Joggingtur

Igår var jag ut på en liten shoppingrunda. Jag köpte: solglasögon av typen clip-on att ha över mina vanliga glasögon när jag kör bil; en duschpall till E, eftersom diskbråcket gör att hon har svårt att stå längre stunder; ett par skor till mig att ut och springa i; en stor påse påskgodis; present till E:s födelsedag; samt tre krukor med påskliljor. På kvällen åt vi lammstek, couscoussallad, tsatsiki och fyllda ägghalvor.

Nu har jag och V precis varit ut och sprungit för första gången. Jag har bättre kondis än hon, men så har jag ju konditionstränat en del under vintern. Nu var det första gången på många år som jag sprang ett par kilometer på riktigt, och jag var nyfiken på hur mina fötter skulle reagera. Det gick riktigt bra, med hjälp av de nya stötdämpande skorna och säkert med hjälp av vinterns inomhusträning. Vi joggade mesta biten, och det var inga problem. Sista biten hem tog vi ut stegen lite mer och sprang. Då kändes påfrestningen direkt i fötter och fotleder. Men jag är säker på att det här kommer att gå bra. Jag tänker skaffa några par bra strumpor för extra stöd.

Finns det något mellanting?

På måndag bär det av till doktorn. Det är inte jag som ska dit, utan E ska äntligen få komma till ortopedmottagningen på Löwenströmska, som ska vara duktiga på den sortens åkommor. Vi väntar oss inget annat än att de placerar henne i operationskön, och så får vi hoppas att den kön inte är för lång.

Vi har inte bokat någon semesterresa i år, eller någon annan resa för den delen. Just nu är rollerna omvända: jag har en lätt släng av MS, och hon är nästintill invalid. Jag ser fram emot att gå tillbaks till det normala - det är jag som är kroniskt sjuk i den här familjen... :-)

Det är förresten fortfarande en märklig känsla att fylla i hälsodeklarationer nuförtiden. Förr var det bara att kryssa alla rutor i Nej-kolumnen. (Utom möjligtvis allergier, men det räknas inte riktigt.) Den enda frågan som man ska svara ja på är Anser Du Dig för närvarande fullt frisk? Jag kan inte gärna kryssa i Ja på den numera. Men det som känns konstigt är att om man inte är frisk, så är man sjuk. Eller finns det något mellanting?

Idag var jag på gymmet och fick ett nytt träningsprogram, med en massa nya övningar. Efter det körde jag ett 45 minuter långt konditionspass. Imorgon kommer jag att linka omkring och bekanta mig med en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Jag är nöjd med mig själv.

Varje år

Om man kan kliva ur bilen och gå över parkeringen i bara skjortärmarna, då är det vår. Idag har vi den första riktiga vårdagen. Det känns lika fantastiskt varje år. Jag har firat genom att åka till Kista och träna, ett sånt där riktigt långt pass. Det känns inte dumt det heller.

Avvägning

Jag tränade igår. Trots att det inte var OS lyckades jag överträffa förra veckans prestation med ytterligare fem minuter på cross-trainern.

Nu är det inget självändamål att överträffa sig själv vid varje träningspass. Det var något jag lärde mig förra våren, då träningen till slut blev en börda. Visst kan det vara spännande att sätta upp ett mål för sig själv, till exempel “nu ska jag öka tiden på cross-trainern till 20 minuter”. Och det känns bra att klara det. Men det är inte OS jag tränar för, jag tränar för att få bättre kondition och må bättre. Det är en svår avvägning: till viss del måste jag tvinga mig själv att gå och träna, och jag måste sikta någonstans. Men sätter jag upp för höga mål slutar det med att jag ger upp.

Olympiskt träningspass

Efter att under lördagsmorgonen snopet ha konstaterat att jag hade missat den mirakulösa vändningen i curlingfinalen genom att gå och lägga mig efter omgång 9, packade jag väskan med handduk och träningskläder och körde till gymmet. Vid ombyggnaden förra året sattes det upp fem TV-skärmar som man kan titta på medan man crosstrainar, motionscyklar eller kutar på löpbandet. Och på en av skärmarna visades - curlingfinalen, som var i omgång sju eller åtta. Så jag värmde upp i fem minuter och gick sedan ner och körde mitt styrkepass på cirka 20 minuter. Nu kunde jag köra lite crosstrainer och se slutet av matchen!

Styrkepasset var otroligt utmattande och crosstrainer efter det är för jävla jobbigt, men jag ställde in tiden på en kvart och körde på, medan jag tittade på omgång tio. När tiden hade gått ut var curlingen i slutet av omgång 10. Jag avbröt och pustade ut. Men jag ville ju se extraomgången också. Motionscykel kanske inte är lika jobbigt som crosstrainer? Ja, rätt vad det var så hade jag cyklat i 20 minuter, medan jag såg färdigt matchen.

Det är det bästa pass jag har kört sedan jag tog upp träningen för knappt ett år sedan, och det kändes fantastiskt. Men vad ska jag titta på nästa gång? Det lär ju inte visas något lika spännande på TV då. Hm, visst finns det små skärmar som man kan ha med sig och titta på film till exempel? Det kanske vore något.

Att ha ett mål underlättar

Ni kanske undrar hur det har gått med träningen. Jag började faktiskt bloggen med att skriva om den. Sedan blev det tyst... Jag kom av mig i slutet av våren och kom sedan aldrig igång med träningen under 2009.

Det är bra att ha ett mål. I mitt fall handlar det om att kunna springa 5 kilometer i augusti. Det var ett antal femmannalag från mitt jobb som ställde upp i Bellmanstafetten förra året. I år vill jag vara med. För säkerhets skull “råkade” jag veckan före jul nämna det för avdelningens maraton-fantast, som några dagar senare skickade ut ett mail med överskriften Dags för nytt år och nya löften till alla på jobbet, där hon bland annat avslöjade mina planer på att dra ihop ett lag i år. Det gjorde hon förstås avsiktligt, så att jag inte kan backa ur. Och jag nämnde det förstås avsiktligt för henne av samma orsak, eftersom jag misstänkte att hon skulle hitta på något liknande.

Eftersom jag nu har satt lite press på mig själv var det lättare att komma igång med träningen igen efter nyår. Det känns så klart bra. (Särskilt efter träningspassen.) Jag har också testat att köra ett par pass på helgdagar, som till exempel idag. Mitt kort gäller bara på anläggningen i Kista, men då det inte är någon trafik att tala om en lördag tar det bara 20 minuter dit. Jättebra att träna på helgen. Ingen stress, lite folk.

Så snart snön smälter gäller det bara att skaffa ett par bra skor. Och dotter V har lovat att vi ska springa tillsammans. Tills dess går jag på Nautilus ett par gånger i veckan.

Ni kanske inte tycker att fem kilometer löpning är någon större bedrift. För all del, fast för något år sedan skulle jag aldrig ha vågat satsa på det. Men jag har börjat lära mig vad min vänsterfot tål. Jag trampar lättare snett med vänstern, så jag tror att den mår bra av träningen, och utmaningen.

Matt

Efter en dag på landet i blött oktoberväder, med bärande av stockar, barkning, eldning, röjning av sly och så vidare finns det inget bättre än att komma hem och ställa sig i duschen. Jag känner mig fortfarande helt mörbultad, men det är en behaglig känsla av utmattning. Det ger mig ett styng av dåligt samvete över att jag inte har återupptagit träningen i veckorna.

Lördagspromenad

Jag och hustrun har promenerat på stan. Vi gick på Söder i gamla välbekanta trakter. Där bodde jag under mina första skolår, där gick jag på dagis, där bodde min kompis... Sedan kom vi förbi gatan där vi båda delade lägenhet för första gången många år senare. Som sagt, bekanta trakter. Visst förändras stan litegrann hela tiden, men det mesta är sig ändå likt mellan gångerna.

Tunnelbanan var inte att lita på denna eftermiddag (delar av nätet var avstängda på grund av rökutveckling). Södra station låg i närheten, så vi beslöt vi att ta pendeltåget till Älvsjö. Och från Älvsjö gick vi hela vägen hem. På så sätt fick jag ihop 11 000 steg. Jag tyckte jag såg lite rökutveckling under vänsterfoten mot slutet, men det kanske bara var inbillning.

Steg

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har kommit igång med träningen efter sommaren. Fast en positiv bieffekt med att åka kommunalt är jag tvingas gå ganska mycket. Jag nådde visserligen inte upp till 10 000 steg idag, men 6500 är hyggligt.

Japp, jag satte på mig en stegräknare i morse. Fastsatt i kanten på byxfickan. Vänd inåt. Det känns rätt larvigt att gå omkring med en liten manick som räknar hur många steg man tar. Jag får inte glömma den imorgon.

Stig

Tillvaron på landet går ju ut på att man ska ta det lugnt, men man behöver ju inte gå omkring som en sengångare hela tiden. Till exempel sprang jag skogsstigen både i onsdags och i torsdags. Det som är bra med det är att man blir otroligt svettig och får bada.

Blandade måndagstankar

Tack alla ni som lämnade kommentarer på mitt Fototriss-bidrag! Första gången jag är med, och det var kul, så det blir säkert fler gånger. Jag vet inte om ni som följer bloggen har märkt att kvalitén på fotona har blivit bättre, men det är alltså så att jag tröttnade på hur bilderna från mobilens kamera blev. En del utomhusbilder har blivit okej, men det går oftast inte att ta vettiga bilder inomhus utan blixt. Så jag köpte en kamera. Första gången jag äger en kamera faktiskt. Något kan man väl få unna sig efter 40 år? :-) Eftersom jag är nybörjare har jag inte så höga krav, och jag är riktigt nöjd med kameran för 1285 kronor.

---

På väg hem hörde jag Eurovisionsvinnaren Fairytale. Jag såg inte finalen på TV, så det var bara andra gången jag hörde låten. Som med de flesta melodier som fastnar, tycker man att man vagt känner igen den. Melodin gick några varv i huvudet - jag har inte absolut gehör, men det kändes som typ d-moll. Ackordföljden är d-moll, g-moll7, B-dur, a-moll, och så om igen. Vändningen från B-dur till a-moll (i stället för A-dur) i slutet av varje fras är inte helt vanlig. Refrängen rör sig mest på tonerna f - g - e, och där kändes det mest bekant. Eftersom man inte kan göra en cover i eurovisionsschlagersammanhang får man göra det näst bästa: skriv en ny låt som liknar en gammal hit. Det är förresten inget nytt, det gjordes på Mozarts tid också, och säkert långt tidigare.

Så Fairytale har ny rytm, men annars är det väldigt likt en gammal 80-talslåt. Det är till och med samma tonart (och det är d-moll). Svaret är Careless Whisper. Nej, jag tänker inte lägga in den i bloggen, någon måtta får det vara. Sök på YouTube. :-)

---

Jag gjorde uppehåll i träningen förra veckan, efter att ha känt mig sliten och i behov av vila. Det var nog bra. Idag återupptog jag träningen igen. Och jag har försökt ta intryck av vissa goda råd om att ta det lite lugnare... Det kändes i alla fall bra. Dessutom vågade jag mig på att springa 7 minuter på löpbandet som avrundning, vilket gick över förväntan. Det är inget fysiskt fel på min fot egentligen, utan felet sitter ju i nerverna. Jag har helt enkelt varit lite rädd för hur belastningen påverkar, men även om jag känner av fotisättningen i varje steg så var det inte värre än att jag stod ut med det. Det känns bra, jag känner mig mer hel om jag vågar springa lite också.

Stel lördagmorgon

Som träningsvärk, fast jag inte har tränat på tre dagar. Men det är inte det, utan något annat. Jag googlar på ms stelhet och hittar ordet spasticitet. Är det det? Jag vet inte. Dagen efter Avonex finns det i vanlig ordning fler negativa tankar i huvudet.

Jag har nått en nivå i träningen där jag tvivlar på min egen förmåga. Jag tränar för att bli starkare och må bättre. Säkert blir jag starkare. Mår jag bättre? Någon gång skulle jag vilja kunna gå till ett träningspass med en pigg känsla i kroppen. Men det inträffar aldrig. Jag känner mig sliten före träningen, utmattad efter. En viss behagskänsla dröjer sig emellertid kvar i kroppen under hela dagen efter ett träningspass, vilket är positivt. Endorfiner?

Sommaren och värmen är på väg. Vissa med MS påverkas tydligen negativt av värme. Själv vet jag inte, men jag tror inte att jag hade något besvär förra sommaren. Men jag är inte säker - den tiden var rätt så förvirrande. Vad jag minns är en stadssightseeing på hösten i Prag. Det var varmt, mycket att gå, kullerstenar och uppförsbacke.  Inte tänkte jag närmare på det. Men efter ett tag märkte jag av det, och efteråt. De återstående dagarna i Tjeckiens huvudstad undvek vi långa promenader.

Förresten var jag ju faktiskt i Indien i mars. Det var inte sommar där än, men redan bra mycket varmare än svensk sommar. Så jag kan nog vara lugn inför en vecka i Spanien i juli.

Man vet att man lever

Imorse hade jag en date med min tränare på Nautilus. Nu var det dags att byta ut lite övningar, och att kolla om jag gjorde som jag skulle, eller om jag fuskade på vissa övningar. Visst fann hon en del fel, men det kunde ha varit värre. Hon bytte bara ut två övningar, och ändrade inställningarna på flera, så att de blev rejält svårare och jag fick minska vikterna.

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett träningspass. Det är viss skillnad att ha någon som står och ser till att man inte fuskar, och hurtigt uppmuntrar: - Och så en till! Kämpa på! Efteråt känns det värst i armarna och händerna - fortfarande efter 11 timmar känns fingrarna domnade. Det är nog en kombination av träningsvärk och, ja, den vanliga domningen i fingrarna. Men jag intalar mig att träningen bara kan vara positiv i det långa loppet, så länge jag inte skadar mig.

Jag känner mig stark i benen och ryggen. En kort (178 cm) och satt kroppsbyggnad hjälper nog till, men jag har (peppar peppar) aldrig haft några varaktiga besvär med ryggen, vare sig jag har haft stillasittande eller rörligt arbete.

Men armarna... Musklerna finns där, men jag har svårt att få ut styrkan och uthålligheten är för bedrövlig. Det känns att kommunikationen på vägen till muskelnerverna inte är som den ska.

Ett löfte är ett löfte

Igår var jag så trött att jag hade tänkt hoppa över måndagens träning. Men precis innan jag skulle gå och lägga mig igår såg att att jag hade skrivit i bloggen att jag skulle träna idag. Det kunde jag ju inte bryta. Och jag överlevde faktiskt idag också, fast jag undrar ibland.

Träningen är lite grann som Avonex: kroppen tillfogas smärta regelbundet utan några direkt märkbara positiva effekter. Visst är det märkligt vad man kan stå ut med. (Fast okej, biverkningarna från träningen är betydligt mer positiva.)

Borta bra

Hemma igen efter en kort men angenäm vistelse i omedelbar närhet till naturen. Jag skojade naturligtvis beträffande lappsjukan, men visst: jag skulle inte vilja bo så långt ifrån närmaste tätbebyggelse, detta trots att jag är en ganska asocial person.

Jag känner dock en ökande längtan efter att bosätta mig någon annanstans än i Stockholm. Det är för stort, för bullrigt. Stockholm har egentligen inte så mycket att erbjuda mig längre. Jag är alldeles för gammal för att ha något nöje av nattlivet, och även om det händer att jag tar del av kulturutbudet så är jag i grunden en riktig stugsittare. Det måste finnas ett mellanting mellan att bo med naturen inpå knuten och att bo bland betongen. Men man måste ju kunna försörja sig också, och där har Stockholm vissa fördelar.

Åter till Skellefteå: vi hade trevligt och åt god mat. Leif blev glad över uppvaktningen. Igår tog vi en promenad med matsäck på ett par kilometer, och fikade vid Stöversjön. Det hade varit rätt kallt på morgonen men sprack upp efterhand, så vi var för varmt klädda.

Jag oroar mig alltid lite när jag ska gå så långt, men det gick bra. Det är betydligt mer skonsamt att gå med stövlar på ett mjukare underlag, än med gymnastikskor på den där jämrans asfalten jag trampar varje dag. Jag borde se över mitt val av skor.

På eftermiddagen röjde vi sly. Jag kommer att skriva upp det på mitt Nautiluskort, så utmattande var det. Efter detta var det skönt att få ta en dusch, sätta sig på verandan i en vilfåtölj och lägga upp fötterna.

Dags att förnya

Eftersom det är kort vecka blir det bara ett träningspass den här veckan. Det känns lite fuskigt. Men det är också så att jag har börja plana ut i mitt träningsprogram. Det blir svårare och svårare att öka på varje övning, och det finns inte längre några lätta övningar. Övning 1 och 2 var ett slags uppvärmning förut. Men nu är jag helt utmattad efter ettan och tvåan, vilket gör att mittövningarna (3-6) blir ännu mer krävande. På något sätt tog jag mig igenom träningspasset i går morse, men jag vet inte riktigt hur. Den förbannade vänsterarmen vill fortfarande inte riktigt samarbeta.

På måndag tänker jag köra ytterligare ett pass med det nuvarande programmet. Jag bävar redan nu för hur det ska gå, så svårt har det blivit. Lyckligtvis är det sista gången - på onsdag är det dags för ett nytt träningsprogram. Jag ser fram emot det.

McMusty

Mötet klockan ett blev inställt, så det blev heldag hemifrån. Däremot åkte jag in och tränade vid halv tolv, annars får jag inte in två träningar den här veckan. Efter träningen åt jag lunch på McDonald's. De hade en McFeast Deluxe Aioli just nu. Det lät gott, så jag tog det. Ett tips: gör inte det. Ni vet den där unkna smaken som vitlök kan få i pulverform...?

Falska alarm

Falskt alarm! I stort sett. Till min lättnad var jag bara lite stel i benet i morse. Dessutom kände jag mig riktigt pigg och tyckte det vore synd att inte utnyttja det, så jag gick och tränade. Jag var orolig för uppvärmningen, men efter att det visade sig funka var det bara att köra på.

Ett annat falskt alarm har varit årets pollenallergi. Så fort jag hör att björkpollensäsongen är på gång börjar jag ställa in mig på att gå och blinka och snörvla ett par veckor. Fast sanningen är att det har blivit bättre och bättre de sista åren. Värst var det i 25-årsåldern. Jag kan nog sluta oroa mig, för om det här är höga pollenhalter så är jag inte särskilt allergisk längre.

Klappa händerna när du är riktigt glad, men jogga inte

Idag var jag på riktigt gott humör på väg hem från jobbet, efter att ha jobbat under eftermiddagen med en rätt knepig uppgift och fått det att fungera precis innan jag gick. Efter att obekymrat ha avverkat de obligatoriska bilköerna kör jag in i centrum, parkerar och knallar sedan upp till trafikskolan för att fråga om handledarutbildningen. Jag småspringer över övergångsstället ... och känner hur det stramar till i ena lårmuskeln. Det är bara en lättare sträckning, men det blir nog till att avstå träningen imorgon. Dumt! Och klantigt! :-)

Tankar från en onsdag

Armen vaknar först. Alldeles utan hjälp från medvetandet rör den sig ut en decimeter från sängen, lyfts något, och trycker på Snooze. Nio minuter passerar. Detta upprepas ett par gånger.

Efter en stund vaknar medvetandet, och försöker säga åt kroppen att gå upp. Kroppen lyder inte. Den vill inte. Den värker. Dessutom har den god hjälp av sin medbrottsling armen var nionde minut, varefter den enkelt drar ner medvetandet till medvetslösheten igen.

Vid sextiden börjar medvetandet bli otåligt. – Gå upp nu. Det är köfritt hela vägen till jobbet. – De riktiga köerna börjar inte förrän vid kvart över sju, säger kroppen. Bara lite till. Kroppen kämpar emot. Medvetandet behöver hjälp, och hittar det i form av hjärnan, som just har vaknat. Mot hotet att tillbringa en extra halvtimme i bilköer har kroppen inte mycket att sätta emot. Kroppen stiger motvilligt upp. Foten känns öm, som vanligt på morgonen. Kroppen passar på att reta hjärnan lite. – Det är ditt fel, säger kroppen. Om du hade hållt bättre ordning på ditt myelin hade jag inte bråkat. – Håll käften, muttrar hjärnan lite stött.

Ute i badrummet börjar hjärnan ta allt bättre kontroll. Men kroppen är fortfarande på retsamt humör. – Hi hi, säger kroppen, minns du då du var så sömnig att du klev in i duschen och satte på vattnet, och sedan kom på att du inte skulle duscha förrän efter träningen? Två gånger har det hänt till och med. – Ja ja, säger hjärnan. Du ska snart få veta att du lever.

Ute i köket sätter jag på te och går sedan för att hämta tidningen. Det finns ingen, trots att klockan är halv sju. Jag går in i köket igen. Det känns tomt. Morgonen är sig inte lik utan tidning. Jag dricker te, klär på mig, packar i ordning träningsväskan och lämnar bostaden. Jag går över berget tvärs över gården. En fiskmås skriar från hustaket. Jag känner efter i kroppen. Precis som varje gång tvivlar kroppen på om den ska klara av träningsmålet idag. – Lugn, säger hjärnan, vi klarar det här. Foten är av annan åsikt. – Lägg av, säger hjärnan. Du vet att du inte brukar ställa till med något.

Det är lite kyligt, och jag försöker stänga jackan upprepade gånger. Jag sätter mig i bilen och försöker stänga jackan. Det går inte. Jackan är ny. Ska jag gå tillbaka med den? Ids jag det? Jag avskyr att reklamera saker. Jag borde gå tillbaka med jackan. 

I bilen tar jag mig tid att byta skiva innan jag startar bilen. Ut med Bach ur CD-spelaren, in med Prince. Bilen rullar ut. Inledningsbeatet från Controversy. Gitarriffet kommer in, alltid på fel ställe, precis som när jag hör inledningen av Sign o' the Times. Jag är tvungen att lyssna på början av Controversy fyra gånger innan jag får det att stämma.

Lagom till slutet av Do Me, Baby rullar jag in mot parkeringplatsen vid jobbet. Jag parkerar på min vanliga plats. Det råkar vara så perfekt ordnat att Nautilus träningsanläggning ligger bredvid min arbetsplats. Jag är lite nervös för träningen. Jag försöker tänka på hur bra jag kommer att känna mig efter träningen. Jo, jag gillar att träna. Det är faktiskt rätt kul. Men ribban ska höjas lite varje gång.

Jag går in och byter om. Benen känns stela. De första övningarna är värst för benen. Först uppvärmningen. Jag har att välja på cykeln, crosstrainern eller löpbandet. Första gångerna vågade jag inte ta annat än cykeln. Men nu är det crosstrainern som gäller. Det är inget problem, eftersom jag inte sätter ner fötterna. Cykeln är tråkig. Dessutom får man ont i rumpan.

Fem minuters uppvärmning. Första minuten går åt till att få upp andhämtningen. Efter tre minuter börjar benen höra av sig. – Aj, säger de. Stelt. Och du tror att du ska få oss att samarbeta på styrkeövningarna? – Tyst, säger hjärnan. Jobba på.

Jag kliver av redskapet, tar en klunk vatten och går och hämtar mitt träningskort. Vikterna står i pund (pounds).

Träningskortet är fullt, så jag sätter mig ner och fyller i första raden på ett nytt kort med nya vikter. Förra gången klarade jag 12 på alla utom fyran, så jag ökar vikten på alla utom fyran med 5 pund. Efter en kort tvekan ökar jag sista övningen med 10.

Jag tar mina motsträviga, stela ben och sätter igång med maskin 3A. Till min förvåning svarar benen riktigt bra, så jag siktar direkt på att klara en 12:a. Och visst går det. Övning 2 är en favorit. Tolv går bra. Jag vill kliva av, men hjärnan säger åt kroppen att försöka plussa lite. – En till! Kroppen pressar fram en till, men sedan är det nog. Det svartnar för ögonen när jag kliver av maskinen. Jag vacklar bort till trean, en övning för övre ryggen som jag inte tyckte om i början. Nu är det en lätt tolva med ny vikt. Jag börjar gilla den. Fyran och femman är armövningar med varierande framgång. Jag klarar målet, men vänsterarmen hänger inte riktigt med. Sedan kommer hatövningen, biceps. Sist tog jag tolv på ren vilja, och har därför ny vikt. Jag känner redan efter tre hur en övning kommer att gå. Den här gången finns det ingen chans att klara tolv. Hjärnan ställer in sig på det nya målet - klara åtta rörelser. Kroppen vill gå därifrån. Det finns ingen styrka i armarna. Jag är bara på fem. Hjärnan övertygar kroppen om att det finns lite kraft kvar. Jag tar mig igenom tre till. Med darrande händer fyller jag i en åtta på övningen. Det är lite tveksamt om jag ska ge mig själv godkänt, för jag slarvar lite med armbågskontakten på slutet. Men eftersom kroppen har kämpat så hårt, får den godkänt av hjärnan. Näst sista är magmuskler. Ny vikt, så jag stoppar vid nio. Men jag är förbi det värsta. Och vid sista övningen, nedre ryggen, känner jag mig alltid hur stark som helst. Idag fortsätter jag till 16 rörelser, med ny vikt så klart.

Jag sitter en bra stund och pustar ut. Det är ingen brådska. Det är inget vidare att komma ut och eftersvettas, så stretchingen kan gott ta sin tid, även om det är tråkigt. Jag går in i omklädningsrummet, duschar och byter om. Allting utförs i slow motion. – Bra jobbat, säger hjärnan. – Det var så lite, försöker kroppen, samtidigt som välbefinnandet sprider sig och jag känner mig förvisso utmattad, men rätt nöjd.

Då jag sakta går över parkeringsplatsen mot jobbet funderar jag på hur i hela världen jag ska lyckas ta ut ännu mer nästa gång. Fast jag vet redan att det kommer att gå, på något sätt.

Möte vid halv tio. Jag gillar normalt inte möten. Finns det någon som gör det? De är ett nödvändigt ont. Men mötet idag är ett av undantagen. Det är bara kärntruppen, teamet, järngänget. Fem personer och så vår chef. (Fast en - den nya killen - är bortrest.) Det är mycket rutin och intelligens i rummet. Vi tar upp viktiga saker, relevanta saker, sådant som ligger alla varmt om hjärtat. Hur många möten kan man säga det om? Och vi skulle kunna lösa de flesta problem vi ställs inför, känns det som.

Resten av dagen går rätt snabbt. Jag har jobbat rätt många timmar den här veckan. I morgon tänker jag jobba hemifrån, högst halvdag. Helgen känns redan nära. Jag hoppas och ber att inget extraordinärt ska inträffa som rubbar mina planer. Och det går bra, åtminstone idag. Jag åker hem vid tjugo över fyra, trött men på gott humör. Det har varit en rätt bra onsdag.