Ingen fisk för mig

Jobba fyra dagar, ledig fyra dagar, jobba fyra dagar ... det skulle jag kunna vänja mig vid.

Idag satt jag över extra länge så att familjen skulle få äta fisk utan mig. Jag är allergisk mot fisk och har inte någon lust att befinna mig i samma lägenhet då de lagar ugnsbakad lax med creme fraiche- och grönsakstäcke. Lukten är kväljande för mig. Så jag kom hem vid halv åtta. Eftersom jag hade ätit en stadig lunch blev en ostomelett med knäckemacka till alldeles lagom som kvällsmat.

Nu väljer jag att betrakta det som torsdag, vilket betyder att det strax är dags för veckans injektion. Jag sitter här och gäspar - bäst att ta den innan jag somnar.

På Löwet

När såväl skyltar som omgivning visade att vi lämnade stadsbebyggelsen trodde vi att vi var på fel väg. Jag tog till och med in på en avtagsväg för att vända och åka tillbaka, men då dök en Sjukhus-vägskylt upp och visade att vi faktiskt skulle fortsätta ut i spenaten. Till slut kom vi fram till det avsides liggande Löwenströmska sjukhuset, några kilometer norr om Upplands Väsby. Där finns ett antal specialistmottagningar, bland annat Stockholm Spine Center. Det är långt till Upplands Väsby, så E hade åkt till Kista och mött mig, varefter vi åkte bil tillsammans till sjukhuset.

Vi hamnade så småningom i ett väntrum som var välförsett med fruktkorg, påskgodis, vattendispenser, kaffeautomat och dagstidningar. E fick komma in på utsatt tid och sedan fick jag vänta och vänta. Hon kom ut och fyllde i en hälsoblankett, sedan försvann hon in igen och jag återgick till att vänta. Till slut hade jag läst ut City, Metro och SvD, druckit mineralvatten samt ätit en banan. Påskgodiset och kaffet hade jag lyckats stå emot.

Väntan lönade sig: när besöket var över hade hon träffat såväl ortoped som narkosläkare. Och tid för operation är inbokad, om mindre än fyra veckor! Det var mer än vad vi hade hoppats på.

Nedsläckt

Vi “firade” Jordtimmen igår. Eller manifesterade, eller vad man ska kalla det. Jag är lite kluven. Det är rätt larvigt egentligen. Människor i 126 länder släckte ljuset under en timme för att visa sitt stöd för klimatet. (Länk) Jodå, visst stöder jag klimatet. Men hör ni hur dumt det låter? :-)

Hemsidan säger uttryckligen att Earth Hour inte är en energisparkampanj. Tja, det är onekligen dit associationerna går. Dessutom får nedsläckningen mig att fundera på hur man skulle klara sig i en krissituation, när all el är utslagen. Men det är som sagt irrelevanta funderingar.

Nå i alla fall - vi släckte ned, och sedan satt vi och myste i mörkret med stearinljus, medan jag högläste valda delar ur Sagor För Barn Över 18 År (som inte innehåller Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vad än Wikipedia påstår. Åtminstone inte upplagan från 1966.)

Finns det något mellanting?

På måndag bär det av till doktorn. Det är inte jag som ska dit, utan E ska äntligen få komma till ortopedmottagningen på Löwenströmska, som ska vara duktiga på den sortens åkommor. Vi väntar oss inget annat än att de placerar henne i operationskön, och så får vi hoppas att den kön inte är för lång.

Vi har inte bokat någon semesterresa i år, eller någon annan resa för den delen. Just nu är rollerna omvända: jag har en lätt släng av MS, och hon är nästintill invalid. Jag ser fram emot att gå tillbaks till det normala - det är jag som är kroniskt sjuk i den här familjen... :-)

Det är förresten fortfarande en märklig känsla att fylla i hälsodeklarationer nuförtiden. Förr var det bara att kryssa alla rutor i Nej-kolumnen. (Utom möjligtvis allergier, men det räknas inte riktigt.) Den enda frågan som man ska svara ja på är Anser Du Dig för närvarande fullt frisk? Jag kan inte gärna kryssa i Ja på den numera. Men det som känns konstigt är att om man inte är frisk, så är man sjuk. Eller finns det något mellanting?

Idag var jag på gymmet och fick ett nytt träningsprogram, med en massa nya övningar. Efter det körde jag ett 45 minuter långt konditionspass. Imorgon kommer jag att linka omkring och bekanta mig med en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Jag är nöjd med mig själv.

Dagens lunch

Nyckelhålsalternativet lät väl spännande?

Andra godbitar i veckan
Tisdag
Nyckelhål: Ugnsstekt havskattfilé med västkuströra
Roasted catfish fillet of west coast move

Onsdag
Dagens: Äggstekt långafilé med sause vert och kokt potatis
Fried eggs with long file, saus vert and boiled potatoes

http://ericofood.gastrogate.com/page/3

Svenska tankar

Ibland är jag lite avundsjuk på våra nordiska grannländer. Ta Norge till exempel. Visst skulle man vilja vara norrman? Medan den svenska välfärden har urholkats alltsedan 70-talet, har Norge gått i motsatt riktning tack vare sina naturtillgångar. Norrmän är glada och hurtiga, går på tur, har fantastiska idrottsframgångar och vann Eurovision Song Contest.

Fast egentligen är inte svenskarnas drömland Norge - det är Danmark. Åtminstone är det dit vi helst åker. Ända sedan jag var liten och gjorde ett magiskt besök i Legoland, har Danmark haft ett särskilt skimmer. Senare, då jag gick i nian, åkte klassen till Köpenhamn. Vi gick på Tivoli, och jag var full för första gången. Vilken frihet vi kände i Danmark. Danskarna är öppna och gemytliga, inte alls som vi inskränkta svenskar.

Fast något som den svenska naturen, det har de ju inte. Danmark är lite för platt och blåsigt, med sand som rinner ut i havet. Och den överdrivet liberala synen på sex är inget för oss. Nej, tacka vet jag Finland. Vad har vi som inte de har? Men kronan på verket, det är den finska bastukulturen. I Finland finns i snitt en bastu per hushåll. När jag sitter i den tomma, stekheta bastun på gymmet efter träningen och stänker vatten på stenarna önskar jag för ett ögonblick att jag var född i Finland.

Island går bort - med tanke på att allt jag vet om Island har jag lärt mig från filmen Korpen flyger. -Tungur knivur!

Varje år

Om man kan kliva ur bilen och gå över parkeringen i bara skjortärmarna, då är det vår. Idag har vi den första riktiga vårdagen. Det känns lika fantastiskt varje år. Jag har firat genom att åka till Kista och träna, ett sånt där riktigt långt pass. Det känns inte dumt det heller.

Inte så lätt som det låter

Som ni märker skriver jag inte mycket i veckorna. Jobbet är rätt bra, men... det går åt för mycket energi. Jag skulle inte ha något emot att jobba mindre. Den tiden kommer kanske vare sig jag vill eller inte, men det är nog ett antal år dit.

Jag försöker räkna ut hur mycket jag har jobbat den här veckan. Jag får inte betalt för övertid och rapporterar inte tid, så jag har inte hundraprocentig koll på hur många timmar jag jobbar. Det betyder förstås att jag jobbar mer än vad jag har betalt för. Det är ingen som kräver eller förväntar sig det, men är man plikttrogen så är man.

Jag gjorde ett överslag på den här veckan. Enligt det har jag jobbat 33 timmar och trekvart hittills. Det betyder att jag har fem timmar kvar. Eftersom jag är tidigt på jobbet borde jag alltså gå hem vid lunch imorgon. Inte så lätt som det låter.

Arbetsrätt

E visade mig en gammal dom i Arbetsdomstolen, som var rätt intressant.

AD 2005 nr 32

En arbetstagare som fått diagnosen multipel skleros blev uppsagd drygt tre månader efter det att arbetsgivaren fått kännedom om sjukdomen. Arbetsgivaren gjorde gällande att det förelåg arbetsbrist och undantog innan turordningen fastställdes två anställda som enligt vad arbetsgivaren angav var av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten. Fråga om uppsägningen vidtagits i strid mot anställningsskyddslagen och lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder.

Sammanfattning:

M.K. anställdes den 1 mars 2002 som projektledare hos bolaget. I slutet av september 2003 insjuknade M.K. Han blev sjukskriven den 2 oktober 2003 och fick efter en kortare sjukhusvistelse diagnosen multipel skleros. Vid ett möte den 10 oktober informerade M.K. företrädare för bolaget samt övrig personal om sin sjukdom. Den 16 januari 2004 sades M.K. upp. Som skäl för uppsägningen angav bolaget arbetsbrist.

---

Jag kan i och för sig ha en viss förståelse för att företaget gör ett försök att bli av med killen. När en anställd drabbas av en sjukdom som gör att han blir borta några veckor på heltid och sedan blir sjukskriven på deltid, är det nog inte lätt för ett företag med sex-sju anställda att ta sitt fulla arbetsgivaransvar. (Därmed inte sagt att företaget gör rätt.) Dock tror jag att långtifrån alla små företag skulle agera som företaget i domen gjorde.

Jag har fortfarande inte sagt något på mitt jobb om min diagnos, men jag känner mig rätt trygg för den stund då det blir dags. Det är skillnad på små och stora företag. En “besvärlig” anställd kan bli en tung börda för ett litet företag. På ett stort företag har man mycket mer att förlora på att inte skydda sina anställda i svåra lägen. Men visst blir man lite fundersam.

Eftersom ni antagligen inte orkar läsa hela domen, kan jag avslöja att killen med MS fick rätt. Arbetsgivaren dömdes att betala skadestånd.

Missbruk

Jag såg Kalla fakta på TV4, som handlade om kokainmissbruk på krogen. Programmet finns på TV4 Play.

Vid cirka 14:25 får man se ett klipp från en informationsfilm, där det beskrivs hur man känner igen en knarkare.

Det är det här de letar efter: uppspärrade ögon, spända käkmuskler och kramper, särskilt i fingrarna.

Och så gör personen i filmen exakt som jag brukar göra med vänster hand där min känsel är lite nedsatt sedan två år: omväxlande knyter och spärrar ut handen, och gnider fingrarna mot varandra.

Slemhinnor och läppar blir också uttorkade, och påverkade personer får en allmänt hög aktivitet.

(Personen i filmen gnider sig runt mun och läppar. Tungan far runt i munnen.)

Jag har ofta problem med torr hud, inte minst på vintern, och inte minst runt munnen. Dessutom har jag eksem (till exempel i armvecken) och har svårt att låta bli att klia mig.

Fattas bara att det börjar rycka runt ögonen, så kommer väl narkotikapolisen direkt.

Schlagerelände

Nåt skit är det som har satt sig i vänsterhanden, och jag har varit ovanligt trött de senaste dagarna. Fast det är inte så att jag skulle kalla det ett skov. Även om min trötthet inte är i närheten av riktig fatigue så hoppas jag att den ger med sig till veckan som kommer.

Ikväll är det melodifestival. Dotter 1 ska iväg och titta på eländet tillsammans med kompisar, och resten av familjen kommer snart att slå sig ner i soffan för att titta. Men vi har nyss fått en laddning av DVD-skivor från CDON, så jag tänker förskansa mig i döttrarnas rum med ett glas vin och en gammal film.

Lätt släng

Min semestervecka går mot sitt slut, och jag har lyckats koppla ifrån jobbet rätt väl. Det har inte känts som “riktig” semester, bara som en parentes i jobbandet men det har varit skönt att vara ledig.

Däremot vet jag inte om jag är särskilt mycket mer utvilad. För ett par timmar sedan då satt jag i soffan och läste började kroppen signalera att den bara ville packa ihop och gå och lägga sig. Om jag bara hade fått ett par timmars nattsömn vore det förståeligt, men jag hade fått mina nio timmar och borde inte vara sömnig på ett bra tag. Men det var inte värt att streta emot, så jag lade mig på sängen och vaknade först två timmar senare.

Vem som helst kan väl bli lite dåsig på eftermiddagen, men man håller i allmänhet i gång så pass på jobbet att man inte förleds att nicka till. Det är inte lätt att veta vad man ska tro. Om jag inte visste bättre skulle jag inbilla mig att jag hade fått en lätt släng av MS.