R ska härnäst göra ett syntest, vi ska skicka in papperen och efter ett okänt antal handläggningsveckor kan vi börja ge oss ut i trafiken. Jag tycker att det ska bli roligt. Eleven är väl inte lika entusiastisk, fast inser att det är bra att ha körkort och att det är lika bra att börja övningsköra nu när man får. Sedan vet både hon och jag var skon klämmer: hon är lite rädd för att misslyckas. Hon är den typ av skolelev som bara räcker upp handen när hon är bergsäker på svaret, för tänk om man svarar fel? Men, vi har alla våra svaga sidor och även solen har sina fläckar. Hon har annars glidit igenom grundskolan utan problem och nyligen avslutat densamma med ett strålande avgångsbetyg. Jag är en otroligt stolt förälder.
Fast hon kanske inte oroar sig så mycket för det här med körkort egentligen. På handledarutbildningen gicks det igenom ett antal risksituationer och saker som nybörjare gjorde fel på, och det blev en diger lista. Det var så att jag själv började tycka att det såg svårt ut. Vad skulle då inte hon tycka? Jag frågade i pausen: - Tycker du att det verkar svårt? Men hon var hur cool som helst. Antagligen resonerar hon som så att med tanke på hur mycket idioter det finns i trafiken, varför skulle inte jag klara av att ta körkort.
Lillasyster önskar att hon kunde byta plats med syrran. Hon vill hemskt gärna börja köra. Själv hoppas jag att jag kommer att kunna fortsätta köra bil, så att jag kan köra med henne också. Jag känner ingen direkt oro, men som ni vet är det lite svårt att förutsäga vad som kommer att hända med denna sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar