Redan februari

Madde frågar om jag har gått i ide. Nej då. Eller, jo. Lite känns det så. Jag behövde i alla fall en bloggpaus. Det var inte meningen att den skulle bli så lång som den blev, men så kan det vara. Början av året har varit en sakta lunk, där den ena veckan är den andra lik. Eftersom fjolåret stundtals var rätt hektiskt ska jag väl inte klaga, men något händelserikt liv är det ju inte.

Jag är numera inte ensam i familjen om att ha gjort magnetröntgen. E har fått värre och värre besvär med sin rygg under hösten. Hon fick remiss till MRT och fick en tid bara någon vecka senare. Nu väntar vi på svar. Det kändes i alla fall lite positivt. Jag hoppas att man kan hitta någon orsak och kan säga vad som ska göras. Här har jag trott att det var jag som stod först på tur i familjen att invalidiseras, men fortsätter det så här så vet jag inte.

E tyckte förresten att magnetkameran var bland det värsta hon hade varit med om. Jag hade på känn att hon inte skulle tycka om det, hon är lite klaustrofobisk av sig. Men jag ville ju inte jaga upp henne. Man kan visst få lugnande innan man åker in. Hade kanske varit bra. Men hon överlevde i alla fall.

Med min MS är det stabilt. Om någon månad firar jag tvåårsjubileum. Det får bli tårta. Fast jag väntar tills i juni med att bjuda kontoret på tårta. Då har jag jobbat två år där.