Jag skriver ett inlägg, då

Det lilla ordet då används på många sätt. Nedanstående är vanliga exempel på användning av då:

Jag gick hem, och då fick jag se att huset hade brunnit ned.

Då jag passerade över spåret blev jag överkörd av ett tåg.

Ta bort foten från mitt ansikte! Hur då?

Då-na i dessa meningar fyller en tydlig funktion. Det finns dock en obetonad form av då som är lite svårare att sätta fingret på. I SAOB beskrivs den på följande sätt i bandet från 1923:

e) svagt betonadt, utan särsk. eftertryck hänvisande till det föregående (l. till den före liggande situationen i det hela): alltså, således, följaktligen; också; Ofta (i sht i talspr.) utan eg. innebörd, bl. ss. uttr. för medgifvande l. resignation, stundom beklagande l. otålighet o. d.: "om det nu inte blir på annat sätt", "om det så skall vara" o. d. Låt gå (hvard. äfv. kör) för det då! Må så vara, då! Kom hit då, så skall jag hjälpa dig! Se här då! Ja, adjö med dig då! Tack då, kära du, då går jag.

SAOB-redaktionen har satt huvudet på spiken då man beskriver detta då som uttr. för medgifvande l. resignation, stundom beklagande l. otålighet. Notera hur det lilla då-et förändrar nedanstående meningar.

Tack så mycket. (neutral artighetsfras)

Skynda dig! (neutral uppmaning)

Hur gör man? (neutral fråga)

Tack så mycket, då. (= du var ju inte till stor hjälp)

Skynda dig då! (= vi har redan väntat ett bra tag)

Hur gör man då? (= jag har ingen lust att lära mig)

Låt oss nu besöka en vanlig mataffär. En neutral fras för kassörskan att säga vore

- Det blir hundrafemtitre kronor.

Men det säger hon inte, utan

- Det blir hundrafemtitre kronor, då.

Fast egentligen säger hon inte då, hon säger rå.

- Det blir hundrafemtitre kronor, rå.

Det lilla tillägget i slutet är ganska subtilt men rymmer rätt mycket resignation, åtminstone i mina öron. Plötsligt sägs underförstått inte bara vad varorna kostar, utan också sådant som “jag är trött och vill gå på kafferast” eller “jag vill egentligen inte jobba här”.

Det händer att då och rå kombineras:

- Det blir hundrafemtitre kronor, dårå.

Även om förändringen kan synas liten, ger detta ytterligare en förskjutning i intrycket. Nu är då inte längre särskilt subtilt, utan de flesta lyssnare lär lägga märke till det. Dårå signalerar inte så mycket resignation som nonchalans - “jag är alldeles för cool för att jobba här”. För bästa effekt, kombinera med tuggummituggande.