Att ha ett mål underlättar

Ni kanske undrar hur det har gått med träningen. Jag började faktiskt bloggen med att skriva om den. Sedan blev det tyst... Jag kom av mig i slutet av våren och kom sedan aldrig igång med träningen under 2009.

Det är bra att ha ett mål. I mitt fall handlar det om att kunna springa 5 kilometer i augusti. Det var ett antal femmannalag från mitt jobb som ställde upp i Bellmanstafetten förra året. I år vill jag vara med. För säkerhets skull “råkade” jag veckan före jul nämna det för avdelningens maraton-fantast, som några dagar senare skickade ut ett mail med överskriften Dags för nytt år och nya löften till alla på jobbet, där hon bland annat avslöjade mina planer på att dra ihop ett lag i år. Det gjorde hon förstås avsiktligt, så att jag inte kan backa ur. Och jag nämnde det förstås avsiktligt för henne av samma orsak, eftersom jag misstänkte att hon skulle hitta på något liknande.

Eftersom jag nu har satt lite press på mig själv var det lättare att komma igång med träningen igen efter nyår. Det känns så klart bra. (Särskilt efter träningspassen.) Jag har också testat att köra ett par pass på helgdagar, som till exempel idag. Mitt kort gäller bara på anläggningen i Kista, men då det inte är någon trafik att tala om en lördag tar det bara 20 minuter dit. Jättebra att träna på helgen. Ingen stress, lite folk.

Så snart snön smälter gäller det bara att skaffa ett par bra skor. Och dotter V har lovat att vi ska springa tillsammans. Tills dess går jag på Nautilus ett par gånger i veckan.

Ni kanske inte tycker att fem kilometer löpning är någon större bedrift. För all del, fast för något år sedan skulle jag aldrig ha vågat satsa på det. Men jag har börjat lära mig vad min vänsterfot tål. Jag trampar lättare snett med vänstern, så jag tror att den mår bra av träningen, och utmaningen.