Lunchprat

Jag stötte ihop med en före detta kollega i Kista centrum för några veckor sedan. Vi jobbade tillsammans under knappt två år och jag kom alltid bra överens med henne, så det var ett trevligt återseende. Eftersom det visade sig att hon nu jobbar i huset bredvid sa vi förstås att vi måste äta lunch någon gång. Sånt säger man ofta och sedan blir det inget, men vi har faktiskt ätit lunch två gånger, senast i måndags. Det finns många gemensamma bekanta att prata om, det blir mycket “minns du den-och-den”.

I måndags hade jag utlovat att berätta “intressanta saker ur livet” eller något sådant. Hon blev förstås nyfiken och jag ångrade mig nästan. Vad har jag för rätt att berätta sånt för någon som kanske inte vill höra det? Men jag beskrev i alla fall förra vårens märkliga händelser, som resulterade i en MS-diagnos. Lite av tanken var faktiskt att testa hur det var att berätta om sjukdomen. Vi har som sagt känt varandra ett tag, och hon råkar dessutom vara utbildad sjuksköterska. Så min förhoppning var att hon skulle kunna ta det på rätt sätt.

Som jag hade hoppats blev hon inte särskilt förskräckt. Vi pratade lite om det, och sedan pratade vi vidare om annat. Jag är inte säker på att det är rätt att använda före detta kolleger som försökskaniner för ens egen terapi. Men jag hoppas att du förlåter mig för det, Agneta.