Om stress

Föga otippat vaknar jag tidigt på lördagen, med sedvanlig Avonex-baksmälla. I mitt halvvakna tillstånd håller huvudet på att rita upp en organisationsplan över min arbetsplats. Innan jag gick från jobbet igår gjorde jag en lista över saker att göra färdigt eller ta itu med. Tydligen glömde jag ett par saker, som min hjärna nu försöker sortera in i små mappar. Jag kan lika gärna stiga upp.

På ett möte häromdagen kom ämnet stress upp. Min chef är en förnuftig person, och han manade oss att ge akt på varningssignaler så att vi inte gick in i väggen. Begreppet positiv stress kom också upp. En av deltagarna hävdade bestämt att någon sådant inte existerade. - Stress är stress, menade han. Där håller jag i och för sig inte med - visst finns det tillfällen då rätt typ av utmaningar ger rätt sorts stimulans.

Däremot oroar jag mig över min egen arbetsbelastning, och känslan av att inte riktigt räcka till. Att inte kunna koppla av jobbet på fritiden är ett tecken så gott som något. Några vanliga stressymptom beskrivs här. Själv slås jag av att symptom på utmattning är något som sammanfaller med ett av de vanligaste MS-symptomen. Att ha diagnosen MS och samtidigt ha ett stressigt jobb innebär för mig att jag inte kan vara riktigt säker på varför kroppen reagerar som den gör.

Men jag kan också ha en viss hjälp av min sjukdom. Med MS blir man oerhört lyhörd för kroppens signaler. Det skulle förvåna mig om det inte är så för de allra flesta. Så jag är hela tiden högst medveten om vad min kropp försöker säga mig. Sedan handlar det bara om att sätta gränser.