Jag har aldrig varit rädd för sprutor egentligen, så i början stack jag mig själv. MS-sköterskan hade visat en så kallad autoinjektor, men jag tyckte att det gick bra ändå. Biverkningarna var precis som beskrivet: rejäla influensaliknande symptom med frossa och huvudvärk de första gångerna. Allteftersom har biverkningarna blivit lindrigare, men jag känner fortfarande av när jag har tagit sprutan i upp till 12-18 timmar. Att ta sprutan på kvällen och därigenom sova bort det mesta av den tiden har visat sig vara en bra idé. Ett par gånger prövade jag att ta sprutan på söndag förmiddag. Det var inte lika lyckat.
Däremot märkte jag efter någon månad att jag kände mer och mer obehag inför varje gång jag skulle sticka mig. Dels hade det att göra med att jag visste att jag skulle känna mig risig tills någon gång nästa dag. Men jag såg inte fram emot själva sticket - ibland gick det bra, men någon gång sved eller blödde det lite extra. Jag insåg att jag faktiskt började bli lite spruträdd.
Det fanns ingen anledning att vara macho, så jag bokade en tid hos sköterskan för att få en autoinjektor. Jag tycker fortfarande inte om att sticka mig, men injektorn hjälper. Nu frågar jag mig hur jag kunde vara så cool i början. Men det är väl så att en gång är ingen gång - en spruta kan man uthärda, men tar man en varje vecka vill man att det helst ska gå helt smärtfritt. Jag tror att jag har tänkt för mycket på det och har haft problem med att slappna av i benet. Ikväll funderade jag inte så mycket utan utförde proceduren rätt snabbt. Det fungerade mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar