I bilen

Jag har ett favoritrum, och det är bilen. Där kan jag lyssna på vilken musik jag vill, hur högt jag vill, och sjunga med om jag vill utan att störa någon. Eller så kan jag lyssna på radio. Ibland vill jag inte lyssna på något alls, utan vill ha det fritt från andra ljud än motorn och trafiken.

Jag jobbade på ICA i nästan två år. Hela upplevelsen kändes då, och känns än idag, främmande. Jag befann mig i en miljö där jag inte alls passade in. Det var en fråga om överlevnad. Men jag gjorde hela tiden mitt yttersta för att göra ett så bra jobb som möjligt. Ofta började jag sju på morgnarna, och bilfärden dit tog 10 minuter. Den korta tiden i bilen var ett slags andningshål, där jag kunde fly undan under en kort stund till musikens värld - min musik. Sedan parkerade jag, tog ett ögonblick för att fokusera, och så gick jag in och satte igång.

I julklapp fick jag nyligen min första ljudbok. Jag tänkte att det kunde vara något för bilen när jag ändå tillbringar en bra stund varje dag i densamma, och hade önskat mig det. Inte någon speciell bok, utan helst något jag inte kände till. Så i början av året hörde jag på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Ett slags svenskt hopkok på Åsa-Nisse, Forrest Gump och Reservoir Dogs. Det var en riktig rövarhistoria, men ganska underhållande. Uppläsning av Björn Granath, som jag hade höga förväntningar på vilka till en början infriades. Fast efter ett tag blev hans röst allt raspigare och raspigare, och uppemot skiva åtta eller så började det bli plågsamt. Sedan tog han sig på slutet. Han börjar väl bli lite till åren han också.

När jag hittade Göran Perssons memoarer på bokrea tyckte jag att den var värd att testa härnäst. Den skulle jag aldrig ha köpt i bokform, men den kan nog funka som ljudbok, i synnerhet med författaren som uppläsare. Man får väl hoppas att hans röst håller i 14 skivor. Jag har väl aldrig varit någon stor Persson-beundrare men det är ju ett slags samtidsdokument, och jag har trots allt alltid röstat på karln.