Tankar från en onsdag

Armen vaknar först. Alldeles utan hjälp från medvetandet rör den sig ut en decimeter från sängen, lyfts något, och trycker på Snooze. Nio minuter passerar. Detta upprepas ett par gånger.

Efter en stund vaknar medvetandet, och försöker säga åt kroppen att gå upp. Kroppen lyder inte. Den vill inte. Den värker. Dessutom har den god hjälp av sin medbrottsling armen var nionde minut, varefter den enkelt drar ner medvetandet till medvetslösheten igen.

Vid sextiden börjar medvetandet bli otåligt. – Gå upp nu. Det är köfritt hela vägen till jobbet. – De riktiga köerna börjar inte förrän vid kvart över sju, säger kroppen. Bara lite till. Kroppen kämpar emot. Medvetandet behöver hjälp, och hittar det i form av hjärnan, som just har vaknat. Mot hotet att tillbringa en extra halvtimme i bilköer har kroppen inte mycket att sätta emot. Kroppen stiger motvilligt upp. Foten känns öm, som vanligt på morgonen. Kroppen passar på att reta hjärnan lite. – Det är ditt fel, säger kroppen. Om du hade hållt bättre ordning på ditt myelin hade jag inte bråkat. – Håll käften, muttrar hjärnan lite stött.

Ute i badrummet börjar hjärnan ta allt bättre kontroll. Men kroppen är fortfarande på retsamt humör. – Hi hi, säger kroppen, minns du då du var så sömnig att du klev in i duschen och satte på vattnet, och sedan kom på att du inte skulle duscha förrän efter träningen? Två gånger har det hänt till och med. – Ja ja, säger hjärnan. Du ska snart få veta att du lever.

Ute i köket sätter jag på te och går sedan för att hämta tidningen. Det finns ingen, trots att klockan är halv sju. Jag går in i köket igen. Det känns tomt. Morgonen är sig inte lik utan tidning. Jag dricker te, klär på mig, packar i ordning träningsväskan och lämnar bostaden. Jag går över berget tvärs över gården. En fiskmås skriar från hustaket. Jag känner efter i kroppen. Precis som varje gång tvivlar kroppen på om den ska klara av träningsmålet idag. – Lugn, säger hjärnan, vi klarar det här. Foten är av annan åsikt. – Lägg av, säger hjärnan. Du vet att du inte brukar ställa till med något.

Det är lite kyligt, och jag försöker stänga jackan upprepade gånger. Jag sätter mig i bilen och försöker stänga jackan. Det går inte. Jackan är ny. Ska jag gå tillbaka med den? Ids jag det? Jag avskyr att reklamera saker. Jag borde gå tillbaka med jackan. 

I bilen tar jag mig tid att byta skiva innan jag startar bilen. Ut med Bach ur CD-spelaren, in med Prince. Bilen rullar ut. Inledningsbeatet från Controversy. Gitarriffet kommer in, alltid på fel ställe, precis som när jag hör inledningen av Sign o' the Times. Jag är tvungen att lyssna på början av Controversy fyra gånger innan jag får det att stämma.

Lagom till slutet av Do Me, Baby rullar jag in mot parkeringplatsen vid jobbet. Jag parkerar på min vanliga plats. Det råkar vara så perfekt ordnat att Nautilus träningsanläggning ligger bredvid min arbetsplats. Jag är lite nervös för träningen. Jag försöker tänka på hur bra jag kommer att känna mig efter träningen. Jo, jag gillar att träna. Det är faktiskt rätt kul. Men ribban ska höjas lite varje gång.

Jag går in och byter om. Benen känns stela. De första övningarna är värst för benen. Först uppvärmningen. Jag har att välja på cykeln, crosstrainern eller löpbandet. Första gångerna vågade jag inte ta annat än cykeln. Men nu är det crosstrainern som gäller. Det är inget problem, eftersom jag inte sätter ner fötterna. Cykeln är tråkig. Dessutom får man ont i rumpan.

Fem minuters uppvärmning. Första minuten går åt till att få upp andhämtningen. Efter tre minuter börjar benen höra av sig. – Aj, säger de. Stelt. Och du tror att du ska få oss att samarbeta på styrkeövningarna? – Tyst, säger hjärnan. Jobba på.

Jag kliver av redskapet, tar en klunk vatten och går och hämtar mitt träningskort. Vikterna står i pund (pounds).

Träningskortet är fullt, så jag sätter mig ner och fyller i första raden på ett nytt kort med nya vikter. Förra gången klarade jag 12 på alla utom fyran, så jag ökar vikten på alla utom fyran med 5 pund. Efter en kort tvekan ökar jag sista övningen med 10.

Jag tar mina motsträviga, stela ben och sätter igång med maskin 3A. Till min förvåning svarar benen riktigt bra, så jag siktar direkt på att klara en 12:a. Och visst går det. Övning 2 är en favorit. Tolv går bra. Jag vill kliva av, men hjärnan säger åt kroppen att försöka plussa lite. – En till! Kroppen pressar fram en till, men sedan är det nog. Det svartnar för ögonen när jag kliver av maskinen. Jag vacklar bort till trean, en övning för övre ryggen som jag inte tyckte om i början. Nu är det en lätt tolva med ny vikt. Jag börjar gilla den. Fyran och femman är armövningar med varierande framgång. Jag klarar målet, men vänsterarmen hänger inte riktigt med. Sedan kommer hatövningen, biceps. Sist tog jag tolv på ren vilja, och har därför ny vikt. Jag känner redan efter tre hur en övning kommer att gå. Den här gången finns det ingen chans att klara tolv. Hjärnan ställer in sig på det nya målet - klara åtta rörelser. Kroppen vill gå därifrån. Det finns ingen styrka i armarna. Jag är bara på fem. Hjärnan övertygar kroppen om att det finns lite kraft kvar. Jag tar mig igenom tre till. Med darrande händer fyller jag i en åtta på övningen. Det är lite tveksamt om jag ska ge mig själv godkänt, för jag slarvar lite med armbågskontakten på slutet. Men eftersom kroppen har kämpat så hårt, får den godkänt av hjärnan. Näst sista är magmuskler. Ny vikt, så jag stoppar vid nio. Men jag är förbi det värsta. Och vid sista övningen, nedre ryggen, känner jag mig alltid hur stark som helst. Idag fortsätter jag till 16 rörelser, med ny vikt så klart.

Jag sitter en bra stund och pustar ut. Det är ingen brådska. Det är inget vidare att komma ut och eftersvettas, så stretchingen kan gott ta sin tid, även om det är tråkigt. Jag går in i omklädningsrummet, duschar och byter om. Allting utförs i slow motion. – Bra jobbat, säger hjärnan. – Det var så lite, försöker kroppen, samtidigt som välbefinnandet sprider sig och jag känner mig förvisso utmattad, men rätt nöjd.

Då jag sakta går över parkeringsplatsen mot jobbet funderar jag på hur i hela världen jag ska lyckas ta ut ännu mer nästa gång. Fast jag vet redan att det kommer att gå, på något sätt.

Möte vid halv tio. Jag gillar normalt inte möten. Finns det någon som gör det? De är ett nödvändigt ont. Men mötet idag är ett av undantagen. Det är bara kärntruppen, teamet, järngänget. Fem personer och så vår chef. (Fast en - den nya killen - är bortrest.) Det är mycket rutin och intelligens i rummet. Vi tar upp viktiga saker, relevanta saker, sådant som ligger alla varmt om hjärtat. Hur många möten kan man säga det om? Och vi skulle kunna lösa de flesta problem vi ställs inför, känns det som.

Resten av dagen går rätt snabbt. Jag har jobbat rätt många timmar den här veckan. I morgon tänker jag jobba hemifrån, högst halvdag. Helgen känns redan nära. Jag hoppas och ber att inget extraordinärt ska inträffa som rubbar mina planer. Och det går bra, åtminstone idag. Jag åker hem vid tjugo över fyra, trött men på gott humör. Det har varit en rätt bra onsdag.