Nu finns ingen återvändo

Jag har hittills åkt bil till jobbet i Kista. På morgonen vet jag att jag måste komma iväg före sju för att undvika köerna, och då tar det 20-30 minuter. På eftermiddagarna är det betydligt svårare att inte hamna i bilkö, så man får räkna med från 40 minuter upp till en timma. Eftersom det tar en timma i vardera riktningen från dörr till dörr att åka kollektivt, har jag motiverat mitt miljöförstörande bilåkande med att jag vinner så mycket tid på morgnarna, och totalt sett över dagen.

Men efter de senaste två veckorna är måttet rågat. Jag klarar fortfarande att komma iväg innan jag fastnar i morgonköer, men eftermiddagarna har blivit fullkomligt för jävliga. Till att börja med är krypkörning i bilkö i en timme betydligt jobbigare än att trängas med folk på pendeltåg och bussar lika länge. Så när jag går från jobbet och ska ta bilen gruvar jag mig för köerna, och väl hemma är jag slut av bilfärden, även om det skulle ha tagit lika lång tid att åka kommunalt. De sista två veckorna har det dock inte stannat vid en timme. I onsdags tog det mig en timma och tre kvart att köra hem. Det ger en snitthastighet på 12 km/h. Då har jag åkt från jobbet vid fyra. Jag kan inte åka tidigt nog för att undvika köerna, och ska jag vänta tills köerna har släppt får jag nog sitta kvar till framåt sjutiden.

Så argumentet med tidsvinst håller inte längre. Jag vet inte säkert, men det tycks som att avstängningen av ett par hållplatser på blå linjen i kombination med långdragna vägarbeten inne i centrala Stockholm bidrar till den omänskliga situationen. Från och med imorgon blir det kollektiva färdmedel för mig i åtminstone 30 dagar.