Men sedan började jag fundera. Hur ser folk på mig idag? Och hur skulle de se på mig om jag berättade att jag hade MS? Jag försöker sätta mig in i hur jag skulle ha reagerat för ett och ett halvt år sedan, om någon hade berättat att de hade fått diagnosen MS. Det låter inget vidare - det är inte direkt som att få halsfluss.
Det är det som oroar mig: jag vill inte att folk ska se annorlunda på mig bara för att jag har MS. Tyvärr tror jag att det är oundvikligt. Därför väntar jag med att berätta. Men jag är inte säker på att jag gör rätt.
Det är ju tillslut ditt beslut. Ditt val. Men känner du dig stark. Stark i dig själv, så spelar det egentligen ingen roll hur de ser på dig. Eller hur? För om du är stark i dig själv när du berättar, om du berättar, så kommer det att gå bra. Berätta bara det du tycker är nödvädigt. Berätta i så fall för de du behöver...
SvaraRaderaJag valde att berätta för alla direkt. Det är liksom bara jag...
Önskar dig lycka till!
kram Anna
Håller med skrivanne.. Gör det som känns bäst för dig. Jag hade många symptom långt innan jag fick min diagnos så för mig känns diagnosen på sätt och vis som en befrielse. Jag berättar oftast för folk, då slipper de fundera på varför jag beter mig konstigt men om jag inte hade haft så mycket bekymmer så hade jag kanske väntat oftare och mer. Nu har jag inget jobb så jag vet inte hur jag skulle gjort på mitt jobb...! Men delvis varför jag berättar är också för jag lättare slapnar av och kan hantera sjukdomen och folk när de vet.
SvaraRaderaKanske sjukvården är mer förlåtande om man jobbar där? Nä, så var det inte för mig. Jag har alltid varit öppen och berättat allt. Men när jag märkte fördomarna kallade jag till ett möte med alla där jag berättade fakta om sjukdomen då även vårdpersonal har vanföreställningar och tror en massa. Jag upplyste. Då kunde de släppa det och därefter finns det inte någon som tänker på att jag emellanåt kan vara lite krasslig. Alla är sjuka någon gång och hemma från jobbet. Min kamp har mer handlar om arbetsgivaren men det har visat sig handla mer om personkemi där ms blev en ursäkt för att bete sig illa mot mig. Min inställning har också varit att om man inte kan hanskas med min sjukdom, då är det inte en arbetsplats jag vill stanna kvar på. Och där finns diskrimineringslagar och fack.
SvaraRaderaJag tycker du skall göra det du känner är bäst för dig, ingen annan. Själv hade jag en massa symtom innan jag fick min "Dom", över ett år innan och alla på jobbet fick ju reda på alla mina symtom då jag hamnade 2 gr. på sjukhus. Så när det slutgiltiga beskedet kom, valde jag att direkt tala med chefen och sen skrev jag ett brev till alla mina arbetskamrater, som bara har varit positiva och stöttat sen dess.
SvaraRaderaKramar B