Igår var jag på Avstamp del 2. Samma nio personer dök upp (ingen dam i rullstol denna gång). Vi fick vänta på neuropsykologen, ty hon hade åkt till fel lokal och var på väg i taxi. Cirka tio/kvart över sex gör en lätt stressad Gudrun Schyman-lookalike entré, och inleder med en kort tirad vars poäng är den i hennes ögon hutlösa summa som taxichauffören hade utkrävt. Ingen bra inledning.
Lyckligtvis besannades inte mina värsta farhågor. Det blev en riktigt bra pratstund, för det var det vi gjorde, pratade. Presentationsturen runt bordet veckan innan hade varit ytterst summarisk, så jag hoppades att få höra lite mer bakgrund om de som var på kursen. Och det fick jag. Vi berättade för varandra vilka vi var, sjukdomshistorien, hur MS hade påverkat vardagen, jobb, familj och så vidare. Det kändes bra att få prata och att få lyssna, och “Gudrun” (som egentligen hette Helena Jacobaeus) var en utmärkt samtalsledare. Som jag hade hoppats blev denna kursdel en kontrast till den faktaspäckade första delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar