Seg i kolan

Vi får se om det blir någon julfest för min del. Jag gick hem lite tidigare efter att ha känt mig risig. Ont i huvudet och ont i magen. Inget festhumör direkt. Jag vet inte vad det är men jag hoppas att det är övergående.

Doktorn ringde idag och berättade att magnetröntgen hade sett bra ut. Inga nya förändringar, och de gamla inflammationsområdena i hjärnan hade minskat. Som sagt, jag kände det på mig.

Sludd

Imorgon bitti ringer doktorn är det tänkt, och berättar resultatet av magnetkameraundersökningen. Jag tror att det har varit lugnt i hjärnan, jag har i varje fall inte märkt något speciellt.

På kvällen efter jobbet är det dags för årets julmiddag. Det är samma ställe som förra året, och liknande mat antar jag. Kanske bäst man äter innan.

Långtidsprognosen för vädret har nu blivit uppgraderad till att utlova snö redan i början av veckan. Men på söndag blir det sludd. Vilket bra ord för snöblandat regn.

Firmafest

Igår var det Hallow..., eh, allhelgonafest på jobbet. Det var som det brukar vara, kul och opretentiöst. Enkel men god buffé, följd av inte alltför ansträngande lekar. Generöst med alkohol. Därefter fria aktiviteter. För min del blev det mycket SingStar igår. Det blev nog lite för mycket, kände jag i morse.

En hård arbetsvecka lider mot sitt slut

Jag har ont i benet. Nej, det är inget MS-relaterat, utan jag har varit på jobbkonferens tisdag-onsdag. Vi åkte ut i skärgården och konfererade samt bodde på ett vandrarhem. Efter att dagens arbete var slut och vi väntade på att festen skulle börja var det aktiviteter. Lyckligtvis var det inget i stil med nu-ska-alla-pröva-på-hinderbana-för-det-är-så-bra-för-sammanhållningen utan det var mycket mer avslappnat: man fick välja mellan mer eller mindre ansträngande övningar såsom cykling, kanotpaddling, fotboll och så vidare ner till boule, om man inte hamnade i matlaget förstås.

Min kondis är rätt usel men jag gillar verkligen att spela fotboll. Så jag sprang och kämpade i säkert en halvtimme på den usla gräsplanen. Sedan trampade jag snett, och min karriär som forward var över, eftersom knät gjorde för ont när jag skulle slå till bollen. Men vi breddade ena målet, och så fick jag stå i mål. Kanske inte så rörlig i sidled, men man gör sitt bästa.

Knät känns rätt ok redan, men jag har en djävulsk träningsvärk i låren. Att gå nerför trappor är ingen lek... Fast det var fler av fotbollspelarna som berättade samma sak idag.

Festen höll från början hög stämning och inte mattades den under kvällen. Jag tror att den egentliga anledningen till konferenser är att festa med de man jobbar med. Det finns en liten risk att någon gör bort sig och blir till ett samtalsämne, men på det stora hela tror jag att bra fester kan vara ett lyft för verksamheten. Vid tvåtiden orkade jag inte längre utan lade mig. Jag hann tänka att det är hög musik och undrar om jag kan somna. Sedan sov jag som ett spädbarn.

Men sex timmars sömn efter en hård fest är ändå för lite. Jag klarade av onsdagen bra, men på kvällen var det tufft att hålla sig vaken framför Malta-Sverige. Och kvalitén på spelet hjälpte ju inte direkt.

Vi hade trevligt

Kul att träffa gamla vänner man inte hade sett på några år. Min k. hustru var en bedårande Betty Boop, och jag var Will Smith upp i dagen. Fast klädseln ifråga stämmer ju in på fler filmer. Så jag var nog egentligen Michael Madsen. Tim Roth kanske. Nåja, så länge man inte är Chris Penn.

Det är alltid trevligt att vara välklädd på en fest, så det var inte direkt någon överraskning att fler hade nappat på mörk kostym/mörka glasögon-temat. Jake Blues var också där, komplett med polisonger. Fast jag tog av mig solglasögonen ganska snart. De satt så tätt att de immade igen på insidan.

Idag tar vi det rätt så lugnt.

Fjärilar

Vid den här tiden på dagen för en fest brukar jag vara ett nervöst vrak. Jag brukar i allmänhet tycka att det är kul att vara där - det är ju liksom det fester går ut på - men timmarna innan är riktigt jobbiga. Jag hatar folk som ringer återbud i sista minuten när man själv ordnar något, och ändå har det hänt att jag själv har gjort det.

Men idag känner jag mig faktiskt riktigt lugn. Lite fjärilar i magen förvisso, men klädseln är helt under kontroll, och presenterna är inköpta. Det blir bra det här.

Brorsan och jag

Jag har tagit de här sprutorna i snart ett år, en gång i veckan. Först var det en baggis, sedan blev det jobbigt. Då var det en lättnad att använda autoinjektorn, men nu är jag tillbaka där jag började. Tredje veckan i rad utan injektor. Vi har inte blivit kompisar, Avonex och jag, men det känns okej att sticka sig själv. Det går fortare och blöder mindre. Fast ont gör det.

I början av veckan hade jag ångest för festen vi ska till på lördag. I festinbjudan står nämligen “Klädsel: filmstjärna” - maskerad, kan man säga. Jo, det är klart att det i och för sig kan vara kul, men jag är alltid lite kluven till sådana festinbjudningar. Visst ska man som gäst anstränga sig lite - klä upp sig, komma med presenter och så - men det kan lätt skapa viss stress när festen närmar sig och man ännu inte har någon bra idé om hur man ska uppfylla festarrangörens utklädningsönskemål.

Jag beklagade mig för min k. hustru (även känd som Betty Boop) och hon lovade att tänka till. På morgonen låg det en lapp på köksbordet med förslag, och jag nappade genast på det översta. Hennes förslag innebär att jag kommer att klä mig i snygg, mörk kostym, vit skjorta, svart slips och mörka solglasögon. Kan inte bli bättre. Det som är allra bäst är att folk alltid brukar förväxla mig med Will Smith. Jag skulle kunna vara hans tvillingbror.