Långa dagar

Jag var tvungen att vara extremt tidigt på jobbet idag igen, för andra dagen den här veckan. Tidigt betyder i det här fallet klockan sex. Efter arbetsdagens slut var det så kallad "Get Together", det vill säga lite mat och dryck samt trevliga lekar. Jag är visserligen inte särskilt förtjust i lekar av det slaget, men jag hade i alla fall tänkt bjuda till lite och vara kvar och ta några öl.

Som dagen utvecklade sig beslöt jag rätt tidigt att välja alternativ B: stanna kvar ett litet tag, inte dricka någon alkohol och sedan ta bilen hem. Hur kul hade det varit annars? Jag hade knappast pallat mer än något glas, och sedan hade jag måst åka tunnelbana.

Så jag gick efter en timme. Arbetsdagen varade mellan 6-17, alltså 10 timmar med lunchen borträknad. Det kändes riktigt drygt. Och ändå: på mitt förra jobb, då jag inte satt på kontor utan jobbade i affär och sålunda gick och stod hela dagen, startade dagen i allmänhet klockan 7 och slutade oftast 18, men ibland 20.30. Öppning till stängning innebar 12 timmars effektiv arbetstid. Så långa dagar förekom någon gång i veckan. Men jag tror att tröttheten i slutet av en lång dag mycket är en mental grej. Är man inställd på att jobba länge på förhand så orkar man det.

Fast då jag tänker tillbaka på den sista månaden på det gamla jobbet, då jag dels såg fram emot att få sluta och dels nyss hade kommit tillbaka från min sjukskrivning ... Mot slutet av långa dagar gick jag helt på tomgång.