Jag röt till vid matbordet ikväll: det skulle minsann bli slut på att gå och väcka folk som låg och trynade långt in på blanka förmiddagen. Hädanefter fick folk ställa sina väckarklockor och masa sig upp själva. Efter några förtretade ordväxlingar blev det en något tryckt stämning vid bordet. Som tur var höll vi på att länsa det sista på faten och kunde sedan bryta upp och ägna oss åt avdukning, disk och andra sedelärande sysslor.
Det som är skönt med min familj är att ledsamheter sällan vilar särskilt länge. Efter en stund är stämningen god igen. Dessutom känner jag på mig att jag inte kommer att kunna hålla mitt löfte något vidare. Så för säkerhets skull bloggar jag om det nu, så att ingen blir sur när jag sviker mitt ord och kommer med kaffe på sängen i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar