Havsföda

Recept som det hos Skrivanne får mig att önska att jag åt fisk. Det stämmer, jag äter inte fisk. Jag har varit allergisk sedan mycket unga år - jag tror att det upptäcktes vid ettårsåldern. På den tiden jag gick i skolan serverades en och endast en rätt i skolmatsalen. En gång i veckan var det fisk, och jag fick gå in i de bakre regionerna och hämta min fiskfria mat. Eftersom fisk oftast var det minst populära på skolmatsedeln satt mina klasskompisar och tittade avundsjukt på det jag fick. De satt där med kokt torsk eller vad det var och jag satt med min pannbiff. Jag avskydde situationen. Maten smakar inte så bra som den borde när resten av bordet sitter och petar i sin fisk och önskar att de fick maten som ligger på tallriken bredvid. Jag skulle hellre ha tagit den kokta torsken, om jag kunde.

Senare i livet har det varit situationer det har serverats fisk som enda rätt och jag har missat att säga till på förhand, eller bufféer där jag ser hur folk först lägger upp sin sill, sedan lägger upp potatis på tallriken invid sillen så att potatisskeden inte kan undgå att få sill på sig. Jag är inte dödligt allergisk, men jag märker när jag råkar få fisk i mig, som när man har beställt en schnitzel med något slags sås och för sent inser att det är sardeller i såsen. Då tjocknar det till inuti halsen och kliar i ansiktet och runt läpparna ett tag innan det går över.

Under hela min uppväxt och fram till 35-årsåldern har jag alltså låtit bli att äta fisk och skaldjur. En semesterkväll i Spanien gick vi på kinarestaurang och fick något slags chips att tugga på medan vi bestämde oss. Vi tog in lite smårätter till förrätt, en av oss tog räkchips och fick exakt samma sak som vi just hade ätit. Då började jag inse att jag kanske inte var allergisk mot skaldjur. Senare under hösten gick jag och testade mig. Fiskallergin var ingen inbillning, men jag hade undvikit skaldjur i hela mitt liv i onödan.

Under de senaste åren har jag så smått börjat närma mig skaldjurens värld. Det är inte så lätt som man tror att plötsligt börja äta något som man har undvikit i hela sitt liv. Jag har fortfarande svårt för doften av hav som finns hos skaldjur såväl som hos fisk, men jag börjar lära mig. Räkor är ju inte så spännande - om någon har blandat i räkor i en sås utan synbar anledning brukar jag peta dem åt sidan. De tillför inte så mycket. Men numera kan jag i alla fall äta såsen. Jag har fattat tycke för skalade kräftstjärtar, sådana som finns på burk i dillspad. Det återstår att upptäcka krabba och hummer. Kräftor har jag smakat men jag ser fram emot en riktig kräftskiva.