Hur mitt liv förändrades, del 3

Det var halvt uttalat då man intervjuade för min tjänst att man tänkte ta in en person på prov, med avsikt att anställa om det fungerade bra. Det är dyrare för ett företag att ha konsulter, men att anställa någon innebär ett helt annat åtagande för företaget. Så denna form av "hyrköp" kan nog vara en ganska bra strategi.

Under hösten talades det allt högre om finanskris. Jag hade haft tur som hade kommit in under våren. Tänk om man nu skulle vara tvungen att börja skära ner? Det är alltid konsulterna som åker ut först, det har jag bittert fått erfara tidigare. Jag skulle fortfarande vara anställd hos bemanningsföretaget, men därifrån kom också oroande signaler.

Samtidigt verkade som att jag förstärkte min ställning på jobbet. Min chef på bemanningsföretaget var på besök, och pratade med min arbetsplatschef. Innan den förstnämnde gick, läckte han den goda nyheten till mig. "Det skulle förvåna mig mycket om du fortfarande är anställd hos oss efter årsskiftet." Det otroliga höll på att hända: man ville försöka få mig anställd!

Det tog dock sin tid. Min chef suckade många gånger uppgivet över byråkratin på det stora företaget. Han berättade ungefär hur snacket gick:

Min chef: Ja, vi vill anställa en person.

...

Nej, vi vill inte ta in någon från en annan avdelning.

...

Ja, det är en konsult.

Personalavdelningen: Men vi har massor av tillgängliga ingenjörer ...

Min chef: Men vi vill inte ha någon annan. Vi har hittat rätt person, och vi har ju lagt ner flera månader på att utbilda den personen. Tror ni att vi vill börja om från början igen!?

Det hela tog så lång tid att jag började misströsta. Jag vågade inte ta ut något förrän jag såg det påskrivna kontraktet. Tanken på vad som höll på att hända var väldigt märklig: man håller på att anställa mig, en 40-åring med MS. Måtte inte allting raseras av ett skov! Det var som att jag gick och höll andan ...

Men det löste sig till slut. Processen med att få mig anställd påbörjades i oktober, och från och med från 1:a januari övergick jag i fast anställning.

Jag vet att jag skulle kunna berätta om min sjukdom på jobbet nu. Det skulle vara en lättnad. Men å andra sidan finns det skäl emot. Jag oroar mig för hur omgivningen skulle reagera. MS-portalen har en tänkvärd sida med för och nackdelar med att berätta. Jag avvaktar.

Oron för att få ett skov har däremot gått över till stor del. Händer det så gör det, och då kommer jag ut med min sjukdom. (Jag hoppas mest att jag inte drabbas av ett nytt skov då jag är på resa - jag föreställer mig att det skulle vara mer besvärligt.)

Snart har jag varit i ett år på jobbet. Det är intensivt, ansvarsfullt och oftast väldigt mycket att göra. Men jag trivs. Och jag känner mig ibland som om jag har bestigit ett berg.