Bloggspråk

Hanna suckar över att hon upprepar sig själv språkligt i sin blogg. Jag har inte reagerat på att hon gör det, så det är nog inte så farligt. Men jag känner så väl igen mig. Jag skriver ofta om innan publicering och får använda en hel del fantasi för att inte upprepa samma ordvändningar alltför mycket. Om man är sin egen värste kritiker tror jag att man är på rätt väg.

Jag tror att det finns lite olika skolor när det gäller bloggspråk. Vissa ser inte så allvarligt på språkliga misstag utan låter dessa stå kvar och bidra till känslan av spontanitet. Dessutom går det ju fortare att inte korrekturläsa, så man får tid att skriva fler inlägg. Andra är mer noggranna. Gissningsvis skriver väldigt få helt korrekt från början, utan vill man undvika språkgrodor så får man skriva om och korrläsa några varv. Jag måste i alla fall göra det, eftersom jag tillhör den pedantiska skolan när jag skriver. När jag läser är jag mer tolerant, upp till en gräns. Det beror också på vad det är för blogg: toleransnivån är förstås mycket högre för en humorblogg än för en politikerblogg.

Jag har några saker som jag försöker undvika. Jag försöker att inte inleda två meningar i rad med men. Jag försöker också att inte börja var och varannan mening med Jag. Jag har märkt att det senare är lätt hänt. Men jag antar att det kommer sig av bloggandets dagboksliknande natur. Men ibland kan det vara i sin ordning att bryta mot sådana regler, bara man vet vad man gör. Men man bör inte göra det för ofta.