Hur mitt liv förändrades, del 1

Som ni märker har jag valt att vara anonym i mitt bloggande. Det är inte så att jag är en ljusskygg individ, men eftersom min diagnos inte är allmänt känd föredrar jag än så länge att vara "en kille i 40-årsåldern, boende i Stockholms södra förorter".

Har man valt att ännu inte gå ut med sin sjukdom har det förstås sina orsaker. I mitt fall beror det på de lite märkliga omständigheterna i samband med jobbet under förra året.

Förra våren jobbade jag i affär. En helt vanlig livsmedelsaffär. 2006 hade min karriär gått åt skogen efter tidigare arbetslöshet, och mina försök att genom studier byta yrkesbana hade misslyckats. Men man måste överleva. Alltså tog jag ett jobb, ett vanligt kneg. Visst, jag hade lagt in mitt CV på diverse jobbsajter. Men det hade inte lett någonstans och jag hade resignerat funnit mig i mitt öde. Så jag jobbade på, och det gjorde jag fortfarande våren 2008.

En vanlig måndagmorgon före öppningsdags befinner jag mig ute i butiken och förbereder inför dagen. Plötsligt känns mitt vänstra ben konstigt. Jag fortsätter med det jag håller på med några sekunder, men upptäcker samma konstiga känsla i armen. Orden "halvsidig förlamning" och "stroke" for genom huvudet. Jag kunde inte begripa hur jag kunde ha fått en stroke vid min ålder, jag som inte rökte och var i hygglig fysisk form. Dessutom hade jag en känsla av att vid en stroke borde jag ha ramlat ihop i en liten hög.

Nå, jag gick i alla fall in till kontoret och sade "Det är något som inte riktigt stämmer". Min chef körde mig till läkarmottagningen bara ett par hundra meter därifrån. Doktorn gjorde en enklare undersökning där han konstaterade att det inte var stroke, och gav mig en återbesökstid en vecka senare. Min chef sa åt mig att åka hem och ta det lugnt, samt att höra av mig. Jag körde hem, det klarade jag.

En vecka senare var jag tillbaka hos doktorn, som skickade mig till neurologen på Huddinge sjukhus. Där gick det undan med undersökningarna och behandlingen. Efter tre dagars kortisonkur kändes det rätt bra igen, men doktorn sjukskrev mig ändå i en extra vecka, och satte mig på halvtid i tre veckor. Jag minns att jag tyckte det var lite onödigt.

Jag kom tillbaka till jobbet med lite sämre balans och försvagad vänsterarm, vilket hämmade mig då jag skulle lyfta. Det är många lyft på en affär. Dessutom gjorde vänsterbenet lite som det ville ibland, vilket ledde till ett par rejäla blånaglar på vänsterfoten då jag dängde i pallar och dörrar. Annars gick det rätt bra.

Vad som hände sedan måste ha varit försynen, ingripande från högre makt eller så. Jag har i efterhand insett att jag inte skulle ha klarat av att fortsätta på heltid särskilt länge i affären. Så en dag ringer det från ett bemanningsföretag. Jag är påtänkt för en intervju för ett IT-jobb. Jag går förstås gärna på intervjun, men jag får faktiskt lite dåligt samvete, eftersom sommarplaneringen på mitt nuvarande jobb redan är gjord. Men jag berättar för min chef, och hon (som är världens bästa människa) säger åt mig att jag ska göra det jag tycker är rätt för mig och önskar mig lycka till.

Jag går på intervjuer, först på bemanningsföretaget, sedan hos kunden. Ingen frågar förstås om mitt medicinska tillstånd. Jag fyller visserligen i en hälsodeklaration på bemanningsföretaget där jag sanningsenligt nämner att jag har varit sjukskriven tre veckor för en neurologisk skada, men ingen nämner den eller frågar om den.

Jag får jobbet i slutet av april, och säger upp mig med en månads varsel till 1 juni. Min chef beklagar att jag slutar, men önskar mig allt gott. Jag jobbar hela maj ut, vilket blir mer och mer slitsamt. Sedan börjar jag på det nya jobbet, som konsult.

Fortsättning följer.