Man vet att man lever

Imorse hade jag en date med min tränare på Nautilus. Nu var det dags att byta ut lite övningar, och att kolla om jag gjorde som jag skulle, eller om jag fuskade på vissa övningar. Visst fann hon en del fel, men det kunde ha varit värre. Hon bytte bara ut två övningar, och ändrade inställningarna på flera, så att de blev rejält svårare och jag fick minska vikterna.

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett träningspass. Det är viss skillnad att ha någon som står och ser till att man inte fuskar, och hurtigt uppmuntrar: - Och så en till! Kämpa på! Efteråt känns det värst i armarna och händerna - fortfarande efter 11 timmar känns fingrarna domnade. Det är nog en kombination av träningsvärk och, ja, den vanliga domningen i fingrarna. Men jag intalar mig att träningen bara kan vara positiv i det långa loppet, så länge jag inte skadar mig.

Jag känner mig stark i benen och ryggen. En kort (178 cm) och satt kroppsbyggnad hjälper nog till, men jag har (peppar peppar) aldrig haft några varaktiga besvär med ryggen, vare sig jag har haft stillasittande eller rörligt arbete.

Men armarna... Musklerna finns där, men jag har svårt att få ut styrkan och uthålligheten är för bedrövlig. Det känns att kommunikationen på vägen till muskelnerverna inte är som den ska.