Nu finns ingen återvändo

Jag har hittills åkt bil till jobbet i Kista. På morgonen vet jag att jag måste komma iväg före sju för att undvika köerna, och då tar det 20-30 minuter. På eftermiddagarna är det betydligt svårare att inte hamna i bilkö, så man får räkna med från 40 minuter upp till en timma. Eftersom det tar en timma i vardera riktningen från dörr till dörr att åka kollektivt, har jag motiverat mitt miljöförstörande bilåkande med att jag vinner så mycket tid på morgnarna, och totalt sett över dagen.

Men efter de senaste två veckorna är måttet rågat. Jag klarar fortfarande att komma iväg innan jag fastnar i morgonköer, men eftermiddagarna har blivit fullkomligt för jävliga. Till att börja med är krypkörning i bilkö i en timme betydligt jobbigare än att trängas med folk på pendeltåg och bussar lika länge. Så när jag går från jobbet och ska ta bilen gruvar jag mig för köerna, och väl hemma är jag slut av bilfärden, även om det skulle ha tagit lika lång tid att åka kommunalt. De sista två veckorna har det dock inte stannat vid en timme. I onsdags tog det mig en timma och tre kvart att köra hem. Det ger en snitthastighet på 12 km/h. Då har jag åkt från jobbet vid fyra. Jag kan inte åka tidigt nog för att undvika köerna, och ska jag vänta tills köerna har släppt får jag nog sitta kvar till framåt sjutiden.

Så argumentet med tidsvinst håller inte längre. Jag vet inte säkert, men det tycks som att avstängningen av ett par hållplatser på blå linjen i kombination med långdragna vägarbeten inne i centrala Stockholm bidrar till den omänskliga situationen. Från och med imorgon blir det kollektiva färdmedel för mig i åtminstone 30 dagar.

Inget problem

Jag känner mig ju rätt så MS-frisk, som läsare av bloggen vet. Lagom frisk, inte oförskämt frisk. ;-) Jag jobbar heltid, går (nästan) obehindrat och har inga värre krämpor. Visserligen känner jag mig lite mer sliten nuförtiden än för ett par år sedan. Men som min mamma påpekade, det kan delvis hänga ihop med åldern, även om det är klart att känslan av slitenhet förstärktes efter förra året.

Jag har också lärt mig vad kroppen klarar av numera, och kroppen har nog också vant sig. Vissa händelser förra sommaren och hösten känns avlägsna idag: till exempel då jag tog helt slut då vi var i en stor mataffär och var tvungen att sätta mig. Sånt oroar jag mig inte mycket för idag. Om det beror på att vissa symptom har gått tillbaka eller på att jag känner mig själv bättre vet jag inte riktigt. Kanske det som hände då berodde på att jag blev rädd för hur kroppen reagerade. Idag skulle jag nog härda ut betydligt bättre.

Jag gruvade mig också mycket när det var tal om att jag skulle åka till Indien. Idag börjar jag snarare se fram emot min andra resa (för det lär nog komma på tal någon gång under det närmaste året).

En av de mest negativa sakerna för mig har varit sprutorna. Ni som har värre symptom tycker säkert att sprutorna är en struntsak, men man sätter ju alltid saker i relation till sin egen situation. Och då hamnar sprutorna på min svarta lista. Men det finns ljuspunkter där också. Biverkningarna har varit rätt lindriga på sistone. Senaste gången frossan slog till ordentligt var vid midsommar. Sedan dess har det varit hyggligt. Idag åkte jag till jobbet tidigt och kände inte av mycket förutom en kvardröjande huvudvärk som håller på att släppa först nu. Men det är ju inget.

-MS, big deal, som Teri Garr säger i klippet nedan... MS-pratet börjar vid cirka 2:05 i intervjun.

Intressanta arter

Min fru skickade mig ett SMS idag:

1 intressant art på Abladet

2 köp bröd och jos

Bröd och jos förstod jag direkt, men intressant art? Sedan begrep jag att Abladet måste vara den s.k. kvällstidningen som min dotter bojkottar, och där finns ju många intressanta arter. Jag förstod genast vilken art min hustru menade: ingen art har någonsin varit mer intressant än Michael Jackson. Här kliver han ur likbilen - vid liv och alla förstår ju att det är sant, utom de Michael Jackson-fans som “rasar”. De tror att videon är bluff. Ja, jag säger då det.

Apropå ingenting hittade jag en intressant artikel: MS-sjuka slipper äntligen sprutorna. Det är förvisso inte Michael Jackson, men positiva nyheter ändå kan man säga. Jag skulle gärna ta en tablett om en stund, fast jag får hålla till godo med en spruta så länge.

Galghumor

Angående TV-program som framställer MS på väldigt konstigt sätt: Jo, det är skrämmande med manusförfattarnas okunskap, eller snarare ovilja att ta reda på fakta. Inte minst med tanke på hur många tittare man når.

Fast personligen tycker jag också att det är rätt komiskt. Så när vi ser programmet säger jag till dotter V: -Vem ska nu laga julskinkan i år? Jag är ju död inom tre månader.

Vi kan väl skratta åt eländet också? :)

Ljug för mig

Häromsistens var det Cold Case, nu Lie to Me. En kille har lite ryckningar i ansiktet, och Tim Roth ställer snabbt diagnosen “multiple sclerosis in the late stages”. Killen har fått ett par månader kvar att leva av sin läkare.

Hur kommer det sig att man i den ena TV-serien efter den andra tar till just MS, när man vill framställa någon som allvarligt sjuk?

Ägg

Jag känner mig lite lugnare sedan jag har sett dotterns kursbok i C++. De ger sig inte på suffléerna direkt så att säga. Hela första boken är ungefär på nivån “hur man knäcker ett ägg”.

Sufflé

Min dotter, som har börjat gymnasiet, har haft sin första lektion i programmering. De dyker rakt in i C++! Om ni vet vad det är, förstår ni varför jag både är förtjust, imponerad och lite skräckslagen för hennes räkning. Om ni inte vet vad det är... man kan väl säga att det är som att börja lära sig laga mat genom att göra suffléer. (Fan vilken bra liknelse jag fick till.) Jag hoppas att hennes suffléer inte sjunker ihop alltför ofta. :)

Ni som inte vet vad suffléer är: det är lättare att bre smörgåsar. Eller steka köttbullar. Eller göra fisksoppa. Det mesta är lättare att laga än suffléer.

Vi hade trevligt

Kul att träffa gamla vänner man inte hade sett på några år. Min k. hustru var en bedårande Betty Boop, och jag var Will Smith upp i dagen. Fast klädseln ifråga stämmer ju in på fler filmer. Så jag var nog egentligen Michael Madsen. Tim Roth kanske. Nåja, så länge man inte är Chris Penn.

Det är alltid trevligt att vara välklädd på en fest, så det var inte direkt någon överraskning att fler hade nappat på mörk kostym/mörka glasögon-temat. Jake Blues var också där, komplett med polisonger. Fast jag tog av mig solglasögonen ganska snart. De satt så tätt att de immade igen på insidan.

Idag tar vi det rätt så lugnt.

Fjärilar

Vid den här tiden på dagen för en fest brukar jag vara ett nervöst vrak. Jag brukar i allmänhet tycka att det är kul att vara där - det är ju liksom det fester går ut på - men timmarna innan är riktigt jobbiga. Jag hatar folk som ringer återbud i sista minuten när man själv ordnar något, och ändå har det hänt att jag själv har gjort det.

Men idag känner jag mig faktiskt riktigt lugn. Lite fjärilar i magen förvisso, men klädseln är helt under kontroll, och presenterna är inköpta. Det blir bra det här.

Friidrotts-VM går mot upploppet

Två möjliga rubriker efter höjdhoppet:

Linus Thörnblad femma - nära medalj

Fiasko för Linus Thörnblad - 9 centimeter från medalj

Jag är benägen att luta åt alternativ två. Inte har det varit något vidare VM för di svenske. VM som helhet har annars varit mycket bra. Inte bara för Usain Bolt, som ju har dominerat i media, utan framför allt för stämningen. Den tyska publiken har varit fantastisk och inte bara hjälpt fram sina egna landsmän till medaljer utan även sportsligt jublat åt alla bra prestationer. Låt oss glömma Berlin-OS 1936.

Brorsan och jag

Jag har tagit de här sprutorna i snart ett år, en gång i veckan. Först var det en baggis, sedan blev det jobbigt. Då var det en lättnad att använda autoinjektorn, men nu är jag tillbaka där jag började. Tredje veckan i rad utan injektor. Vi har inte blivit kompisar, Avonex och jag, men det känns okej att sticka sig själv. Det går fortare och blöder mindre. Fast ont gör det.

I början av veckan hade jag ångest för festen vi ska till på lördag. I festinbjudan står nämligen “Klädsel: filmstjärna” - maskerad, kan man säga. Jo, det är klart att det i och för sig kan vara kul, men jag är alltid lite kluven till sådana festinbjudningar. Visst ska man som gäst anstränga sig lite - klä upp sig, komma med presenter och så - men det kan lätt skapa viss stress när festen närmar sig och man ännu inte har någon bra idé om hur man ska uppfylla festarrangörens utklädningsönskemål.

Jag beklagade mig för min k. hustru (även känd som Betty Boop) och hon lovade att tänka till. På morgonen låg det en lapp på köksbordet med förslag, och jag nappade genast på det översta. Hennes förslag innebär att jag kommer att klä mig i snygg, mörk kostym, vit skjorta, svart slips och mörka solglasögon. Kan inte bli bättre. Det som är allra bäst är att folk alltid brukar förväxla mig med Will Smith. Jag skulle kunna vara hans tvillingbror.

Stolthet

Om ni tycker jag skriver lite är det helt riktigt. Det blir inte mycket tid över, eftersom kvällarna går åt till att följa friidrotts-VM.

Men jag ska inte skriva om det nu. Jag ska istället passa på att nämna att jag sedan igår är stolt pappa till en gymnasieelev. R har börjat på Natur med inriktning matte/programmering. Jag hoppas att hon kommer att trivas, och att det är rätt linje för henne. Eller program kanske det heter numera.

Sa jag att jag är stolt?

9,58

Man kan inte klaga på underhållningen från friidrotts-VM så här långt. Och den mycket uppskrivna 100-metersfinalen levde upp till alla förväntningar. Det är inte alltid det händer.

Några människor med hål i huvudet har bestämt att SVT och TV4 ska sända varannan dag från mästerskapet. Så har man gjort i ett antal år nu i stora idrottsmästerskap, jag minns inte hur länge. Jag kan inte tänka mig någon TV-tittare som blir glad av det arrangemanget. Så idag var det TV4:s tur att sköta sändningarna, vilket förstås betydde att Eurosport fick göra tjänst igen. Anders Borgström var förstklassig som vanligt (i synnerhet då han kommenterar kastgrenar), och Lorenzo Nesi gjorde en helt godkänd insats.

Bra genomförd lördag

Idag började friidrotts-VM och eftersom vi skulle ha svärföräldrar och svåger på middag, gällde det att lägga upp dagen. Sålunda steg jag upp i ottan och drack te, varefter jag tog ut tjälknölen ur ugnen, kokade upp salt- och sockerlag och lade i köttbiten. Sedan åkte jag och handlade mat. Min plan var att hinna klart med det så att jag skulle kunna hinna till Bolaget när de öppnade klockan tio. Eftersom sändningarna började fem över tio skulle jag inte missa mycket. Tjugo i tio var jag hemma och plockade in maten, sedan klarade jag av Bolaget och var tillbaka kvart över - helt enligt plan. Jag slog på kaffet och petade på min sovande familj, som sakta började röra på sig.

Sedan satte jag mig och tog det lugnt framför VM-sändningarna. Sedan 2001 har vi favoriserat Eurosport när det gäller friidrottssändningar, då de har haft ett oslagbart kommentatorspar i Stefan Olsson och Anders Borgström. I ena ringhörnan har vi haft Eurosport med ypperliga kommentarer men oundvikliga reklamavbrott innebärande en hel del bandade inslag. I andra hörnan SVT, utan avbrott men med mediokra kommentatorer såsom exempelvis Jonas Karlsson, samt ett stundtals maniskt fokus på svenskar och deras tränare (hur många gånger har vi inte fått se Yannick Tregaro under en genomsnittlig sändning?). För oss har Eurosport gått segrande ur striden främst tack vare sina kommentatorer.

Stefan Olsson har tyvärr gått till ett annat jobb lite mer i friidrottens rampljus. Lorenzo Nesi kan inte alls fylla hans skor, och totalt gör Eurosports övriga nackdelar dessvärre att vågskålen väger över till förmån för SVT. Så idag har det blivit statstelevisionen för hela slanten. De skötte sig hyggligt bra, får jag ändå säga. Kanske berodde det på att det inte fanns någon Tregaro eller Johnny Holm att filma idag.

Nå, vid ettiden lämnade jag damernas 400-metersförsök åt sitt öde och drog mig inåt köket för att förbereda maten. Det blev en eklektisk meny med tjälknöl, kryddiga kycklingbitar, två sorters sallader (potatis- och bulgur-) samt en kall sås som band ihop det hela. Ja just det, och så två sorters tunnbrödssnurror som vi mumsade i oss som inledande tilltugg till bubblet. Det blev en lyckad middag, som så småningom övergick i friidrottstittande. Gästerna gick visserligen precis innan Cantwell klämde i med 22 meter i kulfinalen, men jag tror att de var nöjda.

Kunde man ju ha förstått

Det sket sig förstås, trots mina goda ambitioner att inte jobba så länge. Här sitter jag snart fem timmar senare och det har dykt upp saker som gör att jag inte är färdig för dagen. Det blir till att ta ut komptid.

Plikten framför allt

Jag jobbar hemifrån idag, liksom de senaste fredagarna. Men jag har ont i huvudet efter gårdagens spruta och det finns inga pressande ärenden att ta itu med jobbmässigt. Dessutom kommer jag inte åt min epost via webbmail längre. Det fungerade för en vecka sedan, men vid senaste uppdateringen har antingen någon klantat sig eller så har man ändrat policy utan att tala om det. Jag har jobbat flera timmar för mycket under veckan, så jag har väl högst fyra timmars arbetstid kvar tills jag uppnår 38,75. Jag får inte betalt för övertid.

Så min motivation är inte på topp, och ingen skulle märka om jag tog hela dagen ledigt. Men min förbannade plikttrogenhet gör att jag kommer att ägna minst fyra timmar åt jobb idag, innan jag kan ägna mig åt helgen. Ibland önskar jag att jag inte hade så mycket samvete.

Efterlängtat beslut

Jag har en favoritsport som åskådare, och det är friidrott. Jag gillar friidrottens grundläggande natur - springa fort, kasta och hoppa långt är något som alla har prövat och alla kan förstå. Självklart passar den också kalenderbitaren i mig, men framförallt tilltalas mycket jag av friidrottens ambition att vara mätbar och precis. Några exempel är att man kan jämföra prestationer gjorda vid olika tillfällen, att det saknas stilpoäng, och att man så långt som möjligt försöker undvika att tävlingar avgörs av domarbeslut.

På Svenska Friidrottsförbundets hemsida finns en mycket bra sammanfattning om hur friidrottens regelverk är tänkt att fungera, och vilka principer som ligger till grund. Bra läsning inför VM. :)

Jag var liksom många skeptisk då man införde den nuvarande tjuvstartsregeln, där hela fältet är under varning efter en tjuvstart. Men det har fungerat över förväntan, och man har frågat sig om det inte är dags att helt förbjuda tjuvstarter. Och nu är det dags! Ja, inte i år, men från och med 2010 blir den som orsakar en tjuvstart diskad direkt.

Länk: DN

Korvonsdag

Jag sitter vid datorn och husets tre kvinnor befinner sig i köket och lagar mat. Plötsligt kommer de ut, vilda i synen och berättar att allt går fel: de stuvade makaronerna är översaltade, falukorven är vidbränd och tomaterna i salladen smakar inte bra.

En kort stund senare äter vi med god aptit. Salladen är god, falukorven har lite bränd yta vilket gör den extra god och makaronerna smakar inte alls för salt ihop med det andra.

Skomakare, bliv vid din läst

Häromveckan var det dåligt med luft i ett av däcken på bilen. Jag fyllde på, misstänkte punktering men såg inget. I veckan testade jag igen och det var åter dåligt med luft. Skruven som jag fann i däcket bekräftade vad jag redan visste. Så imorse var jag hos Speedy vid öppningsdags och hörde om de kunde fixa en punka. Mannen bakom disken tittade i sitt bokningsblock: - Nja, jag vet inte om vi kan klämma in dig...

Men Speedys devis är ju Service medan du väntar, och så blev det. En tystlåten mekaniker tog hand om punkteringen på en gång. Jag hade aldrig sett en lagning av punktering på ett bildäck, så jag föreställde mig något i stil med hur man lagar punka på en cykel. Men han tog bara av däcket, tog ur skruven och fyllde hålet med något slags gegga. Sedan var det klart, om det inte hade varit för att han hittade en spik till. Det var väl tur att den satt i samma däck...

Jag vet inte hur pass bra en sådan lagning är, men jag klagar inte på varken servicen eller priset. Hela jobbet tog totalt en kvart och kostade 200 spänn. Ett kort ögonblick medan jag såg hur han lagade däcket föresvävade det mig att man borde kunna fixa sånt här själv. Men efter att jag åkt därifrån slog jag bort tanken. Det skulle säkert ta mig en kvart att ens börja hissa upp bilen. Dessutom skulle jag inte veta vad jag skulle använda för utrustning för att laga hålet, och skulle jag mot förmodan lyckas skulle jag inte veta om det blev bra eller inte. Nej, finns det folk som livnär sig på att veta hur man fixar saker och ting har jag inget emot att betala för deras tjänster.

Det är klart, det finns verkstäder jag inte skulle drömma om att anlita. Till exempel lär det finnas ställen som lagar datorer.

Övning ger färdighet

Det går framåt med övningskörningen. En svårighet med inledande övningskörning i ett så här tättbefolkat område är att hitta en bra plats, med gott om utrymme och få eller inga andra bilar eller människor. Det underlättar att det är söndag: idag hittade vi ett ganska bra ställe i ett industriområde intill en stängd bilprovning, där R kunde köra runt varv på varv på tvåan och öva styrning. Sedan körde vi en bit på trean också.

Nu blir det äppelpaj.

Tack

Tack för alla era kommentarer på föregående inlägg.

Jag är övertygad om att jag skulle bemötas och behandlas på bästa sätt på min arbetsplats. Så jag är inte orolig för att bli illa behandlad eller något sånt. Skulle det visa sig att jag har fel finns det som sagt ett skyddsnät; lagar, regler och så vidare. Men där ska vi inte behöva hamna. Nej, jag oroar mig som sagt inte. Jag antar att jag bara försöker förbereda mig mentalt.

Funderingar

På sistone har jag alltmer funderat på om jag inte helt enkelt borde gå ut med min sjukdom på jobbet. Visst skulle det vara en lättnad. Och så dramatiskt är det väl inte. Åtminstone inte för mig. Jag lever ju med det dagligen, och vet vad det går ut på. Man kan väl inte säga att jag är symptomfri, men det är inte långt ifrån. Det som påverkar vardagen mest är Avonex-sprutorna, annars är det inget att tala om.

Men sedan började jag fundera. Hur ser folk på mig idag? Och hur skulle de se på mig om jag berättade att jag hade MS? Jag försöker sätta mig in i hur jag skulle ha reagerat för ett och ett halvt år sedan, om någon hade berättat att de hade fått diagnosen MS. Det låter inget vidare - det är inte direkt som att få halsfluss.

Det är det som oroar mig: jag vill inte att folk ska se annorlunda på mig bara för att jag har MS. Tyvärr tror jag att det är oundvikligt. Därför väntar jag med att berätta. Men jag är inte säker på att jag gör rätt.

Övningskörning

Häromnatten var jag ute och åkte bil. Det var inte jag som körde, utan min yngsta dotter. Vi befann oss på Kymlingelänken och hon körde riktigt bra. Utfarten till motorvägen brukar vara en ganska knepig kurva med nära till räcket och en söndervittrande asfaltkant. Som tur var hade man lagt dit ny asfalt och breddat, så det var inga problem. Hon gasade ut på motorvägen då jag utbrast: - Men, du får ju inte övningsköra ännu! - Äsch, det här går väl bra. Det är ingen som märker, försökte hon. Men jag övertalade henne att svänga av vid nästa avfart. Sedan vaknade jag.

Stick

Jag lovade ju att jag inte skulle vara sämre än Anne, som tog sin spruta utan autoinjektor för första gången på länge. Jag ska inte säga att kände mig särskilt modig, eller att det inte gjorde ont. Då nålen var halvvägs in fick benet för sig att göra något slags konstig nervryckning. Sedan spände det en aning. Men värre än så var det inte. Och det blödde inte alls. Jo förresten, lite modig känner jag mig.

Ryckig sömn

Tröttheten igår avhjälptes något av lite kvällsmat, men jag trodde ändå att jag skulle somna ganska lätt. Men icke. Efter att ha legat och vridit mig en stund gick jag upp igen, och lade mig inte förrän strax efter tolv. Planen var att ta lite sovmorgon och det blev det också, jag var på jobbet först vid nio. Fast det hjälper ju inte direkt att få sömnen avbruten av telefonsamtal från Indien halv fem på morgonen.

Benedicimus te

Det är ljust ute och jag har relativt lite att göra på jobbet. Och jag är trött. Jag oroar mig lite över hur det ska bli under hösten, då dagarna fylls av tröttande möten och många ärenden, det är beckmörkt när man stiger upp och när man kommer hem.

Eller så kanske tröttheten bara är en konsekvens av att jag håller på att gå över från kaffe till te. Ahh, Lapsang Souchong...

Vuxenpoäng

Jag och min hustru har nyligen tagit ett stort steg in i vuxendomen: vid fyrtio års ålder klarar vi äntligen av att regelbundet lösa DN:s svåra söndagskryss. Det ger väldigt många vuxenpoäng.

Enligt testet på sajten Vuxenpoäng.com motsvarar min vuxenpoäng hela 48.3 år! Fast jag är inte direkt förvånad. Jag får trösta mig med att jag fick visa leg på Bolaget så sent som förra året. Hur vuxen är du?

Hel familj

Igår kom dottern tillbaka hem efter att ha hjälpt sin kompis att passa huset i en vecka medan föräldrarna var borta. Fördelen med att hon är borta är att vi kan passa på att äta svamp, för det avskyr hon. Så vi har frossat i trumpetsvamp som vi plockade i stora mängder förra året och torkade. Det har varit fläskfilé med trumpetsvampsås, krustader med trumpetsvampstuvning...

Men det är trevligt att ha hela familjen hemma. Och jag har speciellt saknat min fanklubb. Även om de andra uppskattar maten jag lagar har de inte riktigt den rätta entusiasmen. Entrecôte med rostade grönsaker och béarnaisesås känns lite bortkastat på dem, så det är skönt att ordningen är återställd.

Jag tycker att jag kommit in i en bra veckorytm. På torsdagkvällen tar jag veckans spruta, och sedan jobbar jag hemifrån på fredagen. Jag räknar inte timmar exakt, men min arbetstid är formellt 38.75 timmar per vecka, eller sju timmar och trekvart per dag. Det betyder att om jag är på jobbet halv åtta och tar trekvarts lunch slutar min dag klockan fyra. I allmänhet är jag kvar längre än så i början av veckan, så på fredagen kan jag med gott samvete gå upp vid åtta, jobba till tre och sedan ta helg. I och med att jag redan är hemma känns det som att jag förlänger hela helgen på det viset - torsdagskvällen känns nästan som fredag. Jag känner mig oerhört privilegierad som kan lägga upp arbetstiden på det sättet, det är långt ifrån alla förunnat.

Natten mot fredag blev det lite senare än vad jag hade tänkt. Men det är en egen historia, som jag ska återkomma till.