Terapi

Man har sällan två riktiga skitdagar i rad, eller hur? Efter att ha fått lite perspektiv och kunnat uppskatta skadorna från gårdagens grus i maskineriet på jobbet, visade det sig att det inte var så farligt. Och det var verkligen skönt. Jag vill kunna gå på semester och känna att jag kan koppla av någotsånär.

Jag gick ganska tidigt, och ägnade eftermiddagen åt att skjutsa en anförvant till sjukhuset, där hon skulle besöka sin kille som var inne på knäoperation. Upprinnelsen till det hela är en olycka som de båda var med om för några dagar sedan. Den slutade med diverse blessyrer men det kunde ha slutat värre, mycket värre. Man kan ändå lugnt säga att deras liv fick sig en rejäl törn.

Vi fick inte komma in till honom eftersom han fortfarande var på uppvaket, så vi gick och fikade. Och pratade. Vi hade rätt mycket att prata om. Även om det skedde på ett helt annat sätt i mitt fall, kan jag ju känna igen mig i att ödet plötsligt sätter käppar i hjulet och förändrar livet för en. Allt tyder på att de båda kommer att bli helt återställda efter olyckan, men vägen dit blir inte helt enkel. Och det är nog en sak att bli bra fysiskt. En annan sak är att hantera det som har hänt: det är inte alltid så lätt att acceptera att ens planer raseras på ett ögonblick. Ena stunden är man på toppen, nästa stund befinner man sig i en grop som man måste försöka kravla sig ur.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för det samtalet. Det är också bra att blogga. :-)