lördag 12 september 2009

En god gratäng

Det är inte så svårt att göra potatisgratäng. Att göra en riktigt god potatisgratäng är svårare. Det vanligaste problemet brukar vara att gratängen behöver så mycket tid i ugnen att grädden hinner separeras. Det ser då ut som om man har hällt smält smör längs kanten av gratängformen. En sådan gratäng kan förvisso vara god, men man går miste om den där krämigheten som brukar känneteckna en riktigt lyckad gratäng.

Om du brukar göra gratäng genom att varva potatis, grädde och ost i en form och grädda i ugnen, pröva nedanstående variant. Det är fler moment i tillagningen men totaltiden är i allmänhet något kortare. Och till skillnad från den vanliga gratängen som lagas helt i ugn har jag aldrig misslyckats med denna - den blir alltid så där krämig som man vill att den ska vara.

Jag kan också varmt rekommendera att blanda i andra rotfrukter i gratängen. Min favorit är jordärtskockor. Det behövs inte så mycket för att det ska ge karaktär åt gratängen. Vill du så kan du förstås lägga till lök eller vitlök. Nu till min variant av potatisgratäng, inspirerad av James Martin:

Till en riktigt god gratäng behöver du potatis, jordärtskockor, grädde, mjölk och ost. Skala och skiva potatisen och skockorna tunt. Koka upp gräddmjölk (hälften mjölk, hälften grädde). Till ett knappt kilo rotfrukter behövs cirka 5 dl gräddmjölk. Lägg i de skivade rotfrukterna och koka på medelstark värme. Rör om då och då.

Efter 15-20 minuter är potatisen färdig. Testa med en sticka.

Varva rotfrukterna med salt och peppar samt riven lagrad eller mellanlagrad ost.

Grädda färdigt gratängen i 225 grader ugn tills den får fin färg. Servera till en fin köttbit.


2 kommentarer:

  1. Mmmmm det där såg ju inte helt fel ut! Du får gärna bjuda på mat någon dag ;-) Här blir det inte gratäng alltför ofta, med två födoämnesallergiska barn så anpassas oftast maten så att alla kan äta den. Får kanske planera in en "oanpassad" middag framöver!

    SvaraRadera
  2. Hmmm, jag har redan ätit och det är strax dags att gå och lägga sig, och ändå blev jag så in i bomben hungrig igen! Undrar vad det beror på...

    SvaraRadera