Måsarna

Jaha, tror ni jag lyssnade på mitt eget råd? Imorse gick jag lätt gäspande ner för trappen, ut genom porten och tvärs över berget precis som vanligt. När jag precis hade passerat över den lilla bergsknallen hörde jag ett måsskri. Plötsligt gick det upp för mig var jag befann mig och jag insåg faran. Måsskriet följdes av svar från andra måsar, som redan cirklade över huvudet på mig. Bilder från Hitchcocks Fåglarna av attackerande måsar flimrade för mitt inre. Jag kunde höra den olycksbådande filmmusiken och såg mig själv liggande med utpickade ögon. (Ni som är lite utav cineaster hittar felet i föregående mening och förstår att jag överdriver en smula, fast bara lite.)

Bara ett tiotal meter att gå till bilen. Jag tryckte mig mot husväggen och hoppades att måsarna skulle ge sig av. En utskjutande balkong endast tio meter från bilen blev min tillflykt, men en av måsarna fortsatte att cirkla, varv efter varv. Till slut gjorde den en extra sväng, och med ett dödsföraktande språng kastade jag mig in i bilen.

---

Enligt E är det någon som har rivit ner ett måsbo, därav småmåsarna. Hon tror inte att de klarar sig särskilt länge. De får vara hur söta de vill, jag hoppas de blir kattmat snarast.