Dimma på första advent

Det är vackert med dimma. Vi gick ut och handlade, och då såg det ut så här. På hemvägen var dimman borta.

Ikväll är det dags för glögg, pepparkakor och adventsljus. Jag frågade V hur det kändes med första advent och snart jul. Lite stressigt, tyckte hon. Välkommen till vuxenvärlden. Farväl till barndomen, då julens annalkande blott inger förväntan och tindrande ögon.

Lördagsgodis

Torsdagsmys

Helena-rutan skriver i ett inlägg “Jag försöker sticka bort alla jobbiga tankar som jag har i huvudet”. Stick-terapi kallar hon det.

Själv försöker jag skicka bort alla jobbiga tankar som jag har i huvudet, så att jag kan sticka mig i benet. Obehaget innan jag ska ta sprutan är mycket värre än själva sticket. Jag skulle nog också behöva stick-terapi just nu.

Fast det gick den här torsdagen också.

Nästa vecka blir det av

När företagshälsovården Alviva skickade ut information om vaccination för en månad sedan anmälde jag mitt intresse, utan större förhoppningar. Till min förvåning fick jag ett mail idag med tid för vaccination om en vecka. Det är bra, då slipper jag passa tider på vårdcentralen där det i alla fall aldrig finns något vaccin, riskgrupp eller inte riskgrupp.

Hoppas att vaccinet kommer fram som det ska till nästa vecka, så att vaccinationen blir av.

Bruten svit

– Vet du vad som hände idag, sa R när jag kom hem. Jag kunde inte gissa.
– Jag försov mig, fortsatte hon. Hon skulle ha haft en lektion före lunch och den missade hon.

Vad är det med det då, undrar ni. Jo, senast R försov sig gick hon i tvåan. Alltså för åtta år sedan. Det tycker jag är en rätt bra svit.

Fingertoppskänsla

De senaste dagarna har jag haft en diffus känsla i händerna. Som en lätt känselnedsättning, särskilt i de yttersta fingrarna. Det kan vara ingenting, eller en lättare försämring. Eller så inbillar jag mig. Fingrarna kanske bara är trötta efter en lång termin. Fyra veckor kvar till jullovet!

Förra året nämnde jag för en jobbarkompis att jag gick på Operan ibland. Han hade varit på opera ett par gånger i Malmö och i Dalhalla, men aldrig i Stockholm, och vi pratade om att gå någon gång. I fredags gick vi och såg Valkyrian. Wagner har ett rykte om sig att vara svår. Det är delvis orättvist och det gäller knappast musiken, den är mycket lättillgänglig och oerhört vacker. Att sedan operan räcker i nära fem timmar är en annan sak. Det är väl lika bra att gå ut hårt, bättre än så blir det inte. Jag såg samma uppsättning för ett par år sedan och hoppades att det skulle vara lika bra som då. Och det var det, det var ännu bättre än sist. Inte skådespelarmässigt, men sångmässigt var det en av de bästa föreställningar jag har varit på. Och får jag välja mellan halvdana sångare som agerar övertygande och lysande sångare som agerar lite taffligt väljer jag det senare.

En nackdel med Wagners ring är att den är omöjlig att toppa. Allting annat ter sig futtigt i jämförelse.

—What do you read, my lord?

Jag kommer inte på något att skriva om, så ni får en Wordle så länge.

Läskiga läkemedel

I morse öppnade jag ytterdörren och ryckte åt mig morgontidningen, som numera lämnas i en hållare utanför dörren. Tidningen såg inte ut som vanligt, men det går väl bra att läsa SvD istället för DN någon gång som omväxling.

Artikeln om falska läkemedel var intressant. Man förstår att det finns pengar att göra för den skrupelfrie. Mina Avonexsprutor kostar till exempel 2,290.50 styck. Tänk tanken att jag skulle behöva betala merparten själv, och att någon erbjöd ett “likvärdigt” alternativ med bra rabatt. Inte skulle jag märka om någon bytte ut innehållet mot koksaltlösning.

Sedan vet jag inte vad jag ska tro om de fakta som redovisas i artikeln under Frågor & svar om falska läkemedel. Citat: 96% av apoteken på internet är olagliga och säljer falska läkemedel. Siffran är absurd i sin exakthet. Förutom den uppenbara svårigheten med att kartlägga samtliga apotek på Internet är det svårt att föreställa sig att någon kan bevisa att 96% av dessa säljer falska läkemedel. De källor som redovisas är LIF:s rapport "Förfalskade läkemedel" (som inte innehåller siffran 96%) och Läkemedelsverket (vilket är en ganska vag källa). Det kanske är SvD som har gjort lite grävande journalistik genom att ha beställt hem medicin från alla nätapotek i världen och smakat?

Toalettkultur

Jag såg just reklam för Seinfeld på TV8. Jerry kommer farande in i sin lägenhet och man kan se att han är väldigt kissnödig. Frenetiskt steppar han in, lägger ifrån sig sina saker i all hast och tar sig mot badrummet. (Alla som någonsin har kommit hem och varit mycket kissnödiga känner igen sig. Publiken skrattar.)
Jerry öppnar dörren - och där ligger Kramer i badet.
- Kramer! What are you doing?!
- What does it look like I'm doing? What?
- Get out! Get out of the bathroom, I gotta go!
Visst, det är också roligt. Fast mest för att det är så amerikanskt. Jag tror att de flesta svenskar i motsvarande situation hade ställt sig och kissat. Säkert de flesta européer också. Men det kan ju inte Jerry göra.

Det finns en scen i Dödligt vapen 2 som jag aldrig har begripit. Murtaugh blir sittande på toa hela natten för om han reser sig kommer en bomb att smälla. Fast bomben tycks inte bekymra honom så mycket. Han verkar mer oroad över att folk kommer att upptäcka att han sitter på toa.

Lunchprat

Jag stötte ihop med en före detta kollega i Kista centrum för några veckor sedan. Vi jobbade tillsammans under knappt två år och jag kom alltid bra överens med henne, så det var ett trevligt återseende. Eftersom det visade sig att hon nu jobbar i huset bredvid sa vi förstås att vi måste äta lunch någon gång. Sånt säger man ofta och sedan blir det inget, men vi har faktiskt ätit lunch två gånger, senast i måndags. Det finns många gemensamma bekanta att prata om, det blir mycket “minns du den-och-den”.

I måndags hade jag utlovat att berätta “intressanta saker ur livet” eller något sådant. Hon blev förstås nyfiken och jag ångrade mig nästan. Vad har jag för rätt att berätta sånt för någon som kanske inte vill höra det? Men jag beskrev i alla fall förra vårens märkliga händelser, som resulterade i en MS-diagnos. Lite av tanken var faktiskt att testa hur det var att berätta om sjukdomen. Vi har som sagt känt varandra ett tag, och hon råkar dessutom vara utbildad sjuksköterska. Så min förhoppning var att hon skulle kunna ta det på rätt sätt.

Som jag hade hoppats blev hon inte särskilt förskräckt. Vi pratade lite om det, och sedan pratade vi vidare om annat. Jag är inte säker på att det är rätt att använda före detta kolleger som försökskaniner för ens egen terapi. Men jag hoppas att du förlåter mig för det, Agneta.

Inte mycket att välja på

Efter att det hade pratats på Avstampkursen om att svinfluensan kunde öka risken för skov tycker min fru att jag ska försöka se till att bli vaccinerad. Det är nog gott och väl, men det är också beroende av chansen att hitta vaccin på vårdcentralen. Jag får nog vaccinera mig i januari eller så. På så sätt slipper jag ju fundera på om jag är i en riskgrupp eller inte.

Plats åt julen

Vid den här tiden på året tenderar vi att vilja få det lite fint omkring oss inför de stundande helgerna, och i år är inget undantag. Men vill man vara fin får man lida pin, vilket i översättning betyder att vill vi få undan allt bråte som skräpar ner lägenheten måste vi först göra plats i garderober och skåp, på så sätt att vi drar ut den bråte som skräpar därinne, går igenom den samt storögt kliar oss i huvudet över alla onödiga prylar vi har fått för oss att spara och därför stuvat in i förvaringsutrymmena. Efter att dessa har utsatts för en skoningslös gallring och vi därvid har skapat en försvarlig hög av saker som ska förpassas till grovsoputrymmet eller rentav köras till tippen återvinningscentralen kan vi börja göra det vi till att börja med föresatte oss att göra, nämligen bereda plats för julen genom att stuva undan oönskade föremål i garderober och skåp.

Som ni säkert klarsynt genomskådar kommer processen att upprepas igen med de föremål som vi stuvade undan denna gång. Men den julen den sorgen!

Fredag den trettonde

Nya källardörrar sattes in i veckan. Det fanns en dörr till port 72, och en till port 74. Som bekant finns det två varianter av dörr: den med handtaget till höger, och den med handtaget till vänster. Det gick inte så bra.

Det är inte så illa

Ytterligare en vecka har förflutit och det är bara fem veckor kvar till julledigheten. Det känns som att jag glider fram genom tillvaron på jobbet. Ärenden dyker upp från höger och vänster, projekten går sin gilla gång och rutinuppgifterna rullar på - visst finns det en hel del att göra, men det känns som att läget är under kontroll. Jag börjar väl få viss rutin - minns att jag har ju trots allt bara 1½ år bakom mig på det här jobbet.

Jag undrar ibland hur jag kan vara 41 år. Det känns inte som om jag har hunnit med mycket vettigt. Någon karriär har det inte varit fråga om. Jag har lagt avbrutna studier på hög - att jag faktiskt har en examen är närmast ett mirakel. När jag sedan hittade rätt yrke och började komma på rätt köl slog IT-krisen till med full kraft, med arbetslöshet och annat elände som följd. Vid 41 års ålder har jag bara så där en 4-5 års sammanlagd erfarenhet i mitt yrke.

Det finns dock några saker som jag kan ta till för att sätta saker i ett lite ljusare perspektiv. Vad är det som är bra, och är de dåliga sakerna så dåliga egentligen?

Ta jobbet till att börja med. Okej, mitt CV är inte mycket att skryta med. Men nu när jag har ett jobb har jag märkt att arbetskolleger inte bedömer efter meriter utan efter vad jag presterar på jobbet. Och där ses jag som en som har koll på vad jag gör, en som har bra idéer och är pålitlig. Det upphör aldrig att förvåna mig. Lyckas jag verkligen hålla skenet uppe så bra? Eller jag kanske är tillräckligt smart? Jo, jag är rätt smart.

Åldern: folk tror inte att jag är 41. Senast på firmafesten hamnade jag bredvid en trevlig kille på sälj som jag har bytt några ord med tidigare. Han frågade om jag hade barn, jag berättade hur gamla de var (16 och 14). Han var synbart ställd:
- Men... då måste du ha varit ganska ung när du fick barn?
- Tja, jag var 25.
Det är en viss tillfredsställelse att se hans förvåning över att min ålder inte ligger i det område han trodde.

Karriären: ja, vad skulle jag ha kunna varit? Jag är tämligen övertygad om att jag inte skulle passa som chef. Det är säkert bara bra att jag inte har blivit kvar tillräckligt länge någonstans för att förpassas uppåt i hierarkin. Vi får väl se om 5-10 år, jag kanske har ändrat mig då.

När jag tänker på det finns det ganska mycket att glädjas över. Mycket av det viktigaste har jag listat i en tidigare bloggpost, och det som står där gäller fortfarande.

Urkundsförfalskning

Idag var det dags för den första vaccinationen i familjen. Det var inte jag utan R, som skulle bli vaccinerad i skolan. Tyvärr låg hälsodeklarationen kvar hemma, ifylld och med moders underskrift.

Rådig som vår dotter är fick hon dock tag på en annan blankett som fylldes i och försågs med falsk namnteckning, och så var saken ordnad. Bra initiativ där.

Inget vaccin

Jag tittade in på vårdcentralen idag igen. Det fanns inget vaccin. Inte för att jag hade trott att det skulle finnas. Men det är lugnt, jag kan vänta. Riskgrupp eller inte riskgrupp, svininfluensan känns som en väldigt avlägsen fara. Jag kanske tar för lätt på det hela?

Vadå - jag dyster?

Det är uppenbarligen fler bloggare än jag som inte har någon inspiration, ser jag vid en snabb rundvandring i länklistan. Jag misstänker att jag inte är den enda som påverkas negativt av årstiden. Men jag fick faktiskt en komplimang på jobbet: vår projektledare beklagade sig över att en del var så negativa, men tyckte att jag var ett undantag eftersom jag oftast var glad. Jag fick höra något liknande i våras av en annan kollega, och sånt kan man ju inte höra för ofta.

Min k. hustru ringde precis och fick instruktioner om hur hon skulle hitta till NHR och Avstamp del 4, som är för anhöriga. Hoppas hon får ut något av kursen.

November

Det kan vara ansträngande att vara ledig. Igår kämpade jag förgäves mot tröttheten men fick till slut ge mig vid kvart i tio, trots att det var lördagkväll. Annars har jag haft en bra ledighet. Nu gäller det bara att ta sig igenom resten av månaden. November - bara själva namnet låter dystert, fastän det inte betyder något annat än “nionde månaden”.

Ledig!

Jag gick upp till centrum och handlade förut idag, och när jag kom hem och satte mig i soffan kände jag mig som en klubbad oxe. Hade inte telefonen ringt hade jag sovit gott en kvart senare. Men nu börjar jag äntligen känna mig lite ledig.

Med jämna mellanrum dimper det ner premiecheckar från Konsum. Man kan lösa in dem för 50:-, och det är väl det man oftast gör. Eller så kan man utnyttja erbjudandet Coop Hotellpremie. Så imorgon åker jag och E iväg på hotellsemester i två dagar - någonstans i Sverige...

Känns ovant

Det känns konstigt, men jag har faktiskt semester. Jag och min fru kommer att åka bort ett par dagar, och i övrigt är jag hemma och tar det lugnt.

Men det är märkligt. Det är min semester, jag kan ta ut den som jag behagar och jag är sannerligen inte ensam på mitt jobb om att ta ledigt några dagar under hösten. Ändå fick jag nästan ett styng av dåligt samvete då jag gick från jobbet i eftermiddags, för att jag skulle vara ledig.

Eftersom jag hade planerat att ta Avonex idag gick jag inte hem och slog klackarna i taket direkt. Vän av ordning undrar om jag inte brukar ta sprutan på torsdagar. Jo, fast förra veckan flyttade jag till onsdag på grund av festen på torsdagen, och den här veckan är jag borta torsdag-fredag. Så det får bli tidigare i veckan igen. Lika bra att få det avklarat.

Alla helgons dag

Ytterligare en Allhelgona har passerat. Jag reflekterade över att det nog är en sån där helg som man inte bryr sig så mycket om, om man inte har anledning till det. Tills för några år sedan brydde jag mig inte. Alla mina släktingar - föräldrar, far- och morföräldrar - var i livet. Äldre generationer var borta sedan länge, och ingen av de yngre hade dött i förtid. Så jag hade inga gravar att gå och tända ljus på. Jag kan inte minnas att familjen gjorde det när jag var liten heller. Mina föräldrar hade ju sina föräldrar i livet, och man kanske inte bryr sig så mycket om äldre generationer, om det inte har funnits någon som stått en mycket nära.

Mina far- och morföräldrar levde allesammans till och med millenieskiftet. Min mormor dog först, i augusti 2000. Hon blev 87. Under de följande åren dog min farfar och farmor, var för sig kanske jag ska säga, eftersom de var skilda sedan 60-talet. Båda hann fylla 88. Och så 2003 var det bara morfar kvar. Som av en händelse hade vi tagit en bilsemester den sommaren, för att kunna hälsa på släktingar runtom i landet. Vi besökte bland annat släkt i Skellefteå. En dag var vi och fikade hos morfar. Han satt i rullstol men var för övrigt sitt vanliga lite tvära och korthuggna jag. Två dagar senare dog han, medan vi fortfarande var kvar i Skellefteå. Han blev 96.

Det var mycket begravningar den tiden. Ändå hade jag knappast tänt ljus varje Allhelgona för någon av mina äldre avlidna släktingar. Dels ligger deras gravar för långt borta (utom möjligen farfar i Nacka) och dels stod jag inte någon av dem såpass nära att det känns angeläget. Jag är glad att de allihop fick leva så länge. Begravningarna var ljusa.

Tyvärr blev det en begravning för mycket, då min far dog i maj 2002. Två år tidigare upptäcktes cancern, och den kunde han inte besegra. Vi hann prata en del sista halvåret, och han fick dö på ett värdigt sätt. Jag minns omständigheterna kring begravningen med värme. Han skulle ha gillat det som sades och musiken som spelades. Och han skulle ha trivs på minnesstunden efteråt, med god mat och vin. Vi höll det i samma lokal där han hade firat sin 50-årsdag. Många av människorna var desamma. Vem vet - kanske skulle han ha firat sin 60-årsdag där senare på hösten, runt Allhelgona. Det blev inte av.

Jag ville att han skulle hamna på ett bra ställe, så att vi kunde gå dit, jag och min syster. Och var kunde passa bättre än Maria kyrkogård, ett par kvarter från där han bodde? Så numera har jag en grav att gå till. Jag och E brukar ta en tur in till Söder, promenera i kvarteren runt Mariatorget och ställa ett tänt ljus vid plaketten i urnlunden där min pappa ligger.

Jag saknar honom ibland. Vi skulle haft mycket att prata om. Det fanns fortfarande svamp att plocka, pomeransmarmelad att koka och konserter att gå på. Och jag sörjer att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Framförhållning

Det är bra att vara förutseende. Bilden är tagen 31 oktober.