Hur mitt liv förändrades, del 2

Första tiden på ett nytt jobb är alltid omtumlande och utmattande. Jag var självklart orolig för att inte vara tillräckligt bra - det är man när man är ny, och har man tagits in som konsult hör det till sakens natur att man kan bli ganska kortvarig. Så jag ville göra bra ifrån mig. Inte minst som själva jobbet verkade vara precis det jag ville hålla på med: rena drömjobbet för mig.

Samtidigt var jag livrädd för att min diagnos skulle komma fram. Att bli avslöjad. Ja, så kändes det ibland. Då jag satt framför skärmen de första dagarna fick jag skärpa mig för att inte se suddigt. Mina fingrar kändes fumliga då jag använde tangentbordet. Satt jag på ett möte fick jag skärpa mig för att inte somna.

Det fanns förstås ett och annat som jag borde ha insett. Till exempel att det var några år sedan jag satt vid en skärm hela dagarna, och att fingrarna ännu var lite ovana vid tangentbordet. Eller att vem som helst kan bli dåsig på långa möten. Eller att vem som helst blir uttröttad av att dagen igenom lära sig alla detaljer om ett nytt arbete.

I efterhand känns det lite fånigt. Men förutsättningarna var nya: jag visste inte längre hur min kropp reagerade på olika situationer, och jag visste inte i hur hög grad mina kvarstående symptom skulle ge sig till känna. Skulle vi gå 500 meter till ett lunchställe var jag orolig för att min fot skulle tvinga mig att ge upp. När jag hade fått lunchen var jag orolig för att svaja till och tappa lunchbrickan.

Inget av detta hände dock, och jag klarade av den första månaden. Sedan fick jag som tur var ta ut semester, vilket ju inte är självklart efter bara en månad på ett nytt jobb, även om semestern varit planerad sedan februari. Efter tre veckor kom jag tillbaka till jobbet, och började gradvis känna mig mer hemma i min nya roll, och mindre orolig för vad min sjukdom kunde ställa till med.

Jag fick också en ny chef. Den platsen hade varit vakant under våren, och det var tillförordnade chefen som gjort intervjun och tagit in mig som konsult. Min nya chef tillträdde någon gång i augusti. Efter någon månad var det så dags för ett första samtal, där vi skulle prata om hur det fungerade, och där jag skulle berätta om mig själv, och vad jag hade gjort tidigare.

Det var förstås inte tal om att berätta om min diagnos. Men även frånsett det, var inte heller detta enkelt för mig. Jag är sannolikt den enda på min arbetsplats vars föregående arbetsplats är en frukt- och gröntavdelning. Min karriär har varit kantad av misslyckanden. Sådant är alltid besvärligt att redogöra för.

Men min chef är en förtroendeingivande person, och det här var inget jag kunde hymla med. Min tidigare brokiga bana framgick av mitt CV och det hade förstås varit uppe under intervjun i april. Man hade trots allt anlitat mig. Så jag berättade om mina tidigare jobb i IT-branschen, mina erfarenheter, min arbetslöshet och min tid borta från branschen. Halvt om halvt förväntade jag mig att han skulle titta konstigt på mig och säga: - Du passar nog inte riktigt för den här tjänsten.

Men det sa han inte. Istället sa han att hans intryck av mig hade varit bra från början. Vad mera var, det visade sig att jag hade börjat få ett bra renommé även på andra håll i organisationen. Folk talade väl om mig.

Lättnaden och stoltheten jag kände inombords var enorm. Jag hade vetat på förhand, att om jag bara fick en chans att visa vad jag gick för, skulle jag klara mitt nya jobb alldeles utmärkt. Nu visste jag att jag hade fått den chansen, och tagit den.

Fortsättning följer.