Avstamp del 1

I fredags kom jag på att jag skulle gå en kurs på måndagen, som jag inte visste var den skulle vara eller ens om den blev av. Så i förmiddags ringde jag. Jodå, jag var fortfarande anmäld och kursen skulle hållas i NHR:s lokaler på Söder.

Tio i sex var jag utanför lokalen på Fatbursgatan och ringde på. Det hade slagit mig innan att jag faktiskt aldrig har träffat någon med MS i verkliga livet tidigare. Hur ser ett gäng MS-sjuka ut? Det syns inte på mig att jag har MS - syns det på andra? Kanske några är mycket sjukare än jag - hur skulle det kännas?

Jag släpptes in till en liten möteslokal med plats för ett tiotal personer. Några hade redan kommit, andra droppade in vartefter. Det var 14 anmälda visade det sig, varav 9 dök upp. De som var där såg ut som folk gör mest. Man sa hej till de andra och satte sig. Det kunde ha varit vilken kurs som helst där folk inte känner varandra och därför är lite reserverade till en början. Om någon till äventyrs hade glömt vad kursen handlade om gick det inte att missa texten

Multipel skleros - en översikt

på duken i ena änden av rummet. Inte direkt någon stämningshöjare. Medan man väntade kunde man ju roa sig med att bläddra i broschyrerna som låg vid varje plats, med upplyftande titlar som Att leva med MS eller Att vara närstående till någon med neurologisk diagnos. Nej, det var lite som att sitta i väntrummet hos tandläkaren.

Några minuter efter sex hälsades vi välkomna till kursen av Gunilla Ålbrink på NHR. Hon presenterade neurolog Johan Berg, som var kvällens talare. Han pratade sedan i drygt två timmar på ämnet MS om historik, förekomst, olika typer av symptom, hur man ställer diagnos, bakomliggande orsaker, behandling och annat. Vi ställde frågor då och då, och det hela avslutades med en frågestund på cirka en halvtimme. Det var en mycket bra presentation. Som neurolog hade Johan Berg ett vetenskapligt perspektiv som tilltalade mig. Dessutom var han synbart engagerad i sitt ämne och pratade entusiastiskt om de senaste årens framsteg inom forskning och behandling. Nästa vecka gästas kursen av en neuropsykolog, vilket kommer att ge ett annat perspektiv.

Halvvägs i presentationen var det fikapaus med kaffe och smörgås, vilket uppskattades. Men inte minst gav det tillfälle att prata med några av de andra. Och det är märkligt vad bra det känns att prata med någon som sitter i samma båt som en själv. Man finner varandra direkt när man kommer in på gemensamma erfarenheter, vare sig det nu är domningar i fingrarna, trötthet eller de där förbannade sprutorna.

Vi fick för övrigt en talande illustration av hur behandlingsformer för MS har gått framåt de sista decennierna. En kvart in på den första timmen, då vi just hade avhandlat historiken och kommit in på skov plingade det på dörren och en senkommen åhörare dök upp. Hon rullades in av assistenten. Johan Berg hälsade välkommen, drog en snabbversion av vad han hade pratat om så långt och fortsatte: -Vi har kört en kort presentation runt bordet, och de flesta här har bara haft diagnosen något år. -Jag har haft MS i 35 år, svarade kvinnan med svag röst. Nu är ju det här en “kurs för dig som nyligen har fått diagnosen MS”, så det kändes inte riktigt som hon hade kommit rätt. Vi fick höra senare (hon var inte kvar till slutfrågestunden) att hon heller inte var anmäld utan hade missuppfattat var det var för sammankomst.

En av de som jag pratade med i pausen kommenterade: -Det var lite jobbigt när hon kom in. Jag kunde bara hålla med, det var riktigt jobbigt. Även om man inte ska blunda för vad sjukdomen kan föra med sig blev kontrasten lite väl mycket. -Det var lite malplacerat, som Gunilla Ålbrink uttryckte det. Men som sagt, slutintrycket av första kurstillfället (av tre) var klart positivt och jag ser fram emot nästa gång.