det lilla då-et förändrar nedanstående meningar.

Tack så mycket. (neutral artighetsfras)

Skynda dig! (neutral uppmaning)

Hur gör man? (neutral fråga)

Tack så mycket, då. (= du var ju inte till stor hjälp)

Skynda dig då! (= vi har redan väntat ett bra tag)

Hur gör man då? (= jag har ingen lust att lära mig)

Låt oss nu besöka en vanlig mataffär. En neutral fras för kassörskan att säga vore

- Det blir hundrafemtitre kronor.

Men det säger hon inte, utan

- Det blir hundrafemtitre kronor, då.

Fast egentligen säger hon inte då, hon säger rå.

- Det blir hundrafemtitre kronor, rå.

Det lilla tillägget i slutet är ganska subtilt men rymmer rätt mycket resignation, åtminstone i mina öron. Plötsligt sägs underförstått inte bara vad varorna kostar, utan också sådant som “jag är trött och vill gå på kafferast” eller “jag vill egentligen inte jobba här”.

Det händer att då och rå kombineras:

- Det blir hundrafemtitre kronor, dårå.

Även om förändringen kan synas liten, ger detta ytterligare en förskjutning i intrycket. Nu är då inte längre särskilt subtilt, utan de flesta lyssnare lär lägga märke till det. Dårå signalerar inte så mycket resignation som nonchalans - “jag är alldeles för cool för att jobba här”. För bästa effekt, kombinera med tuggummituggande.

Bevare mig väl

Man tar sig för pannan när man läser i DN om Bevara ord-kampanjen.

- Jag är ordmänniska själv, så jag blev glad när jag läste om er adoptionskampanj, säger Lena Adelsohn Liljeroth, i telefon från västkustsemestern.

Åhå, så kulturministern är ordmänniska. Så fint. Då är väl jag också ordmänniska. Men vad är det för ord som folk vill “bevara”? Här följer några få exempel från den långa listan.

ehuru, emedan, enär m fl

Dessa ålderdomliga konjuktioner används inte längre, och det på goda grunder. Exempelvis risken för sammanblandning med befintliga ord med annan betydelse.

gårdfarihandlare, handelsbod, lornjett, junker

Jag kunde inte tro att någon skulle vilja bevara dessa annat än för skämtsamt bruk, men jag hade tydligen fel.

förbaskad

En eufemism (förskönande omskrivning) för förbannad. Eufemismer gör i allmänhet ett rätt löjligt intryck. Det händer att jag själv använder dem, men jag försöker låta bli. Alltså: säg inte järnvägar eller sablar, svär ordentligt eller låt bli. Och förbannad räknas väl inte ens som en svordom längre.

evenemang

Förslagsställaren vill att detta gamla hederliga svenska ord skall användas i stället för event, som ju har blivit allt vanligare. Ser ni problemet?

Visst finns det bra ord i listan, men man får vada igenom mycket skräp för att hitta pärlorna, och dessa kommer att skifta i kvalitet beroende på vem man frågar. Men det ligger ju i tiden: låt vem som helst skicka in vilka förslag som helst, och lägg sedan ut alltsammans på webben utan urskillning. Därefter kan vem som helst skriva hur korkade kommentarer som helst, och vilken idiot som helst kan blogga anonymt och omedelbart få en länk från artikeln.

Bloggspråk

Hanna suckar över att hon upprepar sig själv språkligt i sin blogg. Jag har inte reagerat på att hon gör det, så det är nog inte så farligt. Men jag känner så väl igen mig. Jag skriver ofta om innan publicering och får använda en hel del fantasi för att inte upprepa samma ordvändningar alltför mycket. Om man är sin egen värste kritiker tror jag att man är på rätt väg.

Jag tror att det finns lite olika skolor när det gäller bloggspråk. Vissa ser inte så allvarligt på språkliga misstag utan låter dessa stå kvar och bidra till känslan av spontanitet. Dessutom går det ju fortare att inte korrekturläsa, så man får tid att skriva fler inlägg. Andra är mer noggranna. Gissningsvis skriver väldigt få helt korrekt från början, utan vill man undvika språkgrodor så får man skriva om och korrläsa några varv. Jag måste i alla fall göra det, eftersom jag tillhör den pedantiska skolan när jag skriver. När jag läser är jag mer tolerant, upp till en gräns. Det beror också på vad det är för blogg: toleransnivån är förstås mycket högre för en humorblogg än för en politikerblogg.

Jag har några saker som jag försöker undvika. Jag försöker att inte inleda två meningar i rad med men. Jag försöker också att inte börja var och varannan mening med Jag. Jag har märkt att det senare är lätt hänt. Men jag antar att det kommer sig av bloggandets dagboksliknande natur. Men ibland kan det vara i sin ordning att bryta mot sådana regler, bara man vet vad man gör. Men man bör inte göra det för ofta.

Fula ord

Jag fick bassning av min k. hustru (nyklippt) för att jag skrev tixempel. - Det är lika illa som att skriva oxå, tyckte hon. Jag tyckte att man kan väl få ha lite roligt någon gång ibland... Men rent allmänt håller jag med henne. Bland de fulaste fuskstavningarna tillhör stavningar med x för att där finns ett x-ljud: dax, oxå (eller värre: oxo), lixom ... Tixempel innehåller i alla fall x i original. Jag får skylla på att jag nyligen har lyssnat på Lena Nymans monolog Stadslollan (1973), som inte bara innehåller tixempel, utan även pärlor som “erunte klok”, “passare jävlit noga” och “ruhavel mere kröken å brass”. Fast det är ju förstås normalt talspråk för oss stockholmare. ;-)

Förresten, ni som inte kör bil i Stockholm kan vara glada i idag. Fortfarande vid åttatiden var det köer på E4. Åtta på morgonen, tänker ni. Jag säger bara: Muahahahah.

Språkfunderingar

Med två tonåringar i huset är det fascinerande att iaktta skillnaderna mellan olika generationers användning av språket. Att den yngre generationen använder en massa uttryck som inte fanns för några år sedan, blandar in ord från andra språk (inte bara engelska) och använder gamla ord på nya sätt är förstås inte ett dugg förvånande. Fet/fett är paradexemplet på det sistnämnda - ett urgammalt ord som nu gör ny tjänst som ett otroligt mångsidigt förstärkningsord. Utan att på stående fot kunna belägga saken, misstänker jag starkt att språkutvecklingen i alla tider till stor del har drivits fram av människor under tjugo.

Men jag har också på sistone blivit pinsamt medveten om hur många ord i ens eget språk som stämplar en i en viss generation. Följande lista innehåller typiska ord som jag själv har använt eller fortfarande använder:

• häftigt
• läckert
• plugget
• pröjsa
• järnet
• farsan
• morsan
• suveränt
• lubba
• brallor
• dojor
• snubbe
• lattja
• lira
• haja
• gå till frissan
• gå på muggen
• matan

Det är rätt kul att pröva de här orden på sina tonåriga döttrar. De flesta av orden framkallar kvävda skratt och himlade ögon över hur stenålder det låter. Några av orden var svårbegripliga, och ett par ord (lubba, matan) hade de inte ens hört. De skulle aldrig drömma om att använda ord som häftigt eller suveränt, ord som jag uppfattar som vanlig vokabulär, men som omedelbart avslöjar vilken generation jag tillhör. Och jag skulle förstås känna mig otroligt töntig om jag gick runt och sade fett najs eller coolish. Några av uttrycken ovan har återgått till neutrala varianter som skolan, byxor och betala.

Tittar jag vidare på listan upptäcker jag en annan sak: med undantag för mycket informella sammanhang, skulle jag inte använda ett enda av orden i skrivet språk. Det lär inte våra tonåringar göra heller med sina ord, lika lite som den äldre generationen skriver tjomme, hyvens, stabben eller brallis. Formellt skriftspråk är ett annat språk än talspråket, det är mycket stabilare och det går inte lika enkelt att avgöra åldern på den som skriver. Så vi kan vara lugna: våra tonåringar kommer att göra sig förstådda i framtiden, och deras barn kommer att skratta åt dem när de kryddar sitt tal med ord som softish eller jao.

Vidare läsning: Leonis slanglexikon med en massa slanguttryck från förr

Dagens i-landsproblem

Vissa dagar har man det inte lätt.

1. Tidningen.
   Den ska vara utdelad senast klockan sex! Morgonen är förstörd, jag går tjugo över sex och möter tidningsbudet i trappen.
2. Folk som går i bredd.
   Vi går ner mot det stora centrumet för att äta lunch. Några andra lunchätare kommer från ett annat håll, sneddar in och börjar gå framför oss men går långsammare än vi. De blockerar trottoaren så att man inte kommer förbi. Kan det bli värre?!
3. Ris.
   Coops basmatiris smakar inte basmatiris. R ska gå till Konsum för att bland annat köpa en annan sort, men på Konsum finns det bara Coops basmatiris, förutom någon jättedyr ekologisk sort.
4. Folk som inte kan skilja på “hennes” och “sin”.
   Hon hängde av sig hennes jacka... aaarghh!
   

Ord på undantag

Några ord som man inte hör så ofta nuförtiden:

reaplan

Man kunde säga reaplan, men jetplan var vanligare. Ett reaplan är ett flygplan med reaktionsmotor. Idag kort och gott ett plan.

fluortant

Hon försvann i slutet av 80-talet, men kanske är fluortanten på väg tillbaka? Fast hon blir nog knappast ett begrepp som förr.

skrivmaskin

Jag hade en skrivmaskin med mekaniska armar som jag var väldigt fäst vid. En flaska Tipp-Ex var också bra att ha.

choke

Det gällde att inte glömma dra ut choken, och sedan gällde det att inte glömma skjuta in den igen. Jag pratar alltså om bilkörning.

tjugofemöring

Silverfärgat mynt som försvann samtidigt som den kopparfärgade femöringen.

telefonkiosk

Det finns telefonautomater kvar, men behovet är inte så stort nuförtiden. De orangea kioskerna finns nog bara på museum.

träskor

Visst, de finns fortfarande, men tiden då alla hade träskor är förbi.

algervin

Inte “vin gjort på alger”, utan vin från Algeriet. Denna beteckning för fylligt, mjukt, alkoholstarkt vin från Algeriet dog ut i samma takt som Algeriets ställning som stort vinexportland.

ecklesiastikminister

Smaka på det ordet! Wikipedia förtäljer för övrigt att den siste ecklesiastikministern var Olof Palme. Ecklesiastikdepartementet ombildades 1968 till utbildningsdepartementet.